Kubas ”slag om idéer”

2007-10-03 13:57:30

foto: Arne Johansson
En av Havannas förfallna fasader dit byggkranarna ännu inte hunnit fram.

De kubanska myndigheterna släppte i början av 2007 Che Guevaras i 40 år hemligstämplade ”Kritiska anteckningar om politisk ekonomi”, varav de sista sammanställdes strax innan hans sista och dödliga mission i Bolivia.
Den borttynande Fidel Castro och dennes närmaste krets upplever än en gång i det pågående så kallade ”Slaget om idéer” ett behov av att stödja sig på minnet av den omutlige Che. Det behövs i vad som rimligen är den gamle ledarens ”sista strid mot korruptionen” och det hot mot revolutionen denne uppfattar från Kubas egna spirande kapitalistiska tendenser.

Att Che Guevara, som gav allt för revolutionens utveckling till ”socialism”, snabbt fann den modell han såg i Sovjetunionen som djupt frånstötande är ingen nyhet. Redan i en öppen polemik mot Charles Bettelheim 1963-64 förkastade Che Guevara till exempel alla idéer om att imitera marknaden med ”självstyrande” företag och materiella belöningar. Han bekämpade samtidigt intensivt alla privilegier i sin egen omgivning.
Che närmade sig också pudelns kärna även när det gällde bristerna i den kubanska revolutionen, genom att ärligt erkänna att ”arbetarna inte deltar i utarbetandet av planen”. Han insåg att massorna måste ”ha möjligheten att styra sitt eget öde, bestämma hur mycket som ska ackumuleras och hur mycket som ska avsättas för konsumtion”, liksom att fatta andra stora beslut.

Che studerade Trotskij

Det är möjligt att Che Guevara, om han överlevt misslyckandet i Bolivia för sin egen tes om att revolutionen skulle ledas av en landsbygdsbaserad ”foco” (kärna), skulle ha kunnat anamma Trotskijs slutsatser i Den förrådda revolutionen, som han hade med sig i ränseln. Nämligen att revolutionen måste baseras på ett masstöd i den organiserade arbetarklassen och bygga på arbetardemokrati med politisk frihet, utan privilegierad byråkrati.
Det är idag, trots det politiska lugn som rått under Fidel Castros sjukskrivning, ingen tvekan om att Kuba återigen står inför avgörande vägval.
Castro, som under 1970-talet påbörjat en systematisk likriktning av Kuba enligt Moskvas modell, försökte när han i mitten på 1980-talet insåg den förestående kollapsen för denna slå till dramatisk reträtt med en ”korrigeringskampanj” som åkallade minnet av Che Guevara. Detta räckte emellertid inte långt då Sovjetunionens kollaps betydde ett dramatiskt bortfall av 85 procent av all handel, bland annat två tredjedelar av alla livsmedel, nästan all olja och 80 procent av alla maskiner och reservdelar.
För att undgå en total kollaps tvingades Kuba genomföra en rad eftergifter för marknaden: storsatsning på turism, utländska investeringar, legalisering av dollar, en fri marknad för jordbruksvaror, en ökning av antalet självanställda och självfinansiering av statliga företag.
Detta räddade Kuba från ett akut sammanbrott – men bara till priset av dramatiska inkomstskillnader mellan dem som får del av utländsk hårdvaluta och dem som inte får det. Även om privat kapitalackumulation aldrig tillåtits har det sedan 1990-talet skapats många nyrika med feta bankkonton som står i bjärt kontrast mot den allmänna fattigdomen. Därmed har också allvarliga rubbningar skett av den ekonomiska balansen då till exempel högutbildade läkare, lärare och ingenjörer kunnat tjäna så mycket mer på att köra taxi och guida turister.

Tudelad ekonomi

Även om dollarn har ersatts av en så kallat konvertibel peso, växer den skarpt tudelade ekonomin mellan dem som främst avlönas i vanliga fattigmanspeso och de nyrika och välbeställda med konvertibler. Samtidigt räcker de statliga ransonerna av subventionerade basvaror oftast bara halva månaden.
Därmed har också den svarta marknaden för till exempel stöldgods direkt från arbetsplatserna svällt ut till massiva proportioner. Tillsammans med en comeback för prostitution, korruption och en tilltagande cynism bland de unga har revolutionens politiska legitimitet tagit allvarlig skada.
Fidel Castros svar på detta blev en ny åtstramning som ersatte dollarn med konvertibla pesos och som sedan mitten av 1990-talet har halverat antalet självanställda inom ett antal servicenäringar från 200 000 personer till 100 000 – t ex sådana som fått tillstånd att driva egna restauranger (paladares) och rumsuthyrning av bed & breakfasttyp (casa particulares).
Med början i den segerrika kampanjen för den kubanske pojken Elian Gonzales, som 1999 kidnappades av släktingar i Miami sedan hans mor omkommit i en misslyckad båtflykt, följdes denna åtstramning upp av en flerårig och mycket omfattande propagandakampanj med avstamp bland Kubas unga, kallad ”Slaget om idéerna”.
Kampanjen omfattade 2006 inte mindre än 170 utbildnings-, kultur- och sociala program, som dataklubbar, ökad tillgång till utbildningar med uppsökande verksamhet, reducerade klasstorlekar, nya musik- och konstskolor etc.

Fidels unga socialarbetare

Allra mest spektakulärt är Fidels nya unga armé av 28 000 ”revolutionära” socialarbetare, varav flertalet är unga kvinnor med trasslig bakgrund.
Dessa har fått uppgifter som att söka upp och engagera ungdomar som av olika skäl hamnat vid sidan av och att genom dörrknackningar hitta gamla i behov av hemtjänst och omsorg.
Den hittills bästa chansen att rädda revolutionen kommer dock utifrån. Säkert är att Che i sin himmel jublar över de senaste årens radikala vänstervindar över hela Latinamerika, samtidigt som USA har kört fast i Irak. Öppnade dörrar i hela Latinamerika har tillsammans med Kinas uppsving och framförallt de nära relationerna till Chavez Venezuela gett Kuba nya handelsförbindelser, med tre-fyra år av tvåsiffrig ekonomisk tillväxt och mer än fördubblade exportinkomster.
Kuba har trots sin allmänna fattigdom lyckats rida ut den mest akuta ekonomiska krisen med bibehållen fri hälsovård och fri utbildning.
Detta har också gett utrymme för humanitära handelsförbindelser mellan Kuba och andra länder i tredje världen, av ett slag som Che Guevara riktade hård kritik mot Sovjetunionen för att helt sakna.
Hugo Chavez har också till stor del Kuba att tacka för sin seger i Venezuelas folkomröstning 2004, som inte minst säkrades av Kubas beredskap att skicka 20 procent av sina läkare till Venezuelas fattiga kåkstäder (barrios) och löfte om att skola upp tiotusentals medicinstuderande från Venezuela i utbyte mot en leverans av 90 000 fat olja per dag.
Kuba har i dag 30 000 läkare i 69 fattiga länder, fler än FN, samtidigt som den lilla östaten tar emot 22 000 studenter från Latinamerika, Afrika, Asien och till och med några från USA, som lovar att bli ett slags barfotaläkare bland sina hemländers fattiga. Efter jordbävningen i Kashmir skickade Kuba 2 300 läkare och 32 fältsjukhus till Himalayas sluttningar. Castros Kuba har också fått pris av FN för sitt framgångsrika och mycket spridda program mot analfabetism, ”Yo si puedo”, som bland annat tillämpas i 17 av Ecuadors 22 provinser.
Tillsammans med det oljerika Venezuela, Bolivia och nu även Nicaragua predikar Kuba för ett socialt orienterat ”bolivarianskt” handelsalternativ (ALBA) och för vad man kallar ”folkets handelsavtal” (TCP), som alternativ till USA:s förslag om ett nyliberalt frihandelsområde för hela Amerika.

Operation mirakel

Ett särskilt spektakulärt ALBA-program är Kubas gratis ögonoperationer inom ramen för ”Operation mirakel” (Milagre) till latinamerikaner, som sedan 2004 återgett synen till en halv miljon människor på Venezuelas bekostnad. Målet är att till 2010 ha gett synen tillbaka till sex miljoner latinamerikaner, karibier och afrikaner.
Den popularitet som denna typ av satsningar ger är obeskrivlig, vilket också skapar en berättigad stolthet på hemmaplan. Bolivias vänsterregering får också stöd av kubanska läkare och lärare, samtidigt som Kuba och Venezuela både tar emot den export av sojabönor som Bolivia har förlorat på grund av ett handelsavtal mellan Colombia och USA och köper coca från Bolivia för teframställning och medicinska ändamål.
Kubas isolering är, trots USA:s blockad, i dag bruten. Kubas inkomster ökar snabbt från både nya oljekällor och goda exportmöjligheter inom biomedicin och nickelindustrin, utöver gamla specialiteter som socker, cigarrer och rom. Omfattande avtal har ingåtts med kanadensiska, kinesiska, indiska, venezolanska, spanska och norska bolag (Statoil). Med hjälp av nya inkomster har också Kuba både kunnat starta en under årtionden eftersatt satsning på infrastruktur, som till exempel den ”energirevolution” som fått kubanska ledare att triumferande ropa att ”strömavbrotten är borta”.
Långt ifrån att lösa alla problem betyder detta dock också att frågan om och hur den kubanska revolutionen ska överleva integrationen i en kapitalistisk världsekonomi nu ställs med förnyad kraft. Då USA:s bojkott avtar i betydelse förlorar den kubanska regimen samtidigt sin bästa ursäkt för alla inskränkningar av den politiska friheten på Kuba. Med ökade inkomster, både ”vita” och illegala, i konvertibel valuta för allt fler blir också de otillräckliga ransonerna och den svaga köpkraften för andra desto mer outhärdlig. Därmed kommer också kraven att växa på demokratiska öppningar, höjda löner, sociala och ekonomiska reformer – som till exempel en skrotning av den tudelade ekonomin mellan handeln i kubanska pesos och köpstarka ”konvertibla pesos”.

Kamp mot korruptionen

Situationens allvar demonstrerades 2005, då Fidel Castro såg sig piskad till att inleda sin egen sista och mest omfattande antikorruptionskampanj genom att låta 15 000 av sina ”unga socialarbetare” ockupera alla Kubas bensinstationer, som anklagades för att förskingra hälften av allt bränsle! Detta följdes av en militär räd mot Havannas hamnkontor, inspektioner av jordbruksmarknader och skärpta kontroller av paladares, privata taxiförare och illegala satellit-TV-installationer. Unga ”socialarbetare” skickades också ut för att kontrollera livsmedelsleveranser, statliga och kooperativa jordbruk och statliga företag. Samtidigt höjdes pensioner och minimilöner, medan priset på el sänktes. Inget tyder på att detta har haft särskilt stor effekt, då den svarta ekonomin är djupt rotad i otillräckliga löner, utbredd fattigdom och ökade tillfällen att berika sig på annat sätt.
Därmed talas det nu återigen alltmer om ”ekonomiska reformer” och en satsning på ”entreprenörer”. Även om Kuba inte rakt av följer Kinas kapitalistiska exempel, kan vi räkna med att det redan nu pågår en kraftmätning mellan dem bland Kubas makthavare som vill fördjupa öppningen till ”marknaden” och dem som vill slå vakt om arvet efter Che.
Avgörande blir om de pågående revolutionerna i t ex Venezuela och Bolivia leder till ett socialistiskt genombrott, som också kan matchas av ett genombrott för demokratiskt socialistiska idéer bland Kubas unga.
Arne Johansson