– Arbetare har inte fått lön på sju månader. Den ekonomiska situationen förvärras för var dag. Kvinnors situation idag är värre än för 30 år sedan. Det säger Ghazal Shamloo, som har flytt från Iran på grund av förtrycket mot kvinnor och politiskt aktiva, till Offensiv.Ghazal Shamloo är en av närmare hundra politiska flyktingar från Iran som flera veckor i rad har protesterat mot den iranska regimen och för rätten till asyl.
– Jag är musiker, musik och kultur blev således mitt redskap mot regimen. Vi spelade underjordiskt, men en dag fick vi nog och bestämde oss för att spela på gatan. Polisen grep oss direkt. Vi hotades med att bli utkastade från universitetet och jag slutade studera, berättar Ghazal Shamloo.
– Efter förra valet såg vi den gröna rörelsens snabba framväxt, men det kom inte från ingenstans. Det gav utlopp för ilskan som finns hos befolkningen. Men det var medelklassens rörelse.
– Jag kunde inte sitta hemma när jag såg vad de gjorde mot systrar på gatan. Många likt mig var på gatorna utan att stödja Mousavi. Folkets situation provocerade fram protesterna, men det var långt ifrån en rörelse för Mousavi. Det var en rörelse mot Ahmadinejad. Men då rörelsens ledare valt Mousavi som sin förebild kunde inte rörelsen utvecklas. Arbetarklassen och ungdomarna vill inte dö på gatan för ytterligare en representant för regimen.
– Vissa tror att det bara finns två val. Mousavi eller Ahmadinejad. Men det finns ett tredje alternativ och det är kamp mot dem båda och mot hela systemet.
Ghazal Shamloo har nyligen fått ytterligare ett avslag på sin asylansökan. Rädslan, besvikelsen och bitterheten är påtaglig.
– Det handlar om vår rätt att leva, en rätt att leva i fred och säkerhet. Rätt till demokrati. Men vi förnekas detta.
Kristofer Lundberg
