| Scen | Kommunistiska manifestet |
| Plats: | Teater Tribunalen, Stockholm |
| Regi: | Richard Turpin |
Pjäsen börjar dock lite senare än år 1848, rättare sagt i dagens klassrum där man försöker implementera Forum för levande historias direktiv om att undervisa om kommunismens brott. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Läraren uppmanar eleverna att ”tänka själva” kring Maos, Pol Pots och Stalins personligheter, men eleverna genomskådar både studieanvisningarna och läroböckernas bristfälli- ga och ofta felaktiga fakta. De inser att historien måste vara långt mer, tja, dialektisk än så.
Sedan kommer orden ”Det går ett spöke genom Europa – kommunismens spöke” och själva manifestet tar vid. När tiotalet skådeseplare, utrusta-de med diverse redskap och instrument – särskilt beröm till Dror Feilers musik – förstärker texten genom att tillsammans och turvis läsa texten, är bättre än den mest hängivne Marx-fantast kan tänka sig. Riktigt hur det går till vet jag inte, men jag ska försöka ge exempel.
I händerna har skådespelarna knivar, men också potatisskalare. På scenen lagas det nämligen mat. Att det är arbetande skådespelare som uppför en pjäs om Kommunistiska manifestet känns nästan lättköpt, men det fungerar på flera plan. Den färska chili som läggs i grytan blir ett förkroppsligande av den världshandel som uppstår när bourgeoisin ”jagar över jordklotet” och ”skapar sig en värld för eget beläte” – vilken sedan effektivt ska vända sig emot den.
Pjäsen lyckas också gestalta att Kommunistiska manifestet är en träffande beskrivning av samhället anno 2008. På scenen finns en glasbur och inne i glasburen finns ett kök med en spis där en stor kastrull kokar.
Glasburen kommer att fungera både som symbol för de bojor som fjättrar proletariatet och arbetarklassens oförmåga att röra sig uppåt i samhällshierarkin. Ett liknande fenomen på arbetsmarknaden kallas idag glastak av feministiska teoretiker, ett begrepp som tankarna genast går till när två skådespelare står ovanpå just ett sådant medan de övriga inte lyckas ta sig igenom det, samtidigt som skådespelarna förklarar hur egendomens koncentration i få händer åtföljs av en politisk centralisation. Och när pas-sagen om de stackars medelstånden, den lille hantverkaren, läses med ömkansvärd röst, är det omöjligt att inte tänka på dagens ”Vi måste värna om småföretagarna” som alla etablerade partier gjort till sitt mantra.
”Under handelskriserna förintas regelbundet ej blott en stor del av de frambragta produkterna, utan även av själva produktivkrafterna. Under kriserna utbryter en samhällelig epidemi, vilken skulle ha förefallit alla andra epoker som en orimlighet: överproduktionens epidemi. Samhället /…/ äger för mycket civilisation, för mycket livsmedel, för mycket industri och för mycket handel. /…/ De borgerliga förhållandena har blivit för trånga för att rymma den av dem skapade rikedomen. Varigenom övervinner bourgeoisin kriserna? Å ena sidan genom det framtvingade tillintetgörandet av en massa produktivkrafter, å andra sidan genom erövringen av nya marknader och en grundligare utsugning av äldre marknader. Varigenom således? Därigenom att den förbereder ännu mer ingripande och våldsamma kriser och minskar medlen att förebygga kriserna.”
Det skulle lika gärna kunna handla om krisen 2008, som slår hårdare än 1930-talets, samtidigt som kapitalisterna och deras politiker underminerat de sociala trygghetssystem som ska träda in i kristider. Och Teater Tribunalen låter inte tillfället passera, utan klipper påpassligt in en oroad ra- dioröst som talar om finanskrisen och försöker förmedla en fortsatt tillit till det kapitalistiska ekonomiska systemet med fraser som ”Nu behövs mer av samma sak.” Det är hysteriskt roligt.
I pjäsen medverkar också en skådespelare på direktlänk från Bolivia. Tanken är att ”hitta klasskampen idag”. Bortsett från att det riskerar att förstärka publikens känsla av att klasskampen pågår någon annanstans än här och nu, är det genialiskt eftersom det visar hur avancerat samarbetet mellan proletärer i alla länder skul- le kunna vara idag. Kort sagt: om en skådespelare i Bolivia kan medverka i en teaterpjäs som spelas i Sverige – hur skulle då inte en världsrevolution kunna samordnas?
När pjäsen tar slut, fortsätter finurligheterna. Det annars på teater brukliga men ganska tröttsamma turtagandet mellan publikens applåder och skådespelarnas tacksamma bugningar ersätts av – ett soppkök. Tack, kamrater!
Ulrika Waaranperä
