Kuba: Revolutionens vinningar står på spel

2015-09-30 15:36:54

foto: flickr CC
Fidel Castro var en av ledarna för revolutionen år 1959/60.

I veckan möts USA:s president Barack Obama och Kubas  president Raúl Castro på nytt. Mötet är ytterligare ett inslag i USA-imperialismens förändrade hållning gentemot Kuba. Även påven Franciskus besök på Kuba i september utgjorde ett inslag i imperialismens nya strävan att ”normalisera” förbindelserna med Kuba, för att med handel och utländskt kapital påskynda kapitalismens återupprättande på Kuba.
Kuba befinner sig idag vid ett vägskäl. Nya steg mot kapitalismen urholkar varje framsteg som har uppnåtts sedan revolutionens seger år 1959. För att försvara revolutionen krävs en socialistisk demokrati.

Tidningen The Financial Times skröt den 15 juni 2015 om att ”Det nu finns ett nytt viktigt datum för Kuba. Jämsides med Fidel Castros 26 juli-rörelse och revolutionens triumf den 1 januari 1959 finns nu också den 17 december 2014.” Tidningen blandar dock ihop revolution med kontrarevolution.

Den 17 december 2014 var datumet då USA:s president Barack Obama och Kubas president Raul Castro utlyste en rad historiska avtal för att normalisera relationen länderna emellan. Dessa återställda diplomatiska relationer innebär bland annat en lättnad av reserestriktioner och de första stegen mot en lättnad av handelsembargot från USA mot Kuba som har funnits sedan revolutionen år 1959/60. USA har även åter öppnat sin ambassad i Havanna.

Utvecklingen representerar en markant skiftning i USA-imperialismens hållning gentemot Kuba. Det innebär också ytterligare kvalitativa steg från den kubanska regimen mot en kapitalistisk återställning, vilket har varit på väg att ske under ett antal år.

Obama erkände att ”Du kan inte göra samma sak (i över 50 år) och förvänta dig annorlunda resultat”. De europeiska härskande klasserna, den kanadensiska och stora delar av den latinamerikanska kapitalismen anammade ett annat tillvägagångssätt, ett som nu Obama också har omfamnat. När Raul Castro utlyste detta menade han på att Obama borde tilldelas Nobels fredspris! Ett ”fredspris” för en president som har utfört fler drönarattacker än George Bush! 

Ända sedan den kubanska revolutionen år 1959/60 har USA-imperialismen upprätthållit ett strikt handelsembargo mot Kuba och åtagit sig många försök att störta den kubanska regimen och återupprätta kapitalismen – inkluderat en väpnad intervention år 1961.

Trots de allvarliga konsekvenserna av embargot, som tros ha kostat den kubanska ekonomin en miljard USA-dollar (8,4 miljarder kronor) sedan den infördes, har detta tillvägagångssätt misslyckats. Detta beror till största delen på revolutionens djupa sociala rötter och det stöd som den har haft, ett stöd som har varat i decennier. Handels­embargot var en policy som också riktade in sig på att vinna politiskt stöd från exilkubaner i Miami som hade flytt från revolutionen.

USA-imperialismen anammar nu en ny policy som börjar röra sig mot att lyfta embargot. Hotet av en kapitalistisk återställning i en isolerad arbetarstat kan komma inte bara från hotet av ett militärt ingripande. Precis som Trotskij varnade för i relation till före detta Sovjetunionen kan det komma i form av ”billiga varor i imperialismens tågvagnar”. 

Målet för USA-imperialismen är detsamma, men nu hoppas de att de kan nå det genom en annan väg. Nu hoppas de att kunna översvämma den kubanska ekonomin med varor och investeringar med målet att helt och hållet återställa kapitalismen och exploatera Kubas tillgångar för deras egen vinnings skull. Om detta uppnås kommer Kuba upphöra att ses som en referenspunkt för ett alternativ till kapitalismen i såväl Latinamerika som resten av världen. 

USA-imperialismens ändrade policy har föregåtts av en generationell förändring och syn inom det exilkubanska samhället. Medan de tidigare stödde embargot och kampen för att störta den kubanska regimen är det nu 52 procent av kubaner boende i USA som stödjer att embargot ska upphöra.

Kuba står inför en förödande ekonomisk situation. Många kubaner förlitar sig på de penningförsändelser de får från sina familjer i USA. Uppskattningsvis 62 procent av de kubanska hushållen får nu utländskt stöd. 

Den bistra ekonomiska situationen i Kuba har inneburit en förödande situation för massorna. De massiva sociala landvinningarna av revolutionen och av att kapitalismen omkullkastades försvinner mer och mer. Sovjets kollaps och förlorat bistånd förgjorde den kubanska ekonomin.

Dock har stödet för revolutionen och motståndet mot kapitalismen och USA-imperialismen inneburit att den kubanska regimen otroligt nog har kunnat upprätthålla planekonomin och den byråkratiska regimen genom 1990-talet (kallat ”den speciella perioden”) och till tidigt 2000-tal. Detta trots faktumet att Kubas löner idag uppskattningsvis bara är värda 28 procent av vad det var innan Sovjets kollaps.

Regimen och planekonomin har hållit ut under denna period trots den kapitalistiska fria marknadens svallvågor som har dominerat världsekonomin under denna period. Regimen kunde också upprätthålla sig själv politiskt genom att använda USA:s handelsembargo som bränsle för motståndet mot USA-imperialismen. Att Hugo Chavez kom till makten i Venezuela gav också andrum genom att de försåg Kuba med billig bensin och olja. 

Bristen på verklig arbetarkontroll och -demokrati samt betydande byråkratisk misskötsel och korruption förvärrade ytterligare den ekonomiska och sociala krisen skapad av embargot och isoleringen. 

De revolutionära omvälvningar som svepte fram över Venezuela, Bolivia och Ecuador i början av århundradet gav Kuba möjlighet att bryta sig ut ur isoleringen. En genuin arbetardemokrati skulle ha tagit tillvara på denna möjlighet och tagit de nödvändiga stegen till att försöka forma en socialistisk federation med dessa länder. Detta skulle ha kunnat innebära ekonomiskt samarbete och en samplanering mellan länderna som skulle ha kunnat visa arbetarklassen i hela Latinamerika på ett alternativ till kapitalismen. Olyckligtvis var varken den kubanska byråkratiska regimen eller de reformistiska ledarskapen hos Morales, Chavez eller Correa beredda att ta detta steg. 

Även om lättnaderna av reserestriktioner välkomnas representerar andra steg ett hot mot de kvarvarande vinsterna från revolutionen. Dessa har redan börjat att urholkas och avvecklas. De som finns kvar är nu allvarligt hotade. 

Kubas nya arbetsrätt innebär allvarliga försämringar. Pensionsåldern höjdes med 5 år under år 2008. Att man införde dubbla valutor, där några arbetare nu betalas i USA-dollar, ökade markant klyftan mellan de som får betalt i dollar och de som får betalt i pesos. Regimen skapade den ”omvandlingsbara peson”, eller CUC, vars värde är lika med med dollarn och som används i turistsektorn samt för importerade varor. Lokala varor använder den lokala peson, CUP, som är värt ungefär en tjugofemtedel av CUC. Regeringen aviserde planer på att skrota den dubbla valutan, men än så länge har inget skett. Detta har oundvikligen förstärkt den svarta marknaden. 

Regeringen etablerade ett mål på att ta bort över en miljon arbetare från statssektorn och tillåta etableringen av tusentals små och medelstora verksamheter. 500 000 licenser har redan tilldelats, så kallade ”cuentapropistas”. Däremot har dessa centrerats på små verksamheter som restauranger, vilka till största delen är i hemmen. Antalet arbetare i den privata sektorn har ökat från ungefär 140 000 till 400 000 sedan år 2007. Medan det är ett betydande antal representerar det ändå en minoritet av den totala arbetskraften på över 5 miljoner.

Brohuvudet för ett återinförande av kapitalismen har utvecklats inom turistsektorn, som har varit ett centrum för utländska investeringar från Europa, Kanada, Brasilien och mer nyligen från kinesiska företag. Prostitution, som bannlystes i och med revolutionen, är nu åter tillbaka på Havannas gator, särskilt i turistområden.

Särskilda utvecklingszoner har öppnats, som bygget av en ny hamn i Mariel Bay – finansierat av kapital från Brasilien och Singapore. Detta som ett led i att i framtiden, när embargot är lyft, kunna tjäna på expansionen av Panama-kanalen och den nya kanal som planeras i Nicaragua. Där kommer investerare att få 50-åriga kontrakt till skillnad med de nuvarande 25-åriga kontrakten. Investerare kan få 100-procentigt ägandeskap. De kommer inte att behöva betala arbetsgivaravgifter eller lokala skatter, och får ett tioårigt uppskov på att betala 12 procents vinstskatt.

Men trots denna händelseutveckling måste utländska investerare förhandla med regeringen eller de statsägda företagen. Medan den kubanska regimen fortfarande använder sig av en viss socialistisk retorik, vilket till viss del är en reflektion av det stöd som fortfarande finns för revolutionen (särskilt bland den äldre generationen), återvänder den i ökande takt mot Jose Marti, ledaren för självständighetsrörelsen mot de spanska kolonisatörerna. 

Den yngre generation, som desperat vill åtnjuta nya friheter (som bland annat internet och att kunna resa) har heller inte själva upplevt revolutionens landvinningar, utan bara dess tillbakagång, dess ekonomiska och sociala kris och den kvävande byråkratins döda hand. 

Till en början kan tjusningen av ”billiga varor i imperialismens tågvagnar” ha en attraktionskraft innan verkligheten bakom livet i ett kapitalistiskt samhälle blir synliggjort.

Denna utveckling representerar ett tydligt ”regressivt” steg mot ett återinförande av kapitalismen. Processen är tydligt på gång inom vissa sektorer. Däremot är den långt ifrån klar. Steg mot den ”fria” marknaden tillåts under fortsatt statlig tillsyn, överenskommelse och kontroll. Staten upprätthåller ännu en stark kontroll och skulle kunna strypa processen när som helst. Utländska investerare måste fortfarande förhandla direkt med regeringen eller statskontrollerade företag. 

Ekonomins avgörande sektorer har heller inte privatiserats eller sålts till utländska kapitalister. Som Rafael Hernandez, kubansk redaktör för Temas (ett kulturell magasin publicerat av staten) påpekade: ”Alla Rauls ekonomiska reformer involverar decentralisering, vilket är bra då Kuba behöver det. Problemet är att det inte har ägt rum”, rapporterade The Financial Times den 15 juni 2015. Även kapitalister i USA, ivriga att ta tillbaka det de förlorade i revolutionen, rör sig försiktigt.

För socialister och för arbetarklassen markerar stegen mot ett återinförande av kapitalismen steg bakåt. De innebär en urholkning av revolutionens landvinningar  för massorna. Det kommer också att användas av den härskande klassen för att återigen misskreditera idén om socialismen som ett alternativ till kapitalismen, särskilt i Latinamerika.

Däremot kommer det inte att ha samma effekter som den ideologiska offensiven mot socialismens idéer som den härskande klassen släppte lös efter de stalinistiska regimernas kollaps i forna Sovjetunionen och Östeuropa. 

En ny fas av kapitalistisk kris och arbetarkamp har öppnats upp internationellt. Arbetarklassen och massorna har idag upplevt 25 år av den fria marknadens herravälde och den börjar att ta kamp emot denna. I Brasilien, Argentina, Chile och andra länder har en ny cykel av arbetarkamp påbörjats.

Att lyfta embargot skulle innebära ett nederlag för den forna USA-imperialismens policy och dess försök att störta den kubanska regimen. Det kommer att ge kubanerna större möjligheter till handel på världsmarknaden. Däremot finns det en fara i att detta kommer att skynda på kapitalismens återinförande när det inte finns en genuin arbetardemokrati. Ett statsmonopol på utländsk handel, demokratiskt kontrollerat av ett genuint styre av arbetardemokrati, är nödvändigt för att hindra detta ökande hot. Socialister välkomnar den ökade resefriheten.

Övergången till ett fullständigt återställande av kapitalism i Kuba kommer däremot inte att vara en rätlinjig process utan motstånd. Delar av regimen verkar inte vilja gå åt det hållet. Viktigt är att Mariela Castro, Rauls dotter, när överenskommelsen med USA utannonserades bestämt uttalade att ”Kubas folk vill inte ha en återgång till kapitalismen”.

Det finns ännu många hinder att övervinna för att lyfta embargot. Ett är motståndet från Republikanernas höger i den amerikanska kongressn. Frågan om de sju miljarder dollar i kompensation till de företag som förstatligades under revolutionen är en annan. 

Å andra sidan reste Fidel Castro på sin 89-årsdag frågan om de ”otal miljoner dollar” som skulle återbetalas till Kuba av USA för att täcka embargots kostnader.

Under en ny internationell kapitalistisk kris skulle stegen mot kapitalistisk restauration kunna hållas i schack. En bland- eller hybridsituation kan fortsätta ett tag till. Till en början skulle revolutionens landvinningar, som sjuk- och hälsovård och utbildningssystemet, kunna upprätthållas, även om dessa lidit stort av brist på investeringar under den senaste perioden. 

Flera hinder återstår att övervinna och det är troligt att motstånd kommer att resas när följderna av marknadsekonomins utbredning börjar stå klar. Många på Kuba är redan idag rädda för att ett kapitalistiskt Kuba ska bli som ett nytt Puerto Rico. 

Behovet av motstånd mot ett återinförande av kapitalismen och av kamp för genuin arbetarkontroll av en statlig planekonomi på Kuba är mer akut än någonsin. 

En sådan rörelse skulle kunna länkas samman med arbetarklassen och ungdomen i hela Latinamerika som mer och mer går ut i kamp för att försvara sina intressen. Det skulle kunna erbjuda ett verkligt socialistiskt alternativ till kapitalismen som till fullo har dragit lärdomar av den kubanska revolutionen. ■