foto: Bhernandez /Flickr CC
Kortare arbetstid och ett stopp på otrygga anställningar och delade turer skulle ge ett lägre sjuktal samt högre effektivitet.
Det är ingen slump att Miljöpartiets kongress körde över sin partiledning och röstade för 35 timmars arbetsvecka. Även Vänsterpartiets ledning fick backa när de ville tona ned kravet på kortare arbetstid inför valet 2014.
Det betyder inte att dessa partier kommer att göra det som krävs för en arbetstidsförkortning, det vill säga utmana det kapital som tjänar på långa arbetsdagar och dåliga arbetsvillkor. Men det visar att det finns en växande ilska i samhället över hur politiker och chefer allt mer behandlar löntagare som maskiner, vars enda uppgift är att arbeta, under allt värre villkor. Lågavlönade, kvinnor och offentliganställda är de som drabbats värst.
”En människa, som inte har någon fritid till sitt förfogande, vars hela livstid, frånsett de fysiskt nödvändiga avbrotten för sömn, måltider och så vidare tages i anspråk av arbete för kapitalisten, har det sämre än ett lastdjur. Hon är endast en maskin för att producera rikedom åt andra, kroppsligt bruten och andligt förfäad”.
Citatet, som är 150 år gammalt och taget ur Karl Marx skrift Lön, pris och profit känns, med tanke på all annan utveckling som skett sedan dess, skrämmande aktuellt. Trots den extrema utveckling med vilken effektivitet vi kan framställa varor och tjänster idag har arbetstiden inte förkortats på något avgörande sätt på decennier i Sverige. Istället pratar högeralliansen och Socialdemokraterna om att vi ska arbeta mer, samtidigt som arbetsvillkoren blir sämre och otryggare och jobben stressigare. Längst ned i hierarkin står en allt större grupp ”daglönare” och långtidsarbetslösa vars bistra ekonomiska situation utgör en press nedåt på lönerna.
Innebörden av detta är att den relativa utsugningen av de som arbetar har ökat. Det vill säga: vi arbetar kortare och kortare tid av dagen för att försörja oss själva, medan en allt större del av arbetstiden är gratisarbete för att någon annan ska berika sig. Ett sätt att mäta detta är att se hur stor del av det värde som produceras som går till löner. SVT:s dokumentär Lönesänkarna visade 2013 hur lönernas andel av BNP nu är nere på samma nivåer som innan den allmänna rösträtten infördes, samtidigt som vinsternas andel av BNP har fördubblats på 30 år.
Istället för en diskussion om hur vi skulle kunna dela på jobben, 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön, vill politikerna höja pensionsåldern och tvinga sjuka att arbeta.
Till och med Vänsterpartiet ser 6 timmars arbetsdag som en ”kostnad” på 11-12 miljarder kronor, när förkortad arbetstid egentligen handlar om en omfördelning av samhällets resurser – från storföretag och direktörer – till löntagare.
Priset för den ökade utsugningen ses i form av ohälsa, ofrivillig deltid, delade turer och andra försämringar i arbetsvillkoren. I den krisande förlossningsvården i Stockholm jobbar till exempel bara hälften av barnmorskorna heltid, de flesta helt enkelt för att de inte orkar mer. Samtidigt finns 193 000 deltidsanställda som vill jobba mer. Bland kvinnor är det tre gånger så vanligt med deltid som bland män (36,4 procent jämfört med 12,9 procent).
Även sjukskrivningar drabbar kvinnor värst. Försäkringskassan har nyligen rapporterat om att kort utbildning och lägre lön ger större risk för sjukskrivning. En tredjedel av alla kvinnor på arbetsmarknaden arbetar inom kommun eller landsting, där risken att bli sjukskriven är högre än inom alla andra sektorer. Män anställda inom landstinget löper också en större risk för sjukskrivning.
Sjukskrivningarna är tydligt kopplade till nedskärningar och stress, även ekonomisk stress i form av låg lön, tillfälliga anställningar, ingen egen bostad och så vidare. Inom vården och omsorgen har delade turer blivit vanligare när bemanningen har fallit, medan de anställda får allt fler arbetsuppgifter.
Den privatiserade välfärden gör att politikerna kan skära ned utan att behöva ta ansvar för försämrad kvalitet eller arbetsvillkor. I Linköping är 80 procent av äldreboendena i privat regi. Kommunen upphandlar till lägsta pris utan några krav till exempel vad gäller delade turer:
– När det gäller dom måste de själva ta ansvar för hur de hanterar sin arbetsmiljö. Börjar vi lägga oss i om de har delade turer eller inte är jag rädd för konsekvenserna… sa till exempel Christian Gustavsson (M), personalansvarigt kommunalråd i Linköping till SVT den 14 november 2013.
Vad han är rädd för är förstås att kommunen ska få betala för drägliga arbetsvillkor för de till största del kvinnor som arbetar i äldreomsorgen. Och att de privata vårdbolagens vinster hotas.
Redan idag skulle arbetstiden och arbetstempot kunna sänkas drastiskt utan någon sänkt levnadsstandard. Fler skulle få möjlighet till en meningsfull fritid medan arbetslösa skulle få jobb. Försök som har gjorts med 6 timmars arbetsdag utan sänkt lön visar också på lägre sjuktal och högre effektivitet.
Kapitalismens kris och högerpolitiken gör dock att utvecklingen går åt andra hållet. En strid för kortare arbetstid och bättre arbetsvillkor är därför en kamp mot högerpolitik och för att ta tillbaka de resurser som kapitalet har roffat åt sig på löntagarnas bekostnad. I slutändan handlar det om en socialistisk politik, där kapitalets makt över arbetsplatser och samhällets resurser ersätts med folkflertalets makt. ■
