Sommar betyder för många sol och bad, men badutflykten kan sluta i en tragedi om olyckan är framme och man inte lärt sig att simma ordentligt. Nya siffror pekar på att allt färre lär sig simma.Trygg Hansas undersökning sommaren 2012 visar alarmerande på att elva procent av barnen i Västra Götaland enligt föräldrarna inte kan simma.
Skolverkets undersökning 2010 visade att över åtta procent, totalt 7 800 av landets barn i årskurs fem, inte kunde simma.
Samtidigt konstaterar Svenska Livräddningssällskapet SLS att det är stora skillnader mellan områdena i Göteborg, när det gäller simkunnighet bland barn.
– Framförallt är det barn i socioekonomiskt svaga områden som inte kan simma, det är ett faktum som varit känt länge, säger Anders Wernesten på Svenska Livräddningssällskapet till Offensiv.
Framförallt handlar det om barn till ensamstående föräldrar och de med invandrarbakgrund.
Om barn har tillräcklig simkunnighet handlar om vilka ekonomiska förhållanden de lever i. Barn till seglarföräldrar i Askim och Fiskebäck har inga problem med simkunnigheten.
Men arbetslösa eller ensamstående föräldrar har oftare sämre ekonomi och då simskola kostar runt 1 500 kronor per barn är det lätt att den utgiften väljs bort.
Omkomna i drunkningsolyckor kommer dubbelt så ofta från en familj med en ensamstående förälder.
Precis som att klass blivit allt mer etniskt betingat, har även simkunnigheten blivit det. Mer än en tredjedel av alla barn som drunknar har invandrarbakgrund.
Det finns föräldrar som förvägrar sina barn möjligheten att lära sig simma av religiösa skäl. Skolan har här en viktig uppgift, men måste få de resurser som krävs för att möta behoven.
Skolverkets allt tydligare krav säger att samtliga elever i årskurs fem ska kunna simma 200 meter – varav 50 meter på rygg – och kunna hantera nödsituationer vid vatten.
Det är idag skolorna som ansvarar för att barnen lär sig simma, och det är tydligt att skolor som har bättre resurser har fler simkunniga barn.
Skillnaden mellan två skolor i samma stad som Göteborg, men som ligger på var sin sida av älven är stor.
Trots återkommande larm och rapporter om att allt färre barn lär sig simma, tar inte politiker och kommunala chefer detta på allvar. Ansvaret överlämnas till föräldrar och ideella föreningsliv.
Inte en enda av Göteborgs kommunala badplatser vid sjöar och hav har livräddare. Detta vore otänkbart vid stadens inomhuspooler.
Bertil Eriksson, förvaltningschef på Park och natur, säger i GP 27 juli att det är föräldrarna som har ansvaret för sina barn och hänvisar till att badvakter skulle bli för dyrt.
Detta är en nonchalant inställning till både säkerheten på kommunala badplatser och livräddaryrket. Föräldrars ansvar skulle inte minska för att det finns livräddare. Det är heller inte bara barn som drunknar. Majoriteten av de som förolyckas i vatten är män över 50 år.
När en olycka väl är framme kan det gå fort och en livräddare på plats kan vara skillnaden mellan liv och död.
I sommar har två unga dött, en i Bergsjön och en i Biskopsgården.
Rättvisepartiet Socialisterna kräver att kommunen anställer utbildade livräddare på samtliga kommunala badplatser. Detta skulle öka säkerheten, rädda liv och skapa arbetstillfällen.
I snitt drunknar omkring tio barn varje år och statistiken talar sitt tydliga språk om att ekonomisk segregation är en viktig faktor. Ett tydligare mål för simkunnighet har införts i läroplanen, men detta ensamt kommer inte att öka simkunnigheten. Det behövs en medveten och omfattande satsning.
Rättvisepartiet Socialisterna kräver en omfattande sattsning för att öka simkunnigheten och mer resurser till skolorna för att kunna genomföra nödvändiga åtgärder för att nå målet att 100 procent av barnen kan simma. Vi vill öka tillgängligheten till simhallar och badplatser och kräver utbildade livräddare på samtliga kommunala badplatser.
Kristofer Lundberg
