Krönika: ”En undersköterskas erfarenhet och livsöde”

Undersköterska i Luleå kommun // Krönika i Offensiv

I 6 år har jag jobbat på ett vård- och omsorgsboende i Luleå kommun. Vi hade 10 ”kunder” som det kallas på min avdelning. Och som på de allra flesta avdelningar finns det alltid någon orolig/någon mycket tidskrävande och någon som inte alls vill vara ensam.

Men med tiden där insåg jag att något hemskt höll på att hända mig: jag höll på att bli totalt utbränd/gå in i väggen. Jag beslöt mig för att jag måste ”rädda mig själv”. I hopp och förtvivlan sökte jag mig till annat boende i Luleå kommun.

Första veckorna gick bra på det nya stället, allt var ”nytt och spännande”. Men känslan av att jag var tvungen att lämna stället som jag egentligen hade velat vara kvar på gjorde givetvis ont. Jag ville egentligen vara kvar, men jag var tvungen att rädda mig själv. På mitt nya jobb började jag reagera. Vissa hade högt blodtryck och var sjukskrivna. Sköterskan på boendet kom in på avdelningen och knäppte med fingrarna när hen ville något åt vårdpersonalen/undersköterskorna, vilket jag direkt kände var fel. Är vi hundar eller vad är det frågan om? 

För att hinna med sina arbetsuppgifter jobbade de över för att hinna städa kontaktpersonens rum. Det är mer och mer svårt hinna med då det är alldeles för lite personal till för många boende. Det var sällan man såg enhetschefen inne på avdelningen.

Vi hade en brukare som var mycket orolig en period och då skulle en av oss på avdelningen vara med den oroliga från morgonen till kvällen och aldrig lämna. 

Jag sa ifrån på ett möte att situationen inte är hållbar. Ska exempelvis en person hinna/orka springa på alla larm och ta hand om sju levande individer själv? Ingen backade upp mig på mötet. Men på avdelningen pratades det mycket om vad de ”tror om oss”. ”Tror de att vi är robotar?”. Alla jag jobbade med bara sprang och sprang och log åt chefen. De vågade säkert inget säga. Vilka repressalier kommer de då att få? Det är där jag känner hur himla fel vi kan bli behandlade.

När anhöriga kliver in ska vi personal aldrig berätta om hur det är, eller visa minsta tillstymmelse till att vi har väldigt mycket att göra. Vi ska springa och le, utan rast och mat i magen (för det är inte så att man ens har tid varje pass att ta ut sin rast eller hinna äta något mer näringsrikt). Har man tur kanske man hinner ta sig en macka medans man går.

På de allra flesta vård- och omsorgsboenden är det garanterat för mycket arbetsuppgifter sett till antalet personal. Och på många boenden är cheferna ”maktöverhavande” och ber bara personalen göra allt som skall göras. Annars ”kan man gå” säger vissa chefer. Men hallå, det påtalas om bristen av vårdpersonal och undersköterskor. Ska man be dem gå istället för att försöka få till bättre arbetsvillkor?

Vi ska ha rätt att säga att det är för tungt och om vi inte orkar. Facken ska backa upp sina medlemmar när det behövs. Om några år tror jag att det kommer vara katastrof. Det kommer inte finnas personal som vill arbeta inom äldreomsorgen. Många anhöriga mår jättedåligt och förstår våran svåra situation och ser vad vi personal på golvet faktiskt gör. 

Jag försökte påtala för enhetschefen att det var en dålig arbetsmiljö, men fick inget gehör för detta. Dagen efter vi hade haft det sista mötet var chefen ofta inne på min avdelning och påpekade allt jag gjorde och påtalade mina brister. Efter det orkade jag inte gå tillbaka till arbetet, utan sa upp mig. När jag skulle anmäla mig till som timvikare fick jag inte den tjänsten – jag hade för dåliga referenser på mitt sista arbete. Det är inte bra att påtala brister och negativa upplevelser på jobbet för då får man tydligen inga bra referenser.

Jag är delaktig i äldrevårdsupproret och jag kämpar för att våra äldre ska få en värdig tid på äldre dar. Jag säger ifrån när brukare far illa och jag säger ifrån när jag börjar bli sjuk av mitt arbete. Är inte våra äldre och sjuka värda att få ha personal som bryr sig om dem?

Jag har dessutom hört att flera har blivit avstängda på grund av uppsägning av tjänst i Luleå kommun. Men hallå, vakna. VI ORKAR INTE. Och när jag rådfrågat facket verkar de inte kunna göra något för att hjälpa mig. Vad kan facket göra för att detta inte händer andra och vilka rättigheter har man som arbetstagare? Blir man obekväm och svartlistad för att man säger ifrån, för att man inte orkar längre? Kan facket bli tydligare med vilka rättigheter man har som medlem i Kommunal, kan facket utmana arbetsgivaren med mer motstånd för bättre villkor för sina medlemmar? 

Och ni som sliter inom vården vill jag säga: Var rädda om er. Ni gör ett kanonjobb. Men tänk på att ni ska orka med annat än bara jobbet. Låt inte jobbet göra er så slut så ni tappar det viktigaste i livet som ni håller mest kärt.