Den 18 september röstade Chicagos lärarfack CTU (Chicago Teachers Union) för den uppgörelse som avslutar lärarstrejken i Chicago. Medlemmarna kommer nu att rösta om det föreslagna avtalet samtidigt som de går tillbaka till jobbet.Tack vare strejken vann lärarna viktiga delsegrar som stoppade ytterligare försämringar.
Det 29 000 medlemmar starka CTU gick ut i strejk den 10 september, i trots mot den demokratiske borgmästaren Rahm Emanuel och mot det storföretags-USA som står bakom honom.
Tusentals CTU-medlemmar var ute på gatorna varje dag, i strejkvaktskedjor utanför sina skolor och i massprotester i innerstaden.
Genom att skapa allianser med de lokala grannskapen fick lärarna ett starkt stöd för sin kamp mot skolnedläggningar och budgetnedskärningar.
Det har kommenterats mycket om de djupare frågeställningarna bakom strejken. En sak som står fullständigt klar är att inte enbart lärarna utan också de flesta löntagare förkastar argumenten som förs fram av det storföretagssponsrade ”utbildningsreform”-gänget om att utbildning ensamt är nyckeln till bekämpandet av fattigdom och om fattigdomen består, är det lärarnas fel. De förkastar också argumentet om att varje slags ”förändring” måste vara av godo på grund av de kommunala skolornas högst verkliga problem.
Dessa argument är enbart en täckmantel för storföretagsagendan för privatiserad utbildning och krossade fackföreningar. ”Reformatörerna” ignorerar avsiktligt den sociala kris som påverkar förhållandena på skolorna och lärarnas arbetssituation. De försöker ersätta kommunala skolor med privatskolor och använda svårbesmästrade tester som grundval för varje politiskt beslut som ska tas, inklusive skolnedläggningar, lärarledighet, utvärderingar etc.
Alla vill vi naturligtvis ha bra lärare i varje klassrum. Men att lägga skulden på lärarna för den kommunala utbildningskrisen, är emellertid att ignorera krisens grundläggande orsak d v s ett kapitalistiskt system som skapar fattigdom och ojämlikhet.
Chicago var den första staden där borgamästarkontroll över skolorna introducerades för 15 år sedan. Åttiosju procent av stadens kommunala skolstuderande kommer ifrån låginkomsttagarfamiljer.
Numera går 50 000 elever i privatskolor i Chicago. Kanske tror de och deras föräldrar att utbildningsreformen fungerar. De som blivit kvar i de underfinansierade kommunala skolorna har ställts inför våg efter våg av skolnedläggningar och har fått stå ut med effekterna av det ökande våldet i staden som orsakas av den ekonomiska krisen.
Stödet för denna strejk visar att de som påstods tjäna på utbildningsreformen inte längre köper det påståendet.
Att ge sig på Demokraternas etablissemang i form av den demokratiske borgmästaren Rahm Emanuel veckorna före presidentvalet var ett djärvt drag, särskilt med tanke på de nära relationer facktopparna har med Demokraterna, speciellt i fråga om CTU:s föräldraorganisation, American Federation of Teachers (USA:s federala lärarfack).
President Obama och hans utbildningsminister Arne Duncan hävdar ofta att de är för utbildnings- och lärarvänliga. Kampen i Chicago har dock gjort det helt klart, att vad gäller kommunal utbildning och kampen mot lärarfacket, är den enda skillnaden mellan demokrater som Emanuel och republikaner som den ökände Scott Walker i Wisconsin att Republikanerna vill krossa fackföreningarna rakt av medan Demokraterna vill reducera facken till tomma skal som fortfarande kan ge dem pengar i valkampanjtider, eller som det stod på en chicagolärares plakat: ”Voted for Obama, Ended Up with Rahm-ney.”
Genom att våga gå ut i strejk för att stoppa den långsamma förblödningen av sin fackförening p g a skolnedläggningar och privatisering av skolor, likväl som att kräva mindre klasser, fler socialarbetare och ”omkringliggande” service, har CTU inlett en ny fas i den landsomfattande kampen mot den storföretagssponsrade utbildningsreformen.
Strejken bidrog med att vända den offentliga debatten. Chicagos lärare tog genom sitt försvar av den offentliga sektorn vid där upproret i Wisconsin mot Scott Walker under 2011 slutade.
Inför och under strejken återuppbyggde CTU fackets styrka, vilket i sin tur födde nya aktivister. Dessa kommer inte att diskreta gå tillbaka till sina klassrum utan outröttligt kämpa för att upprätthålla de eventuella framgångar man kan tänkas vinna genom det nya avtalet.
Facket lyckades kamma hem en del verkliga segrar och Emanuel tvingades göra en eftergift vad gäller längre skoldag, vilket ursprungligen skulle ha inneburit att lärarna hade fått en 20 procent längre arbetsdag utan löneökning. Uppsagda lärare kommer att återanställas för att täcka upp den extra undervisningstiden.
Fackets förhandlingdelegation lyckades också få bort meritlönepåslag från förhandlingsbordet och försvara lönesättning baserad på anställningstid och utbildningsnivå. Man lyckades också stoppa hoten om attacker på de anställdas sjuk- och hälsovårdsförsäkring.
Samtidigt rapporteras det att Emanuel planerar stängning av ytterligare 120 skolor i stadens södra och västra förorter (Chicago Tribune den 11 september).
Det nya avtalet skulle enligt en sammanfattning av den fackliga ledningen innebära att hälften av alla nyanställningar inom Chicagos kommunala skolväsende måste utgöras av uppsagda CTU-medlemmar.
CTU-medlemmar från nedlagda skolor kommer att ”föja sina elever” till nya arbetsplatser, men det är inte klarlagt hur detta skulle stoppa den generella krympningen av skolsystemet och nedgången i den fackliga anslutningsgraden.
Det förefaller också som att klasserna inte kommer att minskas, utan stanna på nuvarande nivå.
Lärarnas kamp har visat att strejktaktiken, då den baseras på en mobiliserad medlemskår och grannskapsstöd, fortfarande är det bästa vapen som arbetarrörelsen har för att försvara arbetarnas och allmänhetens intressen.
Lärarfacket måste gå framåt och politiskt konfrontera hela den utbildningsagenda som backas upp av bägge de stora politiska partierna.
En avgörande lärdom som inte diskuteras ens av de längst till vänster inom facket, är behovet av att bryta med Demokraterna.
Det har en avgörande betydelse att den fackliga ledningen börjar lägga grunden för att kunna ställa upp med arbetarkandidater på en antinedskärningsbudget och skola i offentlig regi.
CTU befinner sig i en position för att kunna peka ut en ny riktning för arbetarrörelsen.
Genom att göra det har man en unik möjlighet att skapa band till andra offentliganställda inför den kamp som oundvikligen kommer.
Nästa gång borde det inte bara vara lärarna som går ut i strejk. Det borde också vara kollektivtrafikförarna, de postanställda och de delstatligt anställda, där samtliga är utsatta för topparnas skoningslösa attacker.
Tom Crean
