Krigets Aleppo – ett helvete på jorden

2016-10-05 15:38:33




Få kan undgå att uppröras av de fasansfulla bilder som sprids av dödade och lemlästade barn i ruinerna efter de skoningslösa regn av syriska och ryska bomber som den senaste tiden har östs över den kvarts miljon människor i östra Aleppo, varav 100 000 barn, som belägrats där tillsammans med några tusen beväpnade rebeller.

Sedan den andra vapenvila som har förhandlats fram av USA:s och Rysslands utrikesministrar Kerry och Lavrov inleddes den 9 september bröt samman redan den 19 september tyder mycket på att Assad – med militärt stöd av Ryssland, Iran och den libanesiska shiamilisen Hizbollah – nu satsar allt på att militärt återta den fulla kontrollen över den östra delen av Aleppo. 

Det är något som om det lyckas skulle kunna innebära Assadregimens hittills viktigaste seger och ett helt nytt skede i det syriska kriget. 

Det är idag lätt att glömma att den syriska regimen innan den ryska flyginsatsen inleddes för ett år sedan kan ha stått nära ett hotande sammanbrott under trycket av framryckande rebeller på nästan alla fronter. 

Allra mest spektakulära var förra årets snabba segrar för den nya rebellalliansen Jaish al-Fatah, som utrustats av Saudiarabien och Turkiet och helt dominerades av den al-Qaida-anslutna al-Nusrafronten, Ahrar al-Sham och andra islamister, i de nordvästliga delarna av landet. Därmed hotades även den regeringskontrollerade västra delen av storstaden Aleppo. 

För USA innebar den ryska flyginsatsen som säkrade Assads position ur ett avseende en lättnad. 

Washington slapp ta ansvar för det än mer förödande kaos i Syrien och dess grannländer, som hotade med ett sammanbrott för den syriska staten under främst tryck från islamistiska styrkor av alla sorters svarta nyanser. Det skulle med all säkerhet ha framkallat nya dramatiska flyktingvågor. 

Vad Obama-administrationen, som efter katastrofen i Irak saknar politiska förutsättningar för att sätta in egna marktrupper, har drömt om är att i förhandlingar med Ryssland och med bibehållen militär press från kontrollerade rebeller kunna säkra en intakt och västorienterad Assadliknande stat, utan både Assad, IS och al-Qaida. 

Problemet är bara att både Ryssland, den syriska armén och dess allierade krigare från Libanon, Irak och Iran är lika beroende av den blodsbesudlade Assad som den uppsjö av miliser som finns på rebellernas sida är av de hårdföra islamistiska krigarna i Jabhat Fateh al-Sham, som Nusrafronten döpt om sig till, och Ahrar al-Sham.

Det i början genuina demokratiska upproret har för länge sedan degenererat till ett sekteriskt inbördeskrig med massiv utländsk inblandning, uppbackat av reaktionära styrkor på båda sidor. 

Betecknande är att USA trots ihärdiga försök inte ens har lyckats med att hitta syriska marktrupper som är beredda att slåss mot IS inom den chimär av ”moderata rebeller” som har kallats Fria syriska armén. 

Pentagon har därför trots hårt turkiskt motstånd sett sig tvungna att stödja sig på de kurdiska styrkor som leds av YPG och det PKK närstående partiet PYD. Dessa har med stöd av USA:s flyg varit så framgångsrika i försöken att inte bara driva undan IS, utan också att skapa en självstyrande region, att Erdoğan till sist beordrat ett turkiskt militärt ingripande i Syrien för att säkra en IS- och framför allt YPG-fri ”skyddad zon” norr om Aleppo. 

De främsta målen för detta är att blockera alla försök att förena kantonerna i det kurdiska Rojava till en livskraftig administrativ enhet längs gränsen mot Turkiet, hålla försörjningslederna till de syriska rebeller som stöds av Turkiet öppna, hitta en plats dit flyktingar kan hänvisas och säkra Turkiet ett inflytande i alla förhandlingar om Syriens framtid. 

Få svenska eller västliga media har rapporterat särskilt ingående om det minst sagt uppseendeväckande andra avtal om vapenvila som undertecknades av USA:s och Rysslands utrikesministrar Kerry och Lavrov i början av september, med en läpparnas bekännelse om stöd från alla inblandade parter inom och utanför landet, det vill säga alla utom från de syriska rebellerna själva som vägrade ge sitt stöd. 

Enligt avtalet skulle en sju dagar lång vapenvila lägga grunden till en gemensam flygkampanj från USA och Ryssland mot både IS och den till helt nyligen öppet al-Qaida-kopplade Jabhat Fateh al-Sham (före detta Nusrafronten), som skulle samordnas av en förenad verkställighetscentral (Joint Implementation Center). 

Det innebar ett minst sagt spektakulärt erbjudande från USA i en situation där Nusra-krigarna har en helt avgörande roll i rebellernas försvar av östra Aleppo och knappast skulle gå med på att frivilligt låta sig avskiljas från så kallat ”moderata” enheter som en upptakt till sin egen eliminering. 

Ryssland åtog sig som ett första steg att garantera ett stopp för alla flygbombningar av belägrade rebellfästen i hela Syrien, samtidigt som det var meningen att Ryssland och USA tillsammans skulle förmå alla stridande parter att lägga ner vapnen och öppna infartsvägar för humanitära hjälpinsatser. 

I Aleppos fall betydde detta detaljerade föreskrifter för hur både regimens styrkor och rebellerna skulle dra sig tillbaka från ömse sidor av Castello-vägen in mot östra Aleppo. 

Kerrys avtal om en gemensam flygcentral och delade underrättelser med Ryssland möttes också av öppet motstånd från Pentagon och USA:s försvarsminister Ashton Carter. Bara 48 timmar innan den gemensamma flygcentralen skulle upprättas bombade därefter USA-flyg, officiellt ”av misstag”, en syrisk armébas nära den syriska flygbasen vid Deir Ezzor i östra Syrien i flera räder som dödade 62 regeringssoldater och sårade 100. Sedan den syriska regimen därefter snabbt förklarade vapenvilan slut den 19 september utsattes samma dag en hjälpkonvoj väster om Aleppo för attacker som dödade 20 hjälparbetare.

Frågan är om de försök att förhandla om en vapenvila, som nu har suspenderats av USA, någonsin togs på fullt allvar av någon av de imperialistiska parterna eller mest handlade om att vinna tid eller politiska poäng.  

Det är möjligt att Assad-regimen nu är beredd att verkligen svälta ut och brand- och bunkerbomba östra Aleppo till total underkastelse eller annars bokstavligen vada i blod för att ta över hela den stad som innan kriget var Syriens största och ekonomiskt viktigaste. 

I hopp om att dessa ska kapitulera erbjuds rebellerna fri lejd ut ur staden enligt mönster från Homs och andra mindre belägrade platser där detta redan har genomförts. Men både anhopningen av tusentals av de mest hårdföra rebellerna och den extrema prestigefråga som har ställs på sin spets gör en snar kapitulation mindre sannolik.  

Regimen kontrollerar visserligen redan idag Syriens mest folkrika regioner. Även i Aleppo hyser dess västra regeringskontrollerade del det stora flertalet av stadens befolkning, cirka 1,2 miljoner jämfört med drygt en kvarts miljon i den rebellkontrollerade östra delen, som dock fortfarande är Syriens största befolkningskoncentration under militär kontroll av rebellerna.

Samtidigt har det nu 5,5 år långa kriget tärt extremt hårt på både den syriska militären, ekonomin, administrationen och stridsmoralen. Så hårt att den har blivit alltmer beroende av ryskt flyg, Hizbollah och irakiska och iranska krigare samt att Assad allt mindre är ”herre i eget hus” ens i de delar av landet han antas styra. 

Att Ryssland nyligen har trappat ner sin insats en aning, samtidigt som Turkiet etablerar en zon längs gränsen norr om Aleppo, kan också ha påverkat Assad till att försöka knäcka det motstånd som fortfarande bjuds i östra Aleppo innan Turkiets insats öppnar för nya försök att bryta belägringen.    

Full kontroll över Aleppo skulle inte betyda ett slut på kriget, men ändå säkra regimens grepp om de befolkningsmässigt och ekonomiskt mest väsentliga västra delarna av Syrien hela vägen ner över Hama och Homs till Damaskus, med undantag, än så länge, för Idlibprovinsen söder om Aleppo. Det skulle sedan också frigöra militära styrkor för förnyade insatser både i Idlib-provinsen, rebellkontrollerade fickor söder om Damaskus och IS runt Raqqa längst i öster.

En seger för Assad i Aleppo skulle framför allt betyda ett avgörande bakslag för tilltron till möjligheten att störta regimen i det pågående inbördeskriget. 

Obamas försök att trappa ned konflikten innan sin avgång har misslyckats. En av huvudfrågorna just nu är hur USA utan någon uppenbar Plan B och med en ny president kommer att agera sedan förhandlingarna med Ryssland har brutit samman. 

Att USA sätter in marktrupper är antagligen uteslutet, liksom flygattacker mot Assads styrkor eller en flygövervakad fristad för rebellerna som skulle innebära risk för sammanstötningar med ryskt flyg. Mer sannolikt är att det prat om ”tuffare tag” som nu hörs kan innebära grönt ljus för Gulfstaterna att förse rebellerna med mer sofistikerade raketvapen mot regimens flyg och helikoptrar och Turkiet att utöka sin IS- och YPG-fria zon i norra Syrien. 

Samtidigt har trycket ökat för att även till priset av stora eftergifter avsluta ett krig som inte bara destabiliserar Mellanösterna, utan även Europa och världsrelationerna. Kanske så starkt att det inte kan uteslutas att USA helt enkelt under protest uthärdar en syrisk seger över det av Nusrafronten och Ahrar al-shamledda motståndet i Aleppo, kanske för att därefter åter skärpa trycket för en övergångsregering som tar sikte på att ställa Assad åt sidan.

För marxister är det omöjligt att stödja någon annan sida än de civila offren på alla sidor i det syriska krig som nu pågår, förutom ett kritiskt stöd till de kurder och deras allierade som tvingas kämpa för sina nationella och demokratiska rättigheter mot såväl IS som mot de turkiska och syriska staterna och reaktionära rebeller. 

Här och där finns säkert fler fickor av progressivt självförsvar bland civila som försöker hålla alla reaktionära parter borta från sina egna grannskap. När väl vapnen tystnar, om så bara tillfälligt, kan mycket väl nya rörelser för demokratiska och sociala rättigheter uppstå.

För de syriska kurderna och vänsterkrafterna gäller det nu att påbörja bygget av nya demokratiska, sociala och politiska allianser med varandra istället för med utländska statsmakter och med utgångspunkt i gemensamma klassintressen av fred, återuppbyggnad och välstånd. 

Minst lika viktigt inför Mellanösterns framtid är hur de stora arbetarmassorna i omkringliggande länder som Turkiet kan förena sig mot såväl sina egna förtryckare som gemensamt över gränserna mot hela regionens och de imperialistiska stormakternas förtryckare.

För en bestående lösning som tillvaratar folkens och hela regionens resurser på bästa sätt måste blicken fästas mot en framtida demokratisk och socialistisk federation för hela denna idag så konfliktdrabbade region. ■


Syrien: Fem år av krig

Det syriska kriget med kanske över 400 000 döda på drygt fem år och hälften av de 22 miljonerna syrier på flykt från sina hem, varav 4 miljoner ut ur landet, är redan idag en av de värsta humanitära katastroferna sedan andra världskriget. 

Antalet dödade är inte långt från de 800 000 i folkmordet i Rwanda och kriget i Irak, vars dödstal uppskattas till mellan 400 000 och 655 000.

Bara Vietnamkriget med sina 1,9 till 3,9 miljoner dödsoffer är värre. ■


Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!