foto: RS Göteborg
I fjol ägde stöddemonstrationer för kampen i Kobanê rum världen runt. Kurderna och arbetarrörelsens kamp fortsätter.
Kobanêdagen den 1 november genomförs för att stödja återbyggnaden av staden, där kurdiska styrkor efter belägring lyckades driva tillbaka Islamiska Statens (IS) blodiga attack.
År 2015 handlar det också om valet i Turkiet, där Erdoğan sedan i somras återupptagit kriget mot kurderna. När detta skrivs kan valdagen fortfarande vara i fara genom nya våldsdåd. Regimen i Ankara kan också ställa in valet eller trappa upp valfusket.
HDP har fortsatt starkt stöd. Opinionsmätningarna visar på en ökning sedan i juni. Bakom ligger den radikalisering som har ägt rum i Turkiet, med ökat motstånd mot Erdoğan, inte minst påverkat av kriget i Syrien och kampen i Kobanê. Den 1 november blir en viktig dag i hela Mellanöstern och internationellt.
För ett år sedan fruktade många att Kobanê skulle falla. 300 000 invånare tvingades på flykt och staden totalförstördes av IS bomber. I Turkiet vägrade Erdoğans AKP-regering att släppa igenom de som ville ansluta sig till kampen mot IS, men släppte igenom jihadister som deltog i attacken mot Kobanê. Demonstrationer till stöd för Kobanê genomfördes världen runt.
Det kurdiska partiet PYD tog makten i Rojava (västra Kurdistan, norra Syrien) sedan Assads trupper tvingats dra sig tillbaka till Aleppo i juli 2012. I Rojavas tre kantoner lanserades idéer om lokalt självstyre och jämlikhet mellan kvinnor och män. Vård, skolor och matdistribution demokratiserades.
Rojava blev ett hyllat föredöme runt om i världen, en motpol till både islamisterna och Assads brutala regim. Kobanê var därför en måltavla av hög prestige för Islamiska Staten. Genom att inta staden skulle kurdernas styre krossas och IS stärka sin position längs gränsen mot Turkiet. Även Erdoğans mål var att Rojava skulle besegras.
Men de av PYD organiserade försvarsstyrkorna YPG och YPJ (kvinnobataljonerna) kunde efter månader av belägring stegvis slå tillbaka IS. Den avgörande skillnaden mot andra trupper, som har besegrats av IS, var att YPG/YPJ slogs för ett samhälle som är deras, som de tror på. Trupperna var öppna inte bara för kurder, utan också för araber, turkmener och andra.
Att en viss förstärkning från Södra Kurdistan (norra Irak) anlände, plus att USA till sist genomförde begränsade bombräder, spelade en roll, men var inte avgörande. I januari i år stod det klart att IS hade besegrats i Kobanê.
Nu pågår återbyggnaden av staden, med stora insamlingar inte minst nu i samband med Kobanêdagen. Solidariteten i form av bidrag, kläder, sjukvårdsmaterial med mera är mycket viktig.
Det behövs också en fortsatt politisk diskussion om Rojava, som även fortsatt är hotat från många håll. IS har tvingats bort, men finns kvar på avstånd. Barzaniregeringen i södra Kurdistan ser PYD och dess systerparti PKK som en konkurrent. USA skulle gärna se YPG/YPJ som marktrupper i dess tjänst och erbjuder därför vapen och flygunderstöd. Ryssland och Assad är fiender till Erdoğan, men är inte därför på kurdernas sida. Kurder och andra förtryckta kan aldrig lita på imperialismen eller regeringar, det visar historien.
Rojava måste stå självständigt mot alla dessa krafter, samtidigt som ambitionen måste vara att bygga allianser med arbetare och gräsrötter oavsett etnicitet och religion. Det handlar också om den ekonomiska makten, att upprätta ett demokratiskt styre över företag och resurser, inklusive i Kobanê. Vi varnade i Offensiv i december i fjol:
”Ett program baserat på kapitalismens och socialismens ’fredliga samexistens’ kan inte lyckas (…) om inte kapitalismen krossas kommer en inhemsk kapitalistklass, uppbackad av imperialismen, att använda sin ekonomiska och politiska makt för att förhindra varje progressivt steg och försöka föra sina allierade till makten.”
För att försvara Rojava krävs en socialistisk politik. Vi skrev i artikeln i december 2014: ”Etablerandet av ett genuint folkstyre är endast möjligt om godsägarväldet och kapitalismen avskaffas och industrier och jorden försätts i gemensam ägo. Demokratin behöver fördjupas genom uppbygget av en rådsmakt, där samhällets alla instanser sköts och kontrolleras av folkkommittéer.
Bygget av ett socialistiskt Rojava skulle bli en injektion av inspiration och kampglöd till övriga Kurdistan och andra delar av regionen, vilket skulle lägga grunden för en socialistisk federation i regionen. Detta skulle rita om den geopolitiska kartan i Mellanöstern och lägga de första byggstenarna för demokrati i hela regionen. För att nå detta måste massorna av arbetare och fattiga samlas i socialistiska masspartier.” ■
