Kommunal slår sig strax innan kvinnodagen den 8 mars för bröstet med reklam för årets ovanligt höga lönelyft. Att detta mest beror på att avtalet inte gav några lönepåslag alls förra året och endast marginellt beror på LO-samordningens lilla ”kvinnopott” talas det tyst om. Ändå har redan denna lilla kompensation för många års släpande kvinnolöner blivit för mycket för IF Metalls ledning, som i ett missriktat nej till nya kvinnopotter och försvar av industriavtalets ledande roll i att hålla nere lönerna hotar att hoppa av LO:s samordning i nästa avtalsrörelse. Det är talande argument för det akuta behovet av en ny kämpande, demokratisk och solidarisk gräsrotskamp inom fackföreningsrörelsen.Samtidigt hopar sig också trängande politiska skäl för en feministiskt medveten klasskamp då högeralliansens nyliberala systemskiften och konservativa familjepolitik drabbar kvinnorna med särskild kraft. Detta gäller allt från pigavdraget till försämringen av sjukförsäkringen och a-kassan, som slår hårdast mot oftast kvinnliga deltidsarbetande och vikarier.
Nu drabbas kvinnorna av ytterligare en högerkrok, i form av kd:s vårdnadsbidrag. Detta ger inte bara de kvinnor som väljer att utnyttja det en försvagad ställning på arbetsmarknaden. Det drabbar alla kvinnor, dels genom en undergrävd finansiering av barnomsorgen och dels genom en mer utbredd syn bland arbetsgivare på unga kvinnor som mer osäkra kort på sina jobb än unga män.
När den offentliga sektorn samtidigt privatiseras utsätts också allt fler kvinnliga arbetare och tjänstemän för en alltmer direkt utsugning. Nu ska deras tjänster inte bara finansieras av ständigt alltför knappa skattemedel, utan också producera hutlösa vinster och klipp till de nya kapitalisterna på alla nivåer inom vård, skola och omsorg.
Som Kommunalarbetaren 4/2008 visar med exempel från tre kommuner blir konsekvensen att de privata arbetsgivarna inom till exempel äldreomsorgen betalar en lägre lön, i de undersökta fallen med runt en tusenlapp mindre i månaden till undersköterskor och vårdbiträden än kommunerna gör. Särskilt svårt att hävda sig när löneavtalen ska tolkas har de oftast kvinnliga timanställda.
På en fråga till fackligt förtroendevalda i LO-Opinion svarade 45 procent av kvinnorna att de räknade med att jobba efter 65-årsdagen, jämfört med bara en tredjedel av LO-männen. Självklar orsak: dagens nya osäkra och aktiebaserade pensioner missgynnar alla som av olika skäl inte haft möjlighet att jobba heltid i 40 år, hindrade både av arbetsgivarnas ”flexibla” jobb och dubbelarbete i hemmen.
I takt med att den offentliga sektorn ”marknadsanpassats” har också arbetsgivarkravet på individuell lönesättning fått allt större spridning, vilket underlättats av att aningslösa fackledningar köpt illusioner om att detta skulle gynna deras medlemmar. Bland sjuksköterskorna inom Vårdförbundet, som länge gått i spetsen för individuella löner, växer för närvarande en gräsrotsrevolt mot hur detta har missgynnat förbundets medlemmar.
Allt mer hårresande blir också de globala exemplen på hur profiten och astronomiska klasskillnader dessutom kväser själva människovärdet. I spåren på den globaliserade kapitalismens hämningslösa exploatering av fattiga arbetare växer en alltmer hänsynslös handel med kvinnor och barn – och då inte bara med deras arbetskraft, utan också med deras kroppar.
Redan Karl Marx och Friedrich Engels förklarade hur kvinnors underordnade ställning i det patriarkala manssamhället hänger ihop med klassförtrycket och deras roll i produktionen och reproduktionen. Inför årets 8 mars gäller det att ytterligare lyfta kvinnoperspektivet i den proteströrelse mot högerpolitiken som måste ta ny fart redan i vår.
