Finns det en skillnad mellan klasshat och klasskänsla? Vad är kulturradikalism? Vem kämpade mot första världskriget, Branting eller Lenin? Om dessa frågor har det på sistone förts en hård debatt på kultursidorna i Dagens Nyheter och Aftonbladet.Först ut var DN:s Jens Liljestrand, som kritiserade poeten Johan Jönssons dikter om desperat klasshat mot chefer och arbetsgivare. Liljestrand kände sig så hotad av dikterna att han bad Jönsson – i en fras lånad av poeten – att ta sitt ”jävla klasshat och köra upp i röven.”
DN-skribenten fick svar av Åsa Linderborg i Aftonbladet och av Göran Greider i Metro, som båda påpekade klasshatets grund i klassamhället och att klasskänslor i media och inom kultur nästan alltid är överklassens klasshat, eftersom arbetare ytterst sällan får något utrymme. Greider gav exemplet med hur Reinfeldt talar om arbetslösa som mindre värda ”icke arbetande”.
Därefter följde inlägg från Olle Svenning som för över 40 år sedan var vänstersocialdemokrat, men som sedan dess mest har skrivit ledare i Aftonbladet. Nu var han på DN:s sida. Svenning bröstade upp sig som den verkliga experten på arbetarrörelsens historia. Han hämtade inspiration från Socialdemokraternas tidigare partiledare Hjalmar Branting, av Svenning kallad kulturradikal, för att försöka beskriva en skiljelinje mellan ”positiv” klasskänsla och ”negativt” klasshat. Idoliseringen av Branting ska ses i ljuset av att Olle Svenning just nu skriver på en biografi om denne.
Politiskt förklarade Svenning själv att han ville beskriva ”framgångsperioder för samarbetet mellan arbetarrörelse och vänsterliberalism”. Han påstod att detta var en ”allians, som ledde fram till demokratins genombrott, senare till välfärdssamhällets uppbyggnad”. ”Nästa uppror bör komma från mitten”, sammanfattade Aftonbladet hans inlägg.
Åsa Linderborg svarade med att påpeka Brantings svek under första världskriget – han gav t ex oreserverat stöd till att de franska och engelska socialdemokraterna röstade för sina regeringars krigsbudgetar (Linderborg skriver tyvärr att han stödde de tyska socialdemokraterna, som röstade för sitt lands inträde i kriget. Men principen att stödja ena sidan i kriget är densamma).
Inom Sveriges gränser var det Branting som föreslog ”borgfred”, d v s att arbetarrörelsen under kriget skulle lägga klasskampen åt sidan och sluta upp bakom kung och fosterland.
När Linderborg dessutom jämförde med krigsmotståndet hos Lenin, vars bolsjeviker representerade majoriteten av de ryska socialdemokraterna, reagerade DN-skribenterna med ursinne.
Olle Svenning påstod att Lenin ägnade sig åt att ”likvidera motståndare, slå ner revolutionära uppror och genomföra massdeportationer”. DN:s kulturchef talar om ”massmördaren Lenin”.
Frågan är om Olle Svenning är
okunnig eller medvetet förvanskar historien. Han anklagar nämligen Lenin för att efter att arbetarna tagit makten i oktober 1917 ha slutit fred med Tyskland. Det är alltså det avtal som innebar början till slutet på det första världskrig som dödade 15 miljoner människor. Svenning använder termen att Lenin och bolsjevikerna ”sålde ut väldiga landområden”. Det kan inte tolkas som något annat än att Svenning tycker att Ryssland efter revolutionen skulle ha fortsatt kriget, för att försvara sina ”väldiga landområden”.
Därefter går han upp i falsett. Att ens nämna Lenin som kulturradikal leder enligt Svenning till parollerna: ”Klass mot klass. Kamp mot socialfascisterna. Socialdemokratin är huvudfienden.”
De två sista parollerna skapades av Stalin under den så kallade ”tredje perioden” (från 1929). I dessa fanns inte ett uns av Lenin och bolsjevikerna kvar. Det var en ultravänsterlinje som användes för att stärka Stalins diktatur. Men att Stalin använde och vantolkade uttrycket ”klass mot klass” för sina egna syften betyder inte att klasskampen mellan arbetare och kapitalister har upphört.
De som tillsammans med Leo Trotskij försvarade Lenins program rensades ut och skickades till läger. Alla progressiva reformer som revolutionen lagt grunden för krossades. Att blanda ihop Lenin och Stalin är en god borgerlig tradition som Svenning ansluter sig till.
Olle Svenning och Björn Wiman tror att liberal kulturradikalism ledde till demokratiska reformer och till och med välfärdsstaten.
Sanningen är att liberalerna var en fluga bredvid arbetarrörelsens jätte och därför – oftast i efterhand – tvingades acceptera vad denne jätte kämpat sig till.
Paradoxen är att medan dessa liberaler anser att klasshat och demonstrationer på 1 maj är förlegade tvingas de gå 100 år tillbaka i tiden för att hitta sina hjältar. Arbetarklassens kamp, däremot, visade sin styrka i två revolutioner som störtade diktaturer under 2011 – i Tunisien och Egypten. Klasskänsla och klasshat kanaliseras också i de kraftfulla generalstrejker som i år har skakat Grekland, Spanien och Portugal. Att kulturdebatten handlar om klass är ett tecken i tiden.
Per-Åke Westerlund
