Mötets förlorare är klimatet och alla de miljarder människor som exploateras av kapitalismens utsugning.
Under veckan har det 19:e klimatmötet i Warszawa ägt rum. Det blev mycket prat och lite verkstad. Samtidigt pekar alla siffror på en fortsatt uppvärmning av planeten med katastrofala följder.
FN:s klimattoppmöte COP 19 öppnades förra tisdagen och avslutas på fredag (en dag efter detta nummer av Offensiv kommer ut). Efter fiaskot i Danmark 2009 och alla tomma löften under de senaste åren har vi under veckan kunnat se verkligheten av kapitalismens miljöpolitik med katastrofen i Filippinerna.
Samtidigt som politikerna ryggdunkar sig själva eller leker pajkastning så dör ett barn av svält var tionde sekund. 10 000 kan ha dött i översvämningarna i Filippinerna, 770 miljoner lever utan tillgång till rent vatten och uppvärmningen ökar. Frågan som världen måste ställa sig är inte hur många procent Sverige har sänkt sina koldioxidutsläpp, utan om det ens är möjligt för kapitalismen att rädda jorden ur klimatkrisen?
Polen, kolgiganten, får hela miljömötet att likna en parodi, att världens ledare och miljövetare träffas i ett land som vägrar att underställa sig verkligheten; att alla siffror visar på ökande global uppvärmning, fortsatta miljökatastrofer och en förödande framtid för vår planet.
Polen har världens tredje största kolkraftverk, efter Kina och Taiwan, och står enligt en WWF-rapport från 2007 ensamt som Europas största källa till koldioxidutsläpp med över 30 miljoner ton per år. Men Polen eller något annat europeiskt land nämns sällan av politiker eller mainstreammedia som något problem, om någon ska beskyllas så är det främst Kina som hamnar under giljotinen.
Reinfeldt och borgarligan klappar sig gärna på axeln för att visa hur duktigt Sverige är på att minska utsläppen och säger samtidigt att vi inte ska ta ansvar innan Kina har gjort sitt. Men sanningen är att Sverige har en högre mängd utsläpp per person än Kina. Sverige har ett mål på att minska utsläppen med 40 procent till år 2020, men i verkligheten handlar det om circa 26 procent då resten kompenseras genom köp av utsläppsrättigheter från andra länder.
Miljöministern Lena Ek (C) skyller också gärna på andra, men har i intervjuer inte kunnat svara på frågor om svenska miljömål eller miljölösningar.
Hon deltar i den svenska delegationen på miljömötet, men eftersom hon sitter i (C)entrum av det kapitalistiska etablissemanget kan hon lika lite som andra delegationer komma med hållbara lösningar.
I ett kapitalistiskt system där vinsten kommer främst och behoven sist (om de ens existerar) finns inget utrymme för de åtgärder som krävs. Trots väntade tsunamis och tyfoner hade inte Filippinerna satsat på infrastruktur.
När IPCC:s rapport tidigare i höstas pekade ut människans påverkan och koldioxidutsläpp som den störs-ta boven bakom klimatkrisen kunde Polen samtidigt hävda sig som ekonomisk makt.
Global uppvärmning och koldioxidutsläpp var temat för klimatpanelens rapport som låg till grund för klimatmötet, men katastrofen på Filippinerna har även legat nära till hands för diskussionerna. Filippinernas delegat Yeb Sano inledde klimatmötet med en annorlunda hungerstrejk, där han lovade att inte äta något under mötet för att understryka vikten av att världen måste lösa klimatkrisen.
Australiens miljöminister protesterade tvärtom med att stanna hemma för att avskaffa miljöskatter och backas upp av landets premiärminister som avfärdar klimatforskning som ”strunt” och densamme skyndade sig att avskaffa klimatkommissionen efter att valet var vunnet.
Enda lösningen och ett meddelande till klimataktivisterna som befinner sig utanför klimatmötet är att enas under parollen ”samhällsomställning – för behov, inte utefter vinst”.
En total omvandling av samhället från kapitalisternas rovdrift till miljöns och människors behov behövs. Ett första steg är att förstatliga fordonsindustrin för en omställning till klimatvänliga fordon och därtill gratis kollektivtrafik.
Men det är idéer som du aldrig kommer att höra komma ur miljöministrars munnar i dagens system.
Raymond Ohlson
