Klimatet kräver revolutionära förändringar

För att stoppa utsläppen krävs en total kursomläggning på alla områden och ett helt annat system – socialism (Foto: Nikolaj F. Rasmussen / Flickr CC).

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

”Lyssna på forskarna” är det budskap som Greta Thunberg tillsammans med miljontals klimatstrejkande skolungdomar denna vecka har konfronterat världens politiska ledare med i samband med FN:s så kallade Climate Action Summit i New York. Och den sammanställning av den allra senaste vetenskapliga informationen, United In Science, som FN:s ”Science Advisory Group” publicerade den 22 september, är minst sagt oroande.

Här är några av nyckelbudskapen:
• De globala utsläppen av koldioxid har sedan Parisavtalet 2015 fortsatt att öka med mer än 1 procent om året för att 2018 accelerera till 2 procent.
• Även om alla länder som skrev under Parisavtalet skulle uppnå sina frivilliga åtaganden skulle de globala utsläppen inte kulminera 2020 eller ens 2030.
• Även om de skulle klara sina nuvarande åtaganden pekar utvecklingen mot en temperaturökning med 2,9-3 grader år 2100, som sedan skulle fortsätta.
• För att kunna begränsa uppvärmningen till 2 grader skulle ländernas åtaganden behöva tredubblas och för att klara 1,5 grader femdubblas.
• Klimatförändringarna slår hårdare och snabbare än de uppskattades göra för tio år sedan och riskerar att närma sig kritiska tippunkter.
• Att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader är inte fysiskt omöjligt, men skulle kräva oemotsvarade förändringar av alla samhällets aspekter.

Allt fler klimatforskare tvivlar öppet på möjligheterna att lyckas. ”Detta är en pessimistisk krönika”, skrev Sveriges främste klimatguru Johan Rockström i Svenska Dagbladet den 7 september i en artikel där han kallade IPCC:s (FN:s klimatpanel) scenarier för att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader ”en akademisk gymnastik som inte har med verkligheten att göra”. 
Med hänvisning till en rapport från den europeiska miljökoalitionen EEB och en studie av Jason Hickel och Giorgios Kallis (Is Green Growth Possible?) ifrågasätter han också om den ”gröna tillväxt” som är både Världsbankens, OECD:s och FN:s huvudstrategi skulle vara möjlig, dvs att få utsläpp, föroreningar och utnyttjande av skog, vatten och mark att minska, även om ekonomin växer.
Efter en viss relativ frikoppling under 1990-talet har resurskonsumtionen på 2000-talet åter ökat till 3,5 procents årlig ökning – i nivå med eller något högre än den globala tillväxten. Koldioxidhalten i atmosfären (nu på 415 ppm) har ökat tre gånger så snabbt under tioårsperioden sedan finanskrisen (från 2009 till 2018) som under perioden 1959-1968. Dessvärre pekar dessutom dagens trender enligt de nya klimatmodeller som kommer att användas av IPCC från 2021 mot 2 graders högre uppvärmning år 2100 än enligt tidigare modeller, det vill säga mot 5 grader. 

Nästa oroande fråga är när de tip­punkter passeras som gör upphettningen ohejdbar? Rockström är också en av de Earth System-forskare som i Proceedings of the National Academy of Sciences den 8 augusti 2018 varnade för att självförstärkande mekanismer redan vid relativt små globala temperaturhöjningar kan passera planetära trösklar där de skenar bortom mänsklig makt att hejda: inklusive tinande permafrost, frigörelse av metangas från havsbäddarna, försvagad förmåga för mark och hav att absorbera koldioxid, ökad respiration för bakterier i haven, skogsdöd i både regn- och barrskogar, reducerat snötäcke, och smältande polarisar.
Slutsatserna pekade i revolutionär riktning: ”Gradvisa linjära förändringar av det nuvarande socioekonomiska systemet räcker inte för att stabilisera jordsystemet. Omfattande, snabba och grundläggande omvandlingar kommer troligtvis att krävas för att minska risken för att korsa tröskeln och låsa fast i Hothouse Earth-banan. För att undvika att korsa en planetär tröskel (…) krävs en djup omvandling baserad på en grundläggande omorientering av mänskliga värden, rättvisa, beteende, institutioner, ekonomier och teknik.”

Utan en sådan revolutionerande omställning kan världen snart vara på väg mot en framtid av apokalyptiska konsekvenser, med hundratals miljoner klimatflyktingar från obeboeliga regioner, katastrofala stormar och skogsbränder, vatten- och livsmedelskriser. 
Det är mot denna bakgrund av en akut existentiell kris för både mänskligheten och den natur vi känner som parollen ”Systemförändring, inte klimatförändring” snarast måste omsättas i den sorts omvälvande politiska åtgärder som Greta Thunberg darrande av harm krävde i FN, men inte fick se röken av, från världens ledande politiker. 
Att inte vare sig Parisavtalet eller någon regering har övervägt att snarast sätta stoppdatum för både utvinningen och förbränningen av kol och olja beror inte minst på att det omedelbart skulle utlösa en global finanskris. Och då inte bara för oljebolagen, utan för all världens aktiemarknader och banker, vars aktiekurser bygger på att den fossila infrastrukturen inte kan skrotas innan reserverna är tömda och deras investeringar betalat sig – vilket också är drivkraften bakom alla falska marknadsmetoder och fantasifulla tekniska lösningar. 

Utan en revolutionerande omställning kan världen snart vara på väg mot en framtid av apokalyptiska konsekvenser.

Omställningshastigheten är avgörande. Enligt Klimatpolitiska rådet, som är en del av Sveriges klimatpolitiska ramverk, har utsläppsminskningen bromsat in när den istället behöver accelerera till 5-8 procent varje år för att Sverige ska ha en chans att klara sina egna (i sig helt otillräckliga) klimatmål om noll i nettoutsläpp 2045 för de delar av ekonomin som inte ingår i EU:s handel med utsläppsrätter. Att alla storskaliga industrianläggningar, el- och fjärrvärmeverk samt flygtrafik hänvisas till en absurd utsläppshandel som helt saknar styrning i riktning mot nollutsläpp är ett hån mot kraven på snabb klimatomställning. 
Att SSAB får statligt stöd enligt det så kallade Industriklivet för en planerad försöksanläggning som de hoppas ska kunna leda till att kol i framtiden kan bytas ut mot vätgas i stålproduktionen, har kvalificerat den svenska regeringen för en global ledarskapsgrupp för omställning av tung industri tillsammans med Indiens reaktionära Modi-regering. 
Men att Stefan Löfven och Isabella Lövin därmed deltar i en absurd greenwashing, visas av att ingen ifrågasätter att SSAB inte räknar med att ta detta i kommersiellt bruk förrän bortom 2035, då klimatet redan kan vara bortom räddning. Och i Göteborg byggs en ny storskalig fossilgasterminal, medan det är en öppen fråga om regeringen ens vågar sätta stopp för Preems planer på en utbyggnad av raffinaderiet i Lysekil, som på ett bräde skulle stjälpa alla klimatmål.

Om Sverige ens ska ha en chans att uppnå sitt eget otillräckliga mål om nollutsläpp 2045 utanför den industri- och flygverksamhet där händerna tvås med hänvisning till EU:s handel med utsläppsrätter, är det enligt Klimatpolitiska rådet avgörande att klara etappmålet om 70 procents minskade utsläpp inom transportsektorn 2030 jämfört med 2010 (vilket borde vara 100 procent för denna relativt lätta uppgift). 
Men inom transportsektorn, som svarar för hälften av de återstående utsläppen, ökade istället utsläppen med 2 procent förra året.Enligt rådet pekar fattade beslut mot en minskning på bara hälften av etappmålets krav. ”Planeringen av Sveriges infrastruktur baseras inte på att klimatmålen ska uppnås, utan på prognoser för ökad vägtrafik som inte är förenliga med 2030-målet”, sammanfattas Klimatpolitiska rådets förödande kritik i Årsrapport 2019.

Staffan Laestadius, professor emeritus i industriell utveckling vid KTH i Stockholm som skrivit två böcker om den nödvändiga omställningen, anser att det är dags för riksdagen att utlösa ett nödläge. Enligt honom (som inte kan tänka sig något annat än en reglerad kapitalism) skulle inte ens en inledande skatteväxling som är sju gånger större än regeringens och sedan dubblas de följande åren räcka för att (i dagens samhälle) uppnå den omställningshastighet på 7 procent minskade utsläpp per år som krävs för att hejda uppvärmningen vid 2 grader. 
Det skulle också, menar han, kräva ett tredubblat infrastrukturbygge, en snabbhalvering av flygtrafiken kopplat till en snabbutbyggnad av järnvägen Oslo-Stockholm, fördubblad utvecklingshastighet för vätgas och vätgasbaserad järnmalmsreduktion, omfattande satsningar på biomassa (men ej som biobränsle som också släpper ut koldioxid) och en halvering av nötköttets andel i livsmedelssystemet.
Det säger något om hur omfattande omställningen måste bli. Vad som helt saknas i detta perspektiv är de avgörande krockarna med dagens vinstdrivna, konkurrensutsatta och ojämlika kapitalistiska ekonomi och nödvändigheten av en demokratiskt utarbetad plan för en grön och rättvis omställning, under demokratisk kontroll av både de arbetande, klimatrörelsen och alla berörda.

Socialister fortsätter att stödja klimatstrejkerna fullt ut, samtidigt som vi förklarar hur det nu är dags att utarbeta konkreta program för en Grön ny giv som för att kunna genomföras också måste bli röd (Foto: Natalia Medina).

Ingen ska tro att en Grön ny giv (Green New Deal) blir en lätt match, som säkrar jobb och välfärd under en historiskt snabb omställning av samhället: till ett energisystem som bygger på sol- och vind, där mycket av privatbilism och flyg måste ersättas av elektrifierad kollektivtrafik och järnvägar på snabbspår, med en samhällsplanering som både tar sikte på klimatsmart bostadsbyggande och renoveringar och en ny och elektrifierad infrastruktur för industrier och transporter. 
Allt detta reser nya krav på en mycket stram hushållning med knappa naturresurser, där klyftorna utjämnas så att de mycket rika med de största ekologiska fotavtrycken får dra åt svångremmen och en kapitalistisk ekonomi för maximal tillväxt och vinst åt ägarna ersätts av sociala utvecklingsmål för en jämlik välfärd (skola, vård, omsorg, kultur).
De Gula västarnas revolt i Frankrike kom som en reaktion från landsbygdens folk på de höjda bränsleskatter som Macron försökte införa och som visar att en klimatomställning baserad på orättvisa skatter är dömd att misslyckas. 
För socialister gäller det att istället visa hur en avgiftsfri kollektivtrafik, inte minst i Stockholm, Göteborg och andra storstäder, skulle kunna bli en populär grundbult i trafikens omställning – tillsammans med godstrafik på en återförstatligad järnväg, elbilar, bilpooler, cyklar och så vidare. På ett motsvarande sätt måste dagens asociala bostadspolitik ersättas av en politik som sätter stopp för bostadsspekulationen och trångboddheten genom att ekonomiskt uppmuntra flerfamiljsbostäder i en ny allmännytta och bygger billigt med stöd av samhällsägda banker och byggbolag.
Det säger sig självt att detta inte är förenligt med en ekonomi som domineras av privata storbanker som skulle krascha av ett nödvändigt stoppdatum för den fossila industrin och dess bränslen och privatkapitalistiska storföretag som inte ens klarar en något sämre vinst än de globala konkurrenterna. 

Redan förslagsställarna bakom en Green New Deal i USA och liknande förslag av Corbyns Labour har förstått att en sådan planerad omställning måste ske i nära samplanering med fackföreningar, klimatrörelser och berörda samhällen och baseras på tydliga försäkringar om att de som riskerar att se sina gamla jobb försvinna ska erbjudas omskolning och en ny framtid med välbetalda och gröna alternativa jobb. Detsamma ska erbjudas drabbade ursprungsfolk, utsatta folkgrupper och regioner. I än högre grad måste detta gälla i en rödgrön och socialistisk ny giv. 
Inget kan vara viktigare för socialister än att med största möjliga energi delta i den nya och världsomspännande unga klimatrörelsen, som idag erbjuder mänskligheten det bästa hoppet om en förändring och som också kan ingjuta nytt liv i fackföreningsrörelsen och andra gamla och nya folkrörelser. Denna har också alla förutsättningar att radikaliseras och bidra till en ny socialistisk medvetenhet om vilka konkreta kapitalintressen som står i vägen och som måste besegras för att våra barns och barnbarns liv på planeten ska kunna säkras. 
Som socialister gäller det nu också att kunna utveckla kraven och förklara hur det nu är dags att utarbeta konkreta program för en Grön ny giv som för att kunna genomföras också måste bli röd.