foto: Leo Nobel
Karin Andersson.
Nu är klimataktivister från hela världen på väg till Paris för protester utanför klimattoppmötet, inlusive tre bussar från Sverige. Vi befinner oss på en av Klimatsveriges bussar och pratar med några av de som är påväg ner.
–Det är första gången jag åker på något sånt här. Jag har inte engagerat mig förut, men har studerat hållbarhet. Nu vill jag uppleva själv hur det är, vara med och påverka och träffa människor från hela världen, säger Anna Zweygbergk och fortsätter:
– De viktigaste frågorna är rättvisa, att de som har minst med utsläppen att göra drabbas hårdast samt haven. Jag är mest orolig för vad som händer med haven – som mänskligheten är så beroende av, avslutar Anna.
– Jag har varit med många gånger, redan på COP1 i Belgien 1991. Då var vi så naiva och trodde att politikerna skulle fixa det med ett bindande avtal. Nu har jag inga stora förhoppningar på det, men det är inspirerande att träffa andra aktivister. Känslan är att den globala rörelsen växer, främst i syd. De har redan upplevt stormar, floder, landgrabbing, fracking med mera, säger Lars Igeland. Han fortsätter:
– Politikerna är i händerna på den fossila bränsleindustrin. Tekniskt sett är omställningen möjlig, men storföretagen flyttar ständigt fram sina positioner med till exempel TTIP. Det finns dock ett stort motstånd, som bland annat märks på de 30-tal möten jag och Jordens Vänner har varit med och hållit om TTIP.
– För mig är det europeiska tågnätverkets möte Back on track på torsdag viktigt. Det bildades förra året när flera nattågslinjer lades ner. Internationella tågresor får inte subventioneras för EU, vilket är varför de är så dyra. Vi har fått ett mycket bra samarbete med bland annat tyska och franska järnvägsarbetare. En aktion i somras var när de tog med madrasser på perrongerna och skyltar med texten ”Var är mitt nattåg?”, avslutar Lars.
– Det är första gången jag åker på något sådant här. Det är viktigt att markera mot politikernas ovilja att lösa klimatkrisen. Det ska bli spännande och viktigt att få lära sig mer, säger Oskar Igeland, och berättar vidare:
– I skolan pratar vi lite om klimathotet på naturkunskapen, men ofta saknas det perspektivet i samhällskunskapen. Det är dåligt av polisen att förbjuda demonstrationer istället för att samarbeta med arrangörerna, garantera säkerheten och låta miljörörelsen säga sitt, avslutar Oskar.
– Att åka till Paris känns som det enda rätta. Det känns konstigt att sitta hemma när det händer, säger Karin Kali Andersson. Hon fortsätter:
– För egen del förväntar jag mig att uppleva gemenskap. Politiskt vill jag vara med och väcka uppmärksamhet. Det ska inte vara en konstig grej att demonstrera, utan det måste bli normalt att vara upprörd. Om politikerna fattar dåliga beslut kan det förhoppningsvis väckas ett stort folkligt motstånd, menar Karin avslutningsvis.
När vi kommer hem från Paris håller Rättvisepartiet Socialisterna ett möte som alla som vill höra en rapport är välkomna till (se artikel). ■
