Klimatet behöver socialism

2018-09-08 09:44:23

foto: Natalia Medina
Överallt måste ett motstånd för klimatet samlas till och kopplas samman med behovet av en socialistisk politik.

Sommarens extrema värme och skogsbränder blev en väckarklocka som har tvingat yrvakna medier och politiker att prata om klimatfrågan, men utan att föreslå något annat än otillräckliga myrsteg och falska lösningar. 

Tillsammans med rapporten Hothouse world (Växthusvärld) från några av världens mest kända klimatforskare, som varnar för att en kaskad av tippunkter redan innan en uppvärmning med 2 grader kan göra en katastrofal uppvärmning omöjlig att hindra, har detta också gett ny energi åt världens klimatrörelser som på lördag den 8 september samlas till cirka 1 000 demonstrationer, bland annat på minst 10 orter i Sverige. 

Den stora frågan är nu hur världen på så kort tid som ett par decennier inte bara ska kunna ställa om till ett helt fossilfritt energisystem, utan också genomföra en dramatisk omställning av allt från industriella processer och infrastruktur till konsumtionsmönster. 

”Vi har en akut kris som kräver storskalig, kraftfull och snabb handling. Det handlar om människans långsiktiga överlevnad”, skriver tio ledande klimatexperter och debattörer på DN Debatt den 2 september, tillsammans med en vädjan om ”en bred allians av partier som kan lägga det politiska spelet åt sidan”. Men utan att utmana de kapitalistiska finans- och vinstintressen som står i vägen är en planerad omställning till ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle inte möjlig.

Ett antal trösklar (”tipping points”) som medför oåterkalleliga förändringar i våra livsförutsättningar kan redan ha passerats, varnar de och nämner utvecklingen i kryosfären som extra oroande: ”Glaciärer och havsisar smälter allt snabbare och innebär förändringar som kan vara icke-reversibla.” Inlägget anknyter till den så kallade PNAS-rapporten som några av världens ledande klimatforskare publicerade den 6 augusti. I denna varnades för att redan en uppvärmning från dagens 1,1 till 2 grader kan innebära att planeten ”tippar över”, så att en accelererande uppvärmning blir omöjlig att stoppa.

Vad hittillsvarande klimatmodeller missar är till exempel konsekvenserna av de stora utsläppen av metangas när permafrosten smälter i till exempel ett Sverige som blir minst fyra grader varmare när världen blir 2 grader varmare.

Trots Parisavtalet fortsatte världens koldioxidutsläpp att öka 2017, med en dubbelt så stor ökning av fossilbränsleanvändningen som av förnybar energi. För att stanna inom det kvarvarande utsläppsutrymmet (800 gigaton upp till en ”kolbudget” på 2 900 gigaton), krävs enligt debattörerna minskade utsläpp med minst 7 procent årligen både globalt och i Sverige för att klara målet om 2 grader. 

Mot denna bakgrund borde Naturvårdsverkets uppgift att de svenska utsläppen under första kvartalet i år ökade med 3,6 procent jämfört med första kvartalet förra året slå ned som en bomb i den svenska valdebatten. Jämfört med den ”rödgröna” S-MP-regeringens startår 2014 har utsläppen av växthusgaser under de senaste fyra kvartalen ökat med 1 procent.

”Jag tänker inte längre vara tyst. Jag tänker inte längre underdriva det existentiella hot mot mänskligheten vi står inför precis just nu, inte i en framtid”, har Sveriges miljö- och vice statsminister Isabella Lövin (MP) plötsligt förklarat. Men som ett av Miljöpartiets tidigare språkrör, Birger Schlaug, påpekade i ETC kan regeringens klimatpolitik hittills mest liknas vid några små steg framåt i ett backande tåg. 

Enligt debattörerna på DN Debatt har den svenska klimatpolitiken hittills haft en viss liten effekt enbart inom en sektor, omställningen av energisystem. Vad som krävs, menar de, är en bred samhällelig mobilisering, som om det vore krig, för en dramatisk omläggning av dagens resurskrävande produktions- och livsmönster inom såväl den industriella materielanvändningen som infrastrukturen och jordbruket. 

Utsläppen måste ner till nära noll även i de industrier som tillverkar stål, cement, aluminium och plast. Trafiksystemet måste ställas om och bostäderna bli klimatsmart renoverade. Storskaliga skogsplanteringar utan monokulturer måste kompensera avskogningen och jordbruket gå från plogade kolkällor till kolsänkor. 

För att detta ska bli möjligt inser debattörerna att ”inkrementalism” (det vill säga de små stegens förändringsstrategi) inte räcker, samt att ”fokus för stora delar av finanssektorn måste förflyttas från spekulation i tillgångsvärden och strävan efter kortsiktig vinst till att stödja långsiktigt hållbara investeringar”. 

Mer än lovligt naivt är därför debattörernas förhoppning om att denna fullständiga omställning från den reellt existerande kapitalismens sätt att fungera till ett ekologiskt, rättvist och socialt hållbart samhälle ska kunna ske med en bred politisk samling, i form av en blocköverskridande regering eller gemensam blocköverskridande färdplan för fossilfrihet.

Vi har i färskt minne hur till och med Miljöpartiet hellre än att riskera sina ministerposter gick med på att sälja Vattenfalls tyska kolgruvor, med utsläpp som var en tredjedel större än samtliga utsläpp i Sverige, till tjeckiska riskkapitalister. På samma sätt släppte de motståndet mot byggandet av världens mest gigantiska motorvägstunnel, Förbifart Stockholm, ett av Sveriges största och mest klimatkatastrofala infrastrukturprojekt. 

Vad flertalet miljödebattörer har misslyckats med att förklara är att även omställningen till ett ”fossilfritt samhälle”, som kommer att kräva massiva investeringar i till exempel vindkraftverk, höghastighetsbanor, nya tunnelbanelinjer och spårvägar, elbilar, laddstolpar och nollenergihus, med dagens teknik kommer att förbruka stora och potentiellt förödande mängder fossila bränslen i till exempel stål- och byggindustrin.

Detta leder till tre andra slutsatser. 

1. Att staten måste ge högsta prioritet till en snabb och planerad omställning till en fossilfri stål- och cementindustri, som kan minimera de ekologiska fotavtrycken i bygget av Sveriges nya infrastruktur. 

Den svenska industrin släppte 2017 ut 19 miljoner ton växthusgaser, vilket var 8 miljoner ton mer än svenskarnas internationella flygresor – med värstingutsläpp från SSAB:s masugnar i Luleå och Oxelösund, Cementas fabriker på bland annat Gotland och Preems raffinaderier på Västkusten. SSAB startade denna sommar en forskningsanläggning i Luleå för en framställning av stål som ersätter kol med vätgas, där nyckelfrågorna är hur vätgasen ska lagras och hur de stora mängder el som kommer att krävas ska produceras. Men SSAB räknar med en helt fossilfri produktion först 2045 – något som måste påskyndas dramatiskt med ett stort statligt stöd, antagligen i strid med alla EU:s konkurrensregler.

2. Att mer utrymme snarast måste skapas inom naturens egen snäva kolbudget genom deadlines som sätter stopp för produktionsmetoder, konsumtionsmönster och investeringar som leder i fel riktning. Det gäller inte bara ett snart stoppdatum för nya bilar drivna med bensin och diesel och en snar omställning till ett klimatsmart jord- och skogsbruk. 

Nya kampinitiativ krävs för att stoppa projekt i stil med Förbifart Stockholm, Östra länken och en utbyggnad av Arlanda – liksom de utsläpp som inte ens räknas in men orsakas av den militära upprustningen, vapenexporten och alla Natoövningar, som också baseras på en total ignorans för de verkliga säkerhetshoten. 

3. Att staten måste ta kontrollen över bankerna, för att AP-fonderna och storbankerna både ska klara en omställning till stora och långsiktiga klimatinvesteringar och snarast avveckla alla sina tillgångar i fossilindustrier världen runt – utan att de dras med i den finanskrasch som forskare vid Cambridge University har varnat för, då investeringar för tusentals miljarder dollar av de börsvärden som baseras på världens kända reserver av kol, olja och naturgas måste gå upp i rök. 

Allt detta betyder att det krävs en demokratiskt planerad och kontrollerad totalrenovering av det svenska samhället, som kräver makt och samhälleligt ägande av storbanker, nyckelindustrier och byggbolag. Denna ekologiska revolution blir i sin tur omöjlig att förverkliga med dagens snäva budgetregler och en nyliberal fördelningspolitik, som har tillåtit Sverige att bli ett skatteparadis för landets stora kapitalägare, mycket rika och nya dynastier av miljardärer, vars obscena livsstil också står för en mycket stor del av befolkningens ekologiska fot­avtryck.

Inget av de revolutionerande förändringar som allt detta kräver kommer att påbörjas genom en kompromiss mellan de etablerade partierna i Sveriges riksdag. Vad som först och främst krävs är en bred, aktiverad och radikaliserad massrörelse av nya och gamla folkrörelser underifrån. 

För att segra måste kampen för en klimatomställning av samhället kopplas ihop med fackföreningars, hyresgästföreningars, förorts- och landsbygdsrörelsers kamp för en radikalt mer jämlik fördelningspolitik tillsammans med en behovsstyrd välfärd utan vinst och en ny social bostadspolitik. 

För socialister är uppgiften att ta initiativ till och stödja varje strategiskt viktig kamp i denna riktning, samtidigt som vi kan bidra med marxistiska förklaringar till hur vi nu har nått till en punkt där vår mänskliga existens hotas av den kapitalistiska ackumulationens konkurrens- och vinstjakt, som ohämmat sågar alla de ekologiska grenar vi sitter på. 

Kampen för att rädda klimatet måste därför snarast möjligt baseras på en socialistisk insikt om att det ytterst är kapitalismens mångmiljardsinvesteringar i fossilindustrin som utgör det största hindret, tillsammans med klassintresset i de regeringar och politiska partier som går i deras ledband.

Kampen mot klimathotet måste börja här och nu, där dagskraven kopplas till krav på en demokratiskt planerad och genomförd ekologisk omställning, som i sin tur kräver en demokratisk och socialistisk revolution av makt och ägande. 

Till syvende och sist kommer en vägledning för detta att kräva ett nytt socialistiskt massparti, baserat på en insikt om nödvändigheten av en snar global omställning till en behovsstyrd och jämlik välfärd i balans med naturen. ■

Klimatmarscher i Sverige lördag den 8 september

Stockholm: Samling kl 14.00 vid Rålambshovsparkens amfiteater, avmarsch kl 15.30 till Mynttorget.

Göteborg: Samling kl 13.30 i parken utanför Lorensbergteatern, avmarsch kl 14.00 till Gustav Adolfs torg. 

Dessutom äger marscher och event rum i Uppsala, Umeå, Norrköping, Halmstad, Lund, Alingsås, Kisa, Skurup och sannolikt Sundsvall (se lokal annonsering).

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!