Giuseppe Conte (t.v) fick lika snabbt som han tillträdde lämna sin plats.
Nyval väntar i Italien. Efter att landets president Sergio Mattarella, med stöd av EU och marknaden, lagt sitt veto mot den föreslagna ekonomiministern blir det ingen koalitionsregering mellan Femstjärnerörelsen (M5S) och rasistiska, högerpopulistiska Lega (tidigare Lega Nord). Presidenten har gett den förre IMF-chefen Carlo Cottarelli i uppdrag att bilda en ny teknokratregering som ska styra i väntan på ett troligt nyval.
Parlamentsvalet i mars slutade i ett stort bakslag för det regerande Demokratiska partiet, som backade 6,5 procentenheter och inte ens blev största parti. Även det forna regeringspartiet, Silvio Berlusconis Forza Italia, gick starkt tillbaka. Istället vann populistiska M5S nära en tredjedel av rösterna och blev största parti. I landets södra fattigaste delar fick partiet nästan hälften av rösterna. Det rasistiska Lega gick också starkt framåt i valet och ökade från 4 till dryga 17 procent.
Protestvalet mot den inhemska makteliten, åtstramningspolitiken och EU blev inledningen till en ny fas i den redan djupa politiska krisen.
Tre månader efter valet aviserade Femstjärnerörelsen och Lega att de båda partierna är beredda att bilda en regering med teknokraten Giuseppe Conte som premiärminister (Conte fick uppdraget eftersom de båda partierna inte kunde enas om premiärministerposten).
När sedan Conte nominerade en eurokritiker som ny ekonomiminister lade presidenten in sitt veto och regeringen hann inte ens formera sig innan dess tid var till ända. Presidenten agerade på uppdrag av den italienska kapitalismen, EU och marknaden som alla är djupt oroade över att det kritiska läget i Italien ska resultera i en ny kris för EU och euron – en kris som skulle vara mycket svårare att hantera än den i Grekland och den som Brexit har gett upphov till.
Resten av Europa hade redan börjat påverkas av den kapitalflykt och de börsras som drabbat Italien. Finanskapitalets flykt från Italien varslade om vad som väntade om M5S-Lega försökt genomföra sitt gemensamma regeringsprogram.
I den borgerliga kompott som Femstjärnerörelsen och Lega enats om blandas löften om medborgarlön, lagstadgad minimilön och ett slut på vårdnedskärningarna med reaktionära som införande av en platt skatt, mer av batongpolitik och ”Italien först” samt att en halv miljon flyktingar skulle utvisas. Hur allt skulle betalas var oklart, men varje försök från den tänkta koalitionen att genomföra några av de sociala förbättringar som man tvingats utlova skulle komma i konflikt med den åtstramningspolitik och de budgetregler som EU och eurozonen kräver, något som också den italienska kapitalistklassen låtit skriva in i konstitutionen.
De etablerade partiernas kris och kollaps har inneburit att den italienska kapitalistklassen, liksom arbetarklassen, har förlorat sina traditionella politiska redskap, vilket har medfört att landets maktelit, med stöd av EU, i allt högre grad är benägen att gå vid sidan av den borgerliga demokratin för att kunna styra.
År 2011 var Italien under EU:s tvångsförvaltning och Cottarellis bonapartistiska ministär har samma uppdrag; att garantera att EU-politiken fortsätter. Det, tillsammans med den italienska kapitalismens utdragna stagnationskris, är ett recept för nya kriser i både Italien och EU.
