foto: Proletären
I kampen mot ökade klyftor är regeringens satsningar otillräckliga. Det behövs kamp mot det kapitalistiska systemet!
Ju närmare valdagen vi kommer desto mer hörs det från politiker om hur klyftorna ska motarbetas. Inte ett enda av dessa åtgärdsförslag är verkliga då det som behövs är att omfördela resurserna.
Ann-Sofi Hermansson (S) presenterade de rödgrönas förslag till att motverka de ökande klassklyftorna. Det så kallade jämlikhetspaketet innehåller lösningar på fyra miljoner kronor för hembesök för socialtjänsten och BVC, två miljoner kronor för en ”science park”, totalt fem miljoner kronor för bemannade lekplatser och två utredningar om barnhälsa och samhällsorientering. I sig är detta inget fel men att ha detta som det huvudsakliga arbetet för jämlikhet är en skymf mot de 16 procent arbetande göteborgare som räknas som fattiga.
Centerpartiet som känner en viss medvind och kan för första gången komma in i Göteborgs kommunfullmäktige har ett förslag som redan har ett visst gehör bland majoriteten i kommunfullmäktige. Deras valprogram är att det inte ska finnas mer än 50 procent hyresrätter i en stadsdel.
Ombildningar och nybyggda villor och bostadsrätter ska enligt dem bekämpa klyftorna. Faktum är att det är tvärtom. De arbetare och låginkomsttagare som lyckas få ett lån kommer att ha än mindre att kunna spendera på annat.
Klassklyftorna ökar i Sverige och därför säger regeringen att de kommer att satsa 2,2 miljarder kronor per år på kommunala stöd för att motverka det här. I Göteborg innebär den här satsningen att kommunen får 173 miljoner kronor från 2020 och sju år framåt. Problemet med detta är att den här påstådda satsningen inte gör något åt det grundläggande problemet som arbetare, unga och låginkomsttagare möter i det kapitalistiska systemet, som går ut på utsugning och exploatering. Moderaterna har dessutom kritiserat satsningen med polemik mot invandrare. Kritiken består i att de vill att det ska fastställas vilka värderingar som gäller i Sverige, fler poliser och krav om att lära sig svenska (Aftonbladet 26/6 -18).
Faktumet är att de ökade klyftorna drabbar vissa grupper hårdare. En av dessa grupper är invandrarungdomar. Arbetslösheten bland utrikesfödda ungdomar i åldrarna 15-25 år är 70 procent högre jämfört med andra i samma ålder.
I Göteborg är skillnaden i medellivslängden mellan arbetarområden och överklassområden så hög som 9,1 år för män och 7,1 år för kvinnor.
Det är nästan 600 000 kronor i skillnad på den genomsnittliga inkomsten mellan det fattigaste området, östra Bergsjön, och det rikaste, Långedrag. Det här får allvarliga konsekvenser även när det gäller tilliten till andra. SOM-institutet presenterade en rapport i juni som visar att arbetare, lågutbildade, ungdomar 16-29 år och invandrare från länder utanför Norden litar mindre på andra människor än andra grupper. Snittet för hela befolkningen i Sverige ligger på 56 procent och för dessa ligger den på 45 procent.
Det är väldigt få som idag skulle säga att det inte behöver göras något för att bekämpa klassklyftorna. Dock kvarstår frågan hur. Sedan 90-talets början har nedskärningar, privatiseringar, attacker på pensionen och skattesänkningar till framförallt de absolut rikaste. Det är bland annat på grund av detta som klassklyftorna ökat och det som behövs är organiserad kamp för att omfördela resurserna. Men i slutändan måste det nämnas att kapitalismen bygger på klassklyftor, där det finns kapitalägare som köper andras arbetskraft för så billig peng som möjligt för att maximera sina vinster. Därför behövs det kamp mot hela systemet och därför är det bara socialismen som kan erbjuda ett verkligt alternativ till orättvisor, fattigdom, ökade klyftor och misär.■
