Krönika: ”I en gummibåt över Medelhavet”

av Ann-Christin Holmström

I Afghanistan och byn Ghazni lever S med sin familj. En mamma och en pappa, tre syrror och två bröder. Talibanerna lever och härskar i samma by. Det finns i huvudsak två folkgrupper med två olika trosuppfattningar; sonierna med en hinduisk tro och de muslimska hazarerna. S är hazar såsom hela familjen. Soniernas tro är den ledande religionen och det är inte tillåtet att bli tillsammans med någon som är hazar. S storebror blev förälskad i en tjej som var sonier, vilket inte accepterades från hennes familj. S familj blev hotad. Sonier har lagen på sin sida – S familj hade inget stöd av samhället när hoten och påtryckningarna blev för stora.

Plötsligt en dag var S pappa helt försvunnen. Om det var den andra familjen eller talibanerna som tog honom vet än idag ingen. 

Familjen bestämde sig för att fly och kontaktade en vägledare som skulle hjälpa dem. De vandrade länge tills de kom till gränsen mot Iran. De hade sålt gården och alla djur för att ha råd att betala vägledarna, vilket innebar att de fick leva på vatten och bröd under färden som fortsatte mot Turkiet.

På natten kom de fram och fick smyga för att inte gränspolisen skulle få syn på dem, men plötsligt började de skjuta på familjen och alla sprang. S sprang fort, men hans mamma orkade inte. Gränspolisen tog hans familj, men S klarade sig. Nu var han ensam. Och endast 15 år gammal utan pengar och mat. Det skulle ta han nästan ett år att komma till trygghet.

Han mötte upp en ny vägledare i Turkiet och nästa mål var Grekland. En dag gick S tillsammans med vägledaren och de andra flyktingarna ner till stranden. Vägledaren visade båten alla skulle med på, en gummibåt som skulle ta dem till Grekland. När alla hade satt sig var det en överfull båt som började fara ut på Medelhavet. Barn och vuxna, utan flytvästar. Vägledaren hade pekat ut en liten prick på horisonten – det var dit de skulle styra båten. Ingen kompass eller karta. Efter ett par timmar kom de fram till Aten. 

Gränspolisen tog emot dem och ambassaden gav dem mat och tak över huvudet. Där fick S tillfälliga papper, vilket innebar att han kunde stanna där i en månad. Det enda han visste var att han var tvungen att ta sig vidare. Alternativet var att återvända.  

Sedan kom en ny vägvisare och hämtade S. De skulle vidare – Tyskland var nästan stopp. På väg mot Tyskland blev S tagen av polisen, men de släppte honom. Periodvis var det svårt för S att veta vilket land han befann sig i. Han kunde ingen engelska. I Tyskland fick han en ny vägledare som sedan hjälpte honom till Sverige. Här i Sverige fick han träffa Migrationsverket och fick en tolk som kunde hjälpa honom. Då hade han hamnat i Malmö. Efter ett tag fick S veta att han skulle till ett kallt ställe – Luleå. Han kom hit då han skulle fylla 16 år. Han har fått uppehållstillstånd och jobbar på ett äldreboende och har idag en egen lägenhet. Han har läst så han har gymnasiekompetens. Han cyklar dagligen till jobbet cirka 1 mil, vinter som sommar. Det som har tagit honom ända hit är en enorm styrka, envishet och hårt arbete. Familjen lever kvar i Afghanistan, och S skickar pengar och ibland går det att ringa och prata, men det är dålig mottagning så samtalen blir korta. Pappan är fortfarande försvunnen. 

Vilken styrka jag ser i S, men samtidigt en sorg och smärta. Det finns så många hemska öden som världens flyktingar tvingas genomlida. Den inhumana flyktingpolitiken måste skrotas. Alla förtjänar trygghet och värdiga liv.