foto: Ivan Bandura CC
Oleh Tiahnybok, Svobodas ledare klättar uppåt. Han har sagt att en ”moskovit-judisk maffia” kontrollerar Ukraina. I fjol deltog Svoboda på en konferens anordnad av nazistiska Svenskarnas parti.
Helgens folkomröstning på Krimhalvön, som i tisdags utropat sin självständighet, och den nya ukrainska högerregeringens strävan att snabbt genomföra det åtstramningsprogram Västimperialismen begärt riskerar att ta landet ytterligare ett steg mot avgrunden.
Media och Väst försöker medvetet tona ner eller helt dölja att högerextrema fått stor plats i Ukrainas nya regering. Minst sju av 21 ministrar är nyfascister eller högerextrema ukrainska chauvinister. Enligt Carl Bildt är det fascistiska regeringspartiet Svoboda ett demokratiskt parti. ”Svoboda står inte i vägen för demokrati”, sa Bildt i en radiointervju. Det är samma Svoboda som förra året deltog på en konferens anordnad av nazistiska Svenskarnas parti, vars medlemmar stod bakom mordförsöken i Malmö den gångna helgen.
Inte minst Dagens Nyheter har i en rad artiklar tonat ner de högerextremas inflytande i regeringen och deras roll på Kievs gator. I Dagens Nyheters ögon är Svoboda bara ett i raden av europeiska högerpopulistiska partier. Men sanningen är att Svoboda är ett nyfascistiskt parti som förenar antisemitism och extrem ukrainsk nationalism (rysshat) med antifeminism och hat mot homosexuella.
Partiet hette tidigare Socialnationalistiska partiet i Ukraina och partisymbolen var den hakkorsliknande varghaken. Från första början såg det som idag är Svoboda (Frihet) sig som arvtagarna till den de extrema ukrainska nationalister som välkomnade Nazitysklands invasion av Sovjetunionen 1941 och som också deltog i de nazistiska folkmorden i Ukraina efter invasionen.
Det gamla partinamnet med direkt anknytning till nazismen är ersatt. ”Men efter namnbytet och efter att symbolerna med uppenbara kopplingar till nazismen är borta, förblir idéerna desamma” (expo.se).
Svoboda fick drygt tio procent av rösterna i det senaste parlamentsvalet, i huvudstaden Kiev blev dem näst största parti. En del städer i västra Ukraina, exempelvis Lviv, styrs idag av Svoboda.
Svoboda har åtminstone tre ministrar i den nya regering som bildats efter att den förre presidenten Janukovytj tvingats bort. Även den nya riksåklagaren är Svobodamedlem. Det finns även andra ministrar i regeringen med åsikter som ligger i linje med Svobodas. Det finns sju ministrar som har band till de högerextrema, enligt brittiska Channel 4.
Med Svoboda i en pro-Västregering har ett politiskt utrymme öppnats för än extremare grupper, som under protesterna fått en allt starkare ställning genom sin tyngd i de väpnade försvarsgrupper som formades.
Det är dessa grupper som nu patrullerar Kiev och som mer och mer får en officiell status av regering och stat.
Av de många fascistiska grupper som finns vid sidan av Svoboda är Högra Sektorn den mest framträdande. Högra Sektorns ledare Dmytro Jarosj har utnämnts till vice ordförande i det nya nationella säkerhets- och försvarsråd som bildats. Högra Sektorn som har varit en paraplyorganisation ska nu formas till ett parti och Jarosj ämnar kandidera i det presidentval som ska hållas i maj. Enligt Jaros utgör Högre Sektorn ”den nationella revolutionens soldater”. Det var ungefär så som Hitlers stormtrupper beskrev sig.
Nazister från Sverige, särskilt från Svenskarnas parti och Nordisk ungdom, ser Högra sektorn som sin förebild. Sedan en tid tillbaka finns flera svenska nazister i Kiev för att delta i och lära av Högra Sektorns stormtrupper och av Svoboda.
Även den danska nazistsekten Danskarnas parti och andra europeiska nazistgrupper skickar ”Ukrainafrivilliga” till Kiev.
Den nuvarande regeringens politik och den besvikelse den skapar, med bristen på arbetaralternativ mot bakgrund av tilltagande nationella och etniska motsättningar samt fortsatt ekonomisk kris, riskerar att ge fascisterna möjlighet att växa. Det är därför kriminellt att negligera hotet från fascisterna.
Janukovytjs fall var inte ett resultat av ”en fascistisk kupp”, utan han fick gå eftersom regimen förlorat allt stöd. Men om inte arbetarklassen kan börja förenas i ett gemensamt motstånd mot regeringen och ukrainska eller ryska ultranationalister samt mot USA, EU och Putins Ryssland finns en överhängande fara för att fascister och ultranationalister vinner ytterligare terräng och att landet splittras upp.
Ukrainas enhet kan bara säkras av arbetarklassen. Varje folk har rätt till nationellt självbestämmande, inkluderat om man så vill till en egen stat. Invånarna på Krimhalvön har rätt till självbestämmande och den suveräna rätten att själva bestämma sin framtid.
Men resultatet av den folkomröstning som nu stundar, efter det ryska militära maktövertagande, kommer inte att leda till verkligt självbestämmande och än mindre till att de närmare 400 000 Krimtatarernas och andra minoriteters språkliga, religiösa och kulturella rättigheter garanteras.
Helgens folkomröstning i ett militariserat Krim har varken föregåtts eller äger rum i en atmosfär som ger möjlighet till demokratisk och öppen debatt.
Krim bryts ut från ovan och kan bli ett ryskt protektorat som Sydossetien eller ännu värre en brutal diktatur som dagens Tjetjenien.
Erfarenheterna från Exjugoslavien och Kaukasien visar att varken Västimperialismen eller den ryska imperialismen kan stå som garant för nationell frihet, demokrati och socialt framåtskridande. Tvärtom. Bakom alla löften om bistånd och stöd finns en söndra och härska-politik som slår mot alla arbetare och fattiga.
Det är bara inom ramen för en socialistisk och frivillig federation som de demokratiska rättigheterna för alla nationaliteter och minoriteter kan garanteras.
Det nya moderna kalla krig som Västimperialismen och Ryssland har utkämpat på ukrainsk mark riskerar att starta en kedja av händelser som kan leda till väpnade konflikter och krig. Cyniskt försöker de imperialistiska makterna vinna stöd genom att så splittring, kombinerat med löften om omedelbara stödåtgärder.
Men imperialismen och den ruttnande kapitalismen har inget att erbjuda Ukrainas miljoner arbetare och fattiga.
Samtidigt som krisen i Ukraina skärps tar oligarkernas ett allt starkare grepp om landets styre. Många av dessa oligarker, likt Rinat Akhmetov, Ukrainas rikaste man, stödde tidigare Janukovytj och dennes Regionernas parti.
Den Väststödda regeringen, som ses med en berättigad oro från den rysktalande befolkningens sida och som redan möts med skepsis från invånarna i Kiev och landets västra del, gör nu allt för att tillgodose USA:s, EU:s och den Internationella valutafondens krav på ”marknadsreformer” och åtstramning.
Drygt 20 år av gangsterkapitalism har ruinerat Ukraina. Ekonomin är idag 30 procent mindre än 1991 och landets kreditvärdighet ligger lägre än Greklands. Mot den bakgrunden kommer det stålbad som planeras, innehållande en omfattande jobbslakt, indragna subventioner, nedskärningar och privatiseringar, att innebära en snabbt ökande fattigdom och misär.
Under kapitalismen och imperialismens ok kommer Ukraina att fortsätta rasa med tilltagande risk för blodigt sönderfall. För att förhindra att den redan svåra situationen urartar är det absolut nödvändigt att arbetarna i hela Ukraina förenas i kamp mot den nya regeringen.
Arbetarklassens självständiga organisering och kamp är en förutsättning för att frigöra Ukraina och slänga ut de imperialistiska makterna som idag utkämpar en våldsam strid om vem och vilka som ska plundra och diktera Ukrainas framtid. ■
