Lärdomar av revolten i Wukan

2013-07-18 10:44:23




Massprotesterna fortsätter i stort antal, men är fortfarande decentraliserade.

Under 2012 genomfördes 180 000 massprotester för att få tillbaka beslagtagen mark, parallellt med ett oräkneligt antal strejker. I Wukan, där en mycket uppmärksammad revolt bröt ut under 2011, har de rebeller som blev byledare splittrats och kritiseras för att inte uppfylla rörelsens krav på återlämnande av stulen mark.
Wukan är utan tvekan en ­mycket viktig kamp, på grund av graden av demokratisk självorganisering av byborna, som de tyvärr enades om att upplösa i utbyte mot avtalet med de provinsiella KKP-ledarna i december 2011. Idén om att Wukan signalerade ett nytt ”reformistiskt” förhållningssätt till konflikter från en del av diktaturen har visat sig vara felaktig, med ökat förtryck tillsammans med i stort sett tomma eftergifter som i Wukan. Denna hårda erfarenhet utbildar ett skikt av markaktivister och andra att misstro alla nivåer i partiet.
100 arbetare vid en läkemedelsfabrik i Peking blev världsnyheter när de tog en amerikansk kapitalist som gisslan i juni på grund av obetalda avgångsvederlag. Denna taktik blir allt vanligare, vilket framgår av en liknande åtgärd i Huizhou, södra Kina, med fem kinesiska chefer (i Shanghai Zhongji Pile Industry) fängslade i fem dagar på grund av eftersläpande löneutbetalningar.

Under nedgången i ekonomin, med en våg av outsourcing, företagsnedläggningar och omlokaliseringar (inklusive till ännu lägre ­löner i Bangladesh och Kambodja), är de flesta strejker defensiva – för att få ut obetalda löner, bonusar eller ersättning, kopplat till nedläggningar och omlokalisering. Officiella siffror för 2012 visar att 6,2 miljoner arbetare skickade klagomål till myndigheterna angående 20 miljarder yuan (drygt detsamma i kronor) i obetalda löner. Detta kan vara toppen av ett isberg.
Arbetarna står inför nya stora utmaningar. Den nya regeringen gör ingen hemlighet av att den planerar en ”smärtsam” politik. Medan Xi och Li kommer att försöka sockra detta piller med några populistiska löften om att utöka välfärden (vi har hört det förut) och reformera hukousystemet (dito), har regimen inget alternativ från sin klass synvinkel än att lansera en ny våg av attacker på arbetarklassen och de fattiga. Mycket skuldsatta lokala myndigheter, som står för över 80 procent av alla offentliga utgifter, är knappast i stånd att finansiera en utbyggnad av välfärden eller införa rättigheter för migrantarbetare.
Dessa motsättningar bereder vägen för explosioner av massivt motstånd framöver. Nya interna kriser och ekonomiska chocker kan orsaka förlamning inom regimen och skapa öppningar som arbetarklassen kan utnyttja för att vinna eftergifter och organisera sig. Bygget av arbetarorganisationer, från början underjordiska, och ett genuint socialis-tiskt parti är avgörande för att orga-nisera kampen mot den kapitalistiska krisen och diktatoriskt styre.