Kommer de rödgröna att leverera?

2014-08-21 13:12:31


Socialdemokraterna vill helst av allt styra tillsammans med Miljöpartiet. Men ”blockpolitiken är fördummande”, säger Stefan Löfven och sträcker ut en hand till såväl traditionella högerpartier som näringslivet.

Med snart bara tre veckor kvar till valet pekar det mesta mot att det blir ett regeringsskifte. Vem och vilka som bildar ny regering är emellertid långt ifrån klart. Trots det är det hög tid att fråga: Kommer de rödgröna att leverera?

Årets val äger rum mot en helt annan bakgrund än valet 2010. Alliansregeringen har nått vägs ände och M-bubblan har börjat spricka.
De senaste decenniernas regeringsbärande partier – Moderaterna och Socialdemokraterna – kan båda bli valets förlorare. M och S ”dansar en tryckare för förlorare”, kommenterade Svenska Dagbladets Göran Eriksson i juni.
Men trots att Socialdemokraterna  kanske inte når högre än i katastrofvalet 2010 är det sannolikt att Stefan Löfven blir ny statsminister.

S-ledningen vill helst av allt regera med Miljöpartiet som de ser som den ”naturliga samarbetspartnern”. Stefan Löfven har dock gång på gång hävdat att framtiden kräver ett samarbete över blockgränserna. ”Blockpolitiken är fördummande” enligt Löfven, som räcker ut handen till både högerpartier och ”näringslivets” företrädare.
En S-MP-regering är en möjlig regeringskonstellation, men långt ifrån den enda. Valutgången kan resultera i oklara majoritetsförhållanden och segdragna regeringsförhandlingar.
S-ledningen verkar idag minst lika oroad över de vänstervindar som blåser som högerpartiernas och kapitalisterna är.
Sommarens omskrivna intervju som Löfven gav till Blekinge Läns Tid syftade till att lugna alla kapitalister som likt Jacob Wallenberg i Financial Times gått ut och varnat för ”de nya vänstervindarna i Sverige”. På nytt gav Löfven beskedet om att vinsterna i välfärden blir kvar om Socialdemokraterna tar över regeringsmakten. Vidare hävdade S-ledaren att Socialdemokraterna i motsats till Moderaterna inte ser ”näringslivet” som ett ”särintresse” utan politikens uppgift var att skapa ett bättre näringslivsklimat. En snarlik uppfattning gav Miljöpartiet prov på när de i sitt ”Handlingsalternativ för att ge bättre villkor för Sveriges näringsliv och industriföretag” skriver: ”Sveriges näringsliv och industriföretag är inget särintresse – tvärtom utgör företag en förutsättning för allas välfärd och sysselsättning.”

I valrörelsen kan det se ut och låta som om en bråddjup klyfta skiljer Alliansen från Socialdemokraterna och att ett framtida samarbete över blockgränserna är uteslutet. Men bland Alliansens vänner höjs röster om att det är dags för ett bredare samarbete för att säkra en fortsatt högerkurs.
I en ledarkommentar under rubriken ”Håll dörren öppen till Löfven” skrev exempelvis Sydsvenskan den 6 augusti att det ”måste finnas beredskap att göra det som inte kan sägas nu – att samarbeta över blockgränsen. Alliansen talar ofta om att ta ansvar för Sverige. Men partier som tar ansvar för Sverige får inte låta prestige och besvikelse över förlorad regeringsmakt ta överhanden över politisk pragmatism.”
Även om Socialdemokraterna försöker att dämpa förväntningarna inför ett sannolikt regeringsskifte finns en stark önskan om att valet ska följas av en verklig kursändring.
Efter mer än 20 år av borgerligt systemskifte och det mörka eftermäle som Reinfeldt & Co lämnar efter sig har människor helt enkelt fått nog av högerpolitik och så kallade marknadslösningar. De nya opinionsvindar som blåser är ett uttryck för viljan till förändring.
Men sällan har de etablerade partierna gått i en sådan otakt med folkopinionen som nu. En avgrund skiljer människors förväntningar och vad en S-ledd regering ämnar leverera och det gör att en ny regering inte kan förvänta sig en längre smekmånad.
Socialdemokraterna har under Stefan Löfvens ledning tagit ännu ett kliv åt höger och bejakar både det femte jobbskatteavdraget och den sänkta bolagsskatten. Vidare har partiet tävlat med regeringen om vem som är EU-vänligast, hårdast står fast vid den nyliberala budgetdisciplinen samt vem som ger flest nya miljarder till militären och bäst smörjer den inhemska vapenindustrin.
I valrörelsen säger Socialdemokraterna att människan måste gå före marknaden och att man ska stoppa vinstjakten i välfärden. Samtidigt bedyrar de att de inte ämnar stoppa en fortsatt plundring av välfärden. En ny S-ledd regering kommer att göra vissa förbättringar i a-kassan och sjukförsäkringen. Dessa ska dock genomföras stegvist och S är ”inget bidragsparti”, som Löfven så bryskt uttrycker det.

Alla S-löften kommer ständigt att hamna på kollisionskurs med den svenska kapitalismens stagnationskris och med partiets slaviska uppslutning bakom det godtyckliga överskottsmålet som säger att de offentliga finanserna måste visa ett överskott på motsvarande 1 procent av BNP över en konjunkturcykel.
Det finns anledning att påminna om de färska erfarenheterna från Frankrike efter valet 2012. Det franska socialdemokratiska Socialistpartiet och dess presidentkandidat François Hollande, understödda av bland annat de Gröna, vann valet 2012 som en reaktion på högerns politik. Hollandes program var betydligt djärvare än Löfvens och innehöll löften om att skapa hundratusentals nya jobb för unga arbetslösa, 60 000 nya lärarjobb, beskatta de rika, sänka pensionsåldern och ersätta åtstramningspolitiken med en politik för tillväxt. Mindre än ett år efter valet var löftena begravda och det var endast åtstramning som gällde, samtidigt som Hollande skröt om han regerade i samförstånd med näringslivet. Idag är Hollande den mest impopuläre franske presidenten i modern tid.

Socialdemokraterna kritiserar numera regeringen för att inte vara nog åtstramande och äventyra överskottsmålet. I Socialdemokraternas budgetmotion hösten 2013 hette det bland annat: ”Överskottsmålet nås inte. Vår hållning är att regler ska efterlevas /…/ Det finanspolitiska ramverket har tjänat Sverige väl. Ordning och reda i de offentliga finanserna är en viktig konkurrensfördel för Sverige. Grunden för detta är att de regelverk som satts upp också efterlevs. Regeringen begränsar utgifterna och överskrider inte utgiftstaken. Det är bra.”
Enligt statliga Konjunkturinstitutet i juli i år skulle det behövas skattehöjningar på motsvarande 120 miljarder kronor fram till år 2018 för att överskottsmålet ska hållas. Det vill säga ytterligare fyra år av hårda åtstramningar och uteblivna satsningar, som kommer att fördjupa den svenska kapitalismens stagnationskris och permanenta massarbetslösheten. En sådan politik kommer att skapa enorma spänningar i samhället och möta ett allt större motstånd.

Risken är överhängande för att rasistska Sverigedemokraterna kan kapitalisera på den besvikelse som följer efter valet, precis på samma sätt som Hollandes högerpolitk har banat väg för Marine Le Pens framgångar.
Socialdemokraternas jobbpolitik dränker välkomna löften som att slopa Fas 3 med allmänt hållna löften om mer resurser till jobbsatsningar och konkreta förslag om nya statligt betalda traineejobb (läs på sid 5) som en del av det löfte om att alla unga arbetslösa ska erbjudas jobb, praktik eller utbildning efter 90 dagar. Men ”vi utfärdar inga kravlösa garantier. Den som är arbetslös ska delta i den utbildning, praktik eller det arbete som anvisas. Den arbetslöse har en plikt att försöka ta sig vidare till studier eller arbete på den reguljära arbetsmarknaden efter den anvisade åtgärden”, skriver S i sin budgetmotion hösten 2013.
I en TT-intervju den 12 augusti låter Löfven som vilken Allianspolitiker som helst när han säger att varje individ har en skyldighet att göra sig anställningsbar, annars går ersättningen förlorad. Som om arbetslösheten beror på individen. När har tvång och hot skapat fler jobb eller gett en ökad studiemotivation?

Ingen kan leva på trainejobbens magra lön. Och Vårdförbundet frågar sig vem som ska handleda dessa oerfarna unga när det idag inte ens finns tillräckligt med handledare till sjuksköterskor och annan vårdpersonal under utbildning.
Vårdföretagarna har varmt välkomnat Socialdemokraternas traineejobb inom äldreomsorgen. Det finns även politiska skäl till detta. “Det är bra att Socialdemokraterna behandlar privata och offentliga företag lika. Man har säkert insett att det behövs kompletterande utförare inom omsorgen”, säger Inga-Kari Fryklund, förbundsdirektör för Vårdföretagarna till Dagens Industri den 5 augusti.
I årets val finns inget gemensamt rödgrönt alternativ, utan partierna går var för sig. Men för Vänsterpartiet är det övergripande målet att bli med i en ny S-ledd regering. För V-ledningen är det lite av nu eller aldrig. Jonas Sjösteds sommartal i Umeå den 17 augusti formade sig till en lång vädjan till S och MP om regeringssamverkan.
”Sverige behöver en rödgrön majoritetsregering och det är vad en röst på Vänsterpartiet leder till. Stefan Löfven kan få välja mellan att rädda riskkapitalbolagens vinster eller skapa en rödgrön majoritet med oss, jag är ganska säker på vad de rödgröna väljarna föredrar”, sa Sjöstedt bland annat.
Förhoppningen om att dagens socialdemokrati, med alla sina band till de privata välfärdsjättarna och ”näringslivet”, är beredd att kasta ut riskkapitalisterna ur välfärden är ett utslag av önsketänkande. För att så ska ske krävs en stor proteströrelse underifrån.
Redan innan valet, i Vänsterpartiets valmanifest som gavs ut i april, hade V valt att ta bort en rad krav för att om möjligt övertyga S-topparna att man var en given samarbetspartner. Kravet på 6 timmars arbetsdag, som V-kongressen beslutat om månderna innan, fanns inte med och det gamla kravet om 200 000 nya offentliga jobb hade devalverats till 30 000. I valmanifestet nämndes överhuvudtaget inte behovet av kamp för socialism eller demokratisk planerad ekonomi.

Efter valet är det upp till bevis: Är Vänsterpartiet ”inte till salu” eller ej?
Visserligen kan Vänsterpartiet, och kanske i än högre grad Miljöpartiet, se fram emot en valframgång, men det i sig kommer inte att förmå de vinstkramande Socialdemokraterna att ändra inställning. V kommer att tvingas ge avkall på sitt främsta krav – inga vinster i välfärden – och exempelvis det viktiga kravet på en lex Veolia mot otrygga jobb för att få eventuella ministerposter. Men alla eftergifter till trots, och trots Sjöstedts utfästelser om att ”Vänsterpartiet är bra på att kompromissa”, lutar det åt att S ger V kalla handen.
Socialdemokraterna är inte ens beredda att riva upp en enda av Alliansens utförsäljningar. ”Ett genomgående politiskt mönster är att borgerliga regeringar har drivit på privatiseringarna genom nationella reformer, medan Socialdemokraterna i regeringsställning har bromsat utvecklingen, dock utan att riva upp redan genomförda privatiseringar. Inte heller på den kommunala nivån finns det någon socialdemokratiskt styrd kommun som varaktigt och på bred front har minskat den privata produktionen av välfärdstjänster” (ur Välfärdstjänster i privat regi, framväxt och drivkrafter, SNS-förlag 2013).

Ett verkligt vänsterparti skulle inte gå i koalitionsfällan och bli direkt medansvarigt för en borgerlig politik. Erfarenheter från Norge, Danmark och Finland, där motsvarigheterna till Vänsterpartiet tillsammans har styrt med Socialdemokraterna, talar sitt entydiga språk: i regeringen blev Vänsterpartiets systerpartier en gisslan och alla valframgångar suddades snabbt ut.
Det är en sak låta en S-ledd regering ta över genom att i riksdagen rösta mot en ny högerregering och en helt annan att gå med i en i grunden borgerlig regeringskoalition, alternativt bli ett stödparti till samma koalition. En vänster värd namnet låter sig inte bli en gisslan, utan agerar självständigt gentemot varje regering och tar ställning från fall till fall. Utgångspunkten är: Inget stöd till förslag och åtgärder som försämrar arbetares och lågavlöandes villkor. Nej till nedskärningar och privatiseringar och ett aktivt deltagande och stöd till kampen utanför riksdagen.
Till skillnad från Vänsterpartiet kämpar Rättvisepartiet Socialisterna (RS) för ett omedelbart vinstförbud och att all offentlig service och verksamhet som drivs av eller sålts ut till privata bolag överförs i offentlig regi.
RS säger: Stoppa privatiseringarna och nedskärningarna – vård, skola och omsorg i offentlig regi, demokratiskt styrd av de anställda, brukarna och anhöriga. 200 000 nya välfärdsjobb, fasta jobb, bort med delade turer, omedelbar arbetstidsförkortning och uppvärdering.
För en välfärd utan vinst krävs mer än bara en röst i valet; Det behövs en massrörelse, beslutsam kamp samt en politisk beredskap att stå upp mot hela det kapitalistiska etablissemanget.

Oavsett vem och vilka som igår i en eventuell ny S-ledd regering efter nästa val kommer de att hamna på kollisionskurs med de förväntningar som finns och den opinion som bar fram den nya regeringen.
En ny regering kommer att sättas under enorm press från kapitalismen som kräver fortsatt omfördelning från löner och välfärd till vinster samt nya privatiseringar. Marcus Wallenbergs brev och vapenaffärer i Saudiarabien illustrerar att istället för demokrati (folkstyre) råder en marknadens diktatur.
Men inte bara kapitalet och krisen utövar ett tryck, utan det finns också ett mottryck i form av opinion och inte minst organiserat motstånd. Efter de senaste årens strider och kampanjer mot avregleringarna och de försämrade villkoren på arbetsmarknaden har fronten stärkts mot fortsatt högerpolitik och stegen mot en låglönemarknad.

Den svenska utvecklingen efter valet är intimt sammankopplad med vad som händer globalt. Många mörka moln svävar över den globala kapitalismen och krishärdarna blir allt fler.
Sverige har länge legat långt efter andra europeiska länder vad gäller kamp, aktivitet och medvetenhet. Men den tilltagande sociala och politiska polariseringen och de många gräsrotsinitiativen varslar om att de kommande åren blir annorlunda.  
Valet 2014 kommer att rita en delvis ny politisk karta, som i sin tur börjar forma ytterligare en ny politisk karta som i all högre grad ritats av kamp, aktivitet och motstånd.
Mycket snabbare än vi kanske anar kan vi stå inför ett läge som påminner om de år av kamp och oro som präglade 1990-talets första hälft, men nu mot bakgrund av en betydligt allvarligare samhälls­kris, i Sverige och globalt. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!