Efter månader resultatlösa förhandlingar mellan de tre imperialistiska makterna – EU, USA och Ryssland – och kosovoalbaner samt den serbiska regeringen, har krisen i Kosovo blivit akut.Det verkar nu bara vara en fråga om veckor innan regeringen i Kosovo, med stöd av ett splittrat EU och USA, deklarerar ensidig självständighet från Serbien.
Kosovo är formellt en del (en autonom provins) av Serbien, men har sedan 1999 varit styrt av FN och den Natoledda KFOR-styrkan i vilken svenska trupper ingår.
Omkring 90 procent av Kosovos befolkning är albaner, serberna 6-7 procent och den näst största minoritetsgruppen är romer.
Kosovo är ännu ett tragiskt exempel på att varken stalinism (Jugoslavien) eller dagens kapitalism fullt ut kan garantera alla folks rätt till nationellt självbestämmande med bibehållna rättigheter för olika minoriteter.
När Serbiens nationalistiska regering i slutet av 1990-talet, efter Jugoslaviens blodiga sönderfall i krig och inbördeskrig, försökte behålla sin överhöghet i Kosovo, tog USA och Nato det som en ursäkt för att inleda ett nästan 80 dagar långt bombkrig mot Serbien.
USA-imperialismen hävdade att detta var ett ”humanitärt krig”, men istället för att förhindra en mänsklig katastrof skapade Natos bombningar en humanitär kris. Bombkriget ledde till Europas hittills största flyktingkatastrof.
I rädsla för serbiska motangrepp flydde nära en miljon kosovoalbaner till grannländerna Makedonien och Albanien.
När bombkriget var över och de flesta kosovoalbanerna återvänt följdes de brutala serbiska övergreppen av hämndaktioner som fördrev hundratusentals serber och romer från sina hem. Merparten av dem har aldrig kunnat återvända till Kosovo.
Efter att FN och Natostyrkorna tagit över blev Kosovo totalt delat och allt mer präglat av gangsterkapitalism. Väst lovade Kosovo stöd, men biståndet la den inhemska eliten och FN-administrationen beslag på. Under FN:s, läs imperialismens, styre har ”bedrägeri och vanskötsel blomstrat och korruptionen är systematisk”, skrev FN:s egna internrevisorer i rapport 2006.
Fyrtio procent av Kosovos befolkning lever i fattigdom och arbetslösheten ligger kring 60 procent.
År 2004 exploderade missnöjet och de allt oförsonligare nationella motsättningarna i kravaller och nya våldsamma angrepp mot serber.
Nedräkningen mot en självständighetsförklaring har följts av ökade nationella motsättningar i det forna Jugoslavien.
I Serbien bedrivs just nu en nationalistisk kampanj, stödd av alla större partier för att stoppa en självständighetsförklaring. Den serbiska befolkningen känner att de på nytt körs över av de imperialistiska makterna. De styrande i den serbiska delen av Bosnien (Republika Srpska) hotar att besvara Kosovos självständighetsförklaring med en liknande deklaration.
En självständighetsförklaring i Kosovo kommer att få återverkningar långt utanför forna Jugoslavien och Balkanhalvön.
Om Kosovo kan bli självständigt, varför kan då inte exempelvis Baskien i Spanien få självständighet om invånarna så önskar? EU:s stöd till Kosovos självständighetsförklaring lägger vidare nya hinder i vägen mot ett enat Cypern o s v.
För att om möjligt undvika en okontrollerad nationalistisk reaktion i Serbien öppnar EU en dörr för eventuellt medlemskap samtidigt som man ger löften om att Storalbanien inte står på dagordningen.
Stormakternas spel är på nytt på väg att skapa nya svåra konflikter på Balkanhalvön och i exempelvis före detta Sovjetunionen, vilket de imperialistiska makterna kommer att försöka dra egen vinning av.
Den nationella frågan kan bara få sin lösning om arbetarklassen förenas i en kamp för demokrati och socialism. En socialistisk federation på Balkan som ett steg mot ett socialistiskt Europa skulle öppna vägen för folkens rätt till nationellt självbestämmande, utan att minoriteters rättigheter förtrampas och åsidosätts.
