| BOK |
| Titel: Chockdoktrinen – katastrofkapitalismens genombrott. Författare: Naomi Klein. Förlag: Ordfront, 2007. |
Inte sedan Vietnamkriget har USA:s utrikespolitik väckt så stora protester. Innan offensiven inleddes 2003, demonstrerade hundratusentals människor världen över. Irakkriget är en viktig del av Chockdoktrinen, men Naomi Klein berättar också dess blodiga förhistoria. Det var ju inte tomt på scenen vare sig före Vietnamkriget eller mellan Vietnam- och Irakkriget. Nej, USA har stått bakom eller stött blodiga kupper i Chile, Guatemala, Indonesien, Bolivia… Vi känner till det där, och åtminstone delar av världen har upprörts över hänsynslösheten, blodet och bristen på respekt för mänskliga rättigheter – även om USA och andra har försökt ursäkta övergripande med att hänvisa till nationella, företrädesvis amerikanska, intressen.
Naomi Klein ställer de ekonomiska intressena i förgrunden. Varför ödslades denna möda på att störta demokratiska regeringar och satsa fantasisummor på väpnade angrepp? Jo, för att bereda marken för våldsamma, ja chockartade, nyliberala marknadsreformer.
ATT EKONOMISKA INTRESSEN var det verkliga motivet till invasionen i Irak har stått klart för de flesta sedan chimären om kärnvapen genomskådades. Fakta talar för sig själva: Irak har världens tredje största kända oljereserv och innan kriget hade Saddam tecknat kontrakt med ryska oljebolag, och med franska, men lämnat såväl amerikanska som brittiska oljebolag lottlösa.
Invasionen i Irak var hela tiden beroende av den amerikanska patriotismen, försatt i svår chock efter 11 september-attentaten. Och chock, menar Klein, var precis vad även invasionen i Irak gick ut på. Invasionen föregicks av TV-sändningar, där ledande amerikanska strateger beskrev angreppet – i mycket massiva ordalag. När Bagdad anfölls från luften, såg man till att först slå ut telefon- och TV-nätet, så att befolkningen inte kunde kontakta vare sig varandra eller omvärlden. Det var största möjliga chock man ville åt, konstaterar Klein och belägger det med rader av citat från TV, tidningar, och, allra effektivast, från bagdadborna själva.
ALLA SOM FORTFARANDE har den minsta illusion om att USA vill bygga upp Irak igen, bör läsa Chockdoktrinen. Medan opinionsmätningarna efter Saddams fall visade att 49 procent av irakierna ville ha en regering som lovade fler statliga anställningar, sa Paul Bremer, ansvarig för återuppbyggnaden i Irak efter invasionen: ”Jag har ingenting emot demokrati, men jag vill införa den på ett sätt som inte skadar våra intressen.”
Och istället för att ersätta de 500 000 statliga jobb man hade slaktat, kvarstod massarbetslösheten hos irakierna, som inte heller blev anställda av de ”återuppbyggnadsföretag” som befann sig i landet på miljonkontrakt. Med den nya oljelagen gick kontrollen över oljan förlorad och med den nya konstitutionen rätten till vinsterna från all övrig industri. Istället har en enorm och vinstrik marknad för privata intressen öppnats.
I BESKRIVNINGEN av chockdoktrinen börjar dock Naomi Klein faktiskt på hemmaplan, i chockens New Orleans. Nitton månader efter att orkanen Katrina slagit till, befann sig de flesta av stadens fattiga invånare fortfarande i exil. Stadens beslutsfattare hade, före återuppbyggnad, prioriterat omfattande privatiseringar, till exempel av stadens skolsystem. Av de 123 offentliga skolorna fanns nu bara 4 kvar. Samtidigt hade man slagit mot lärarna, som tidigare representerades av en stark fackförening. De fackliga avtalen hade sagts upp och de 4 700 fackanslutna lärarna hade alla fått sparken.
Det är lätt att se att om så drastiska åtgärder hade skett under normala förhållanden och motiverats av ”sparbehov”, hade de mött ett massivt motstånd – men vem ska protestera i en stad som bokstavligt talat ligger i ruiner och där invånarna ännu inte har fått sina hem tillbaka? Kort sagt: en chock möjliggör blixtsnabba förändringar. Enligt Klein har den effekten utnyttjats av nyliberaler till att trasa sönder offentliga institutioner och trygghetssystem, till att roffa åt sig naturtillgångar eller attraktiva områden; kort sagt till att göra allting till marknader, lönsamma för kapitalägarna, förödande för arbetar- och medelklassen. Och hon lyfter fram övertygande bevisning.
DET SOM HÄNDE EFTER Katrina, har tidigare hänt i Honduras, Guatemala och Nicaragua, där allt från flygplatser till telekombolag privatiserades i kölvattnet av orkanen Mitch och det har hänt i Sri Lanka efter tsunamin. Precis som i No Logo har Naomi Klein besökt alla platser hon skriver om, hon har talat med människorna, har suttit i deras vardagsrum, vid deras sjukhussängar.
För att förklara chockdoktrinens mekanismer, tar oss Klein till 1950-talets mentalvård. Där kan hon inte ha varit, så klart, men vi får träffa någon som var där – utan att själv minnas det. Gail Kastner tar emot Klein i sin lägenhet, översållad med lappar som ska stödja hennes minst sagt opålitliga minne. Hon sitter i en specialstol, som kan ändras till ett otal olika positioner för att lätta den ständiga värken i hennes kropp. Nu vet hon att det dåliga minnet och värken kommer från den behandling hon genomgick på Allen Memorial Institute på 1950-talet. Det visste hon inte förrän 1992, då hon av en slump läste i en tidning om patienter som begärt och fått skadestånd. Hon kände igen deras rädsla för eluttag och oförmåga att minnas sin barndom. Då gick Gail Kastner själv till Allen Memorial. Först förnekade man att hon hade varit patient. Sedan fick hon ut sin 138 sidor tjocka journal.
Gail Kastner var en del av de CIA-finansierade psykologiska experiment som pågick i USA och Kanada på 1950-talet. De leddes av Ewen Cameron och har betytt mycket för utvecklandet av tortyrmetoder av den typ som USA praktiserar på Guantanamo och i Irak. Naomi Klein påpekar de stora likheterna mellan tortyrmetoderna och den ”chock and awe”-metod som blev så välkänd i amerikanskt militärspråk under Irakkriget, men som landet har praktiserat i decennier.
CAMERONS TES VAR att, genom att först totalt tillintetgöra den sjuke patientens hjärna med hjälp av isoleringsmetoder samt psykofarmaka och elchocker i dittills oprövade mängder, göra den till ”ett oskrivet blad” som han sedan kunde fylla med ”sunt och normalt” innehåll. Givetvis misslyckades han kapitalt och givetvis skedde hans experiment på bekostnad av människor som Gail Kastners liv och hälsa.
Från Cameron går Klein vidare till en annan ”doktor chock”, nämligen den nyliberale gurun Milton Friedman, vars teorier fick löpa amok i utvecklingsländernas ekonomier från 1950-talet och framåt. Kleins bärande tes är att en omfattande katastrof, spontan eller konstruerad, har använts som en förevändning för att införa kapitalism i sin allra renaste, mest brutala form.
EN DEL AV PARALLELLERNA till Camerons experiment är på gränsen till effektsökande, men det blir onekligen en spännande läsning. Nästan pinsamt spännande, för så fastnaglad är jag när jag läser om hur historien om psykologiska experiment, för ohyggliga att ens föreställa sig, leder rakt in i berättelsen om Pinochets Chile, där Friedman stod för den ekonomiska regin medan diktatorn Augusto Pinochet förföljde, torterade och avrättade sitt eget folk.
Historien visar att det har varit extremt svårt att utföra genomgripande nyliberala program utan en chock som förevändning. Eller, för den delen, ett krig. Klein tar exemplet Thatcher, som efter sin första mandatperiod hade lyckats knäcka industriarbetarnas fackföreningar, genomföra genomgripande privatiseringar – och blivit omåttligt impopulär. Allt tydde på att hon skulle förlora valet, när Falklandskriget kom till undsättning och enade också delar av arbetarklassen bakom den politik som trampade på dem.
Resan fortsätter till Polen, där fackföreningsrörelsen Solidaritet erbjöds ekonomiskt bistånd – i utbyte mot att de genomförde ett brutalt liberaliserings- och privatiseringsprogram som gick stick i stäv med allt vad man tidigare hade sagt sig stå för.
En liknande historia berättas från Sydafrika. Där hade ANC varit folkets parti, med stora demokratiska möten som fastställde partiets politiska program. Väl vid makten upptäckte dock folkets män att de hade bakbundits av ekonomernas spelregler, eftersom man inte förstått vikten av att ta kontrollen också över ekonomin. Alltså tilläts liberaler trogna Miltons Chicagoskola att än en gång få härja fritt. Priset blev ett nyliberalt kaos med massfattigdom och ett fåtals absurda rikedom. Och ett de facto bevarat apartheidsystem, eftersom de svarta aldrig fick tillbaka de resurser de tidigare hade fråntagits.
KLEIN RESER VÄRLDEN runt och rapporterar utförligt om hur chockkapitalismen slagit välfärd och fattigas liv i spillror. Till slut undrar man: finns det ingenting som kan stoppa denna chockdoktrin, denna plundring av majoritetens välfärd som ju sker mot majoritetens vilja? Var är motståndet? Var finns rörelsen?
I det korta avslutande kapitlet, ger Klein ett par exempel. Hon börjar med att konstatera att tiden så att säga har hunnit ifatt syndarna. Flera av de gamla nyliberalerna är, som Milton Friedman, döda, medan många av de övriga står åtalade för sina reformer, som har visat sig vara inte bara omänskliga utan också olagliga.
Istället är det, i alla fall i Latinamerika, ofta de som kämpade mot kupperna och tortyren, som sitter vid makten.
I DE ALLRA FLESTA FALLEN, som Bachelets, Kirchners och Correas, vågar faktiskt inte heller de nya ledarna utmana den kapitalistiska doktrinen, men det får nästan passera obemärkt. Sedan ger hon ett par, korta exempel på rörelser. Ibland är hon helt fel ute, som ifråga om Libanons generalstrejk, som mer var ett prov på shiamuslimska Hizbollahs och kristna Fria patriotiska rörelsens styrka än på den enade klasskampens. Andra exempel är mer träffsäkra, som thailändarnas kamp för att själva bygga upp sina ödelagda stränder efter tsunamin och framförallt protestexplosionen i Kina.
Sedan slutar emellertid Klein. Hon öppnar för att systemet kan motarbetas och bekämpas om vi samarbetar – och förbereder oss på nästa chock. Att vi, genom samarbete, skulle kunna omkullkasta hela det (chock)kapitalistiska systemet, antyder hon aldrig. Det är synd, för hon har just berättat en över 500 sidor lång historia om varför det är nödvändigt.
Ulrika Waaranperä
