“Att ge och ta” är ett mantra som de flesta fackliga förhandlare i dagens byråkratiserade avtalsrörelser ser som ett rättesnöre. Och säkert är att Kommunals medlemmar snart lär upptäcka att förbundet i årets treårsavtal har gett efter oerhört mycket för att utan kamp ro hem ett lönepåslag som kommer i närheten av LO-samordningens krav på att de som tjänar under 25 000 kronor i månaden ska hålla jämna steg i kronor med de högre avlönades lönepåslag med ”industrimärkets” 6,8 procent.– Vi nådde mer än hela vägen
fram, är ett uttalande av Kommunals ordförande Anneli Nordström som knappast håller för en närmare granskning.
Den framgång som hon försöker ge intryck av gäller att man har fått ett lönepåslag i kronor på 1 700 kronor på tre år och en månad, som var nära det krav på 1 740 kronor på tre år som enligt Kommunal skulle ge en likvärdig löneutveckling för flertalet kommunalare.
• Först och främst är 1 700 till kommunalarna på tre år 475 kronor mindre i lönepåslag än för till exempel en byggnadsarbetare. Det är också ett lägre årligt påslag än i det senaste avtalet. Även de kommunalare som får full pott halkar alltså därmed efter.
Ännu mer halkar de efter till exempel tjänstemännen, för att inte tala om de kapitalägare och andra makthavare som facktopparna för länge sedan har slutat att jämföra med.
• För att sedan gå med på arbetsgivarkravet att den kommunala sektorns löneökning i procent inte ska vara mer än industrins 6,8 procent totalt sett, har många kommunalare fått betydligt mindre än de 1 700 kronorna – vilket betyder att löneojämlikheten ökar även mellan kommunalarna.
Det är en i högsta grad osolidarisk lönedumpning som sker på flera sätt:
1) Lägstalönerna för outbildade höjs bara med 1 350 kronor, 80 procent av 1 700 , även om det ska bli något lättare att räkna ihop det ett års erfarenhet som krävs för att lägstalönen ska höjas med 1 700 kronor.
2) Introduktionsanställningar till enbart 75 procent av lönen införs nu även för de över 25 år som varit långtidsarbetslösa. Det motiveras med att 25 procent av arbetstiden kallas ”utbildning”, vilket knappast betyder mer än ”att lära genom att jobba”.
– Jag tycker att man är inne på lönedumpning, man ska ha betalt för den tiden man gör. Det är osannolikt, jag tror inte mina öron, säger Ingrid Davidsson, som är tvättbiträde och arbetsplatsombud i en verksamhet där många är outbildade och går på avtalets lägstalöner, i en kommentar till Kommunalarbetaren.
Anneli Nordströms svar på KA:s fråga om inte det här betyder löne-dumpning är minst sagt anmärkningsvärt.
– Det här är för att mota Olle i grind. Annars blir det så småningom lönedumpning för alla, säger hon.
3) Avtalet saknar också individgarantier, vilket per definition betyder ökat utrymme för individuella löneskillnader.
4) Ingen annan lösning på otyget med oavlönade håltimmar, så kallat delade turer, annat än att arbetsgivaren enligt avtalet har lovat att verka för att ”minimera” dem, men ”utifrån verksamhetens behov”.
– Ett slag i luften, lyder en kommentar till KA:s artikel.
5) Ingen lösning alls på frågan om arbetskläder.
6) Vissa förbättringar för visstidsanställdas företräde till längre anställningar, men ingen grundläggande lösning på den fråga som till och med EU-kommissionen nu hotar att dra Sverige inför EU-domstolen om – nämligen arbetsgivarens möjlighet att stapla visstidsanställning på varandra.
Vad ska man då sammanfattningsvis säga om det här?
”Genom att sälja ut ungdomarna och de långtidsarbetslösa, och inte erbjuda någon individgaranti, kunde Kommunal få sina 1 700 i snitt och arbetsgivarna slippa betala mer än 6,8 procent. Grattis arbetsgivarna! En till generation kommunalare kommer sakna strejkerfarenheter i tre år och en månad till. Om inte något radikalt händer så klart”, skriver Bilbo Göransson i KA:s kommentarsfält.
Arne Johansson
