Lärdomar sporrar till mer läsning

2014-04-17 12:07:43




Lärdomar (Norstedts, 2014) är titeln på Ingvar Carlssons nya bok. Ingvar Carlsson, som fyller 80 år i år,  blev statsminister och Socialdemokraternas partiledare efter mordet på Olof Palme 1986. Sin tid som statsminister 1986-91 och 1994-96 har han utförligt skildrat i boken Så tänkte jag, som gavs ut 2003.
Även i denna bok återkommer han till den tiden, men som titeln anger handlar det om mycket mer.

Här blandas kommentarer till dagens regeringspolitik med tillbakablickar och reflektioner. Mycket handlar förstås om Ingvar Carlssons tid som statsminister. Det är en bit nutidshistoria skriven ur ett personligt och socialdemokratiskt perspektiv, men utan att bli alltför tillrättalagt och tråkigt, som det så ofta blir när det handlar om memoarer och hågkomster. En genomläsning av Lärdomar sporrar till ytterligare läsning av de skeenden som beskrivs, och det är ett gott betyg.
Nästan 30 år innan han blev statsminister hade Ingvar Carlsson börjat jobba som en av statsminister Tage Erlanders två politiska sekreterare, där den andre var Olof Palme. Därefter följde en rad ministerposter.

När Olof Palme sköts ihjäl på öppen gata på kvällen den 28 februari 1986 var Ingvar Carlsson vice statsminister och miljöminister och den givne efterträdaren.
Det brutala mordet på Olof Palme, som ännu inte är uppklarat, var ett politiskt attentat oavsett vem som höll i revolvern denna ödesdigra natt.
Ingvar Carlsson skriver att han aldrig tänkte tanken på att bli statsminister utan ämnade avgå när Olof Palme avgick, men mordet ändrade allt.
Efter att under decennier varit delaktig i det socialdemokratiska välfärdsbygget blev Ingvar Carlsson statsminister i en historisk brytningstid för socialdemokratin.

”När jag godtog uppdraget är den socialdemokratiska skördetiden tillfälligt över… Under åren 1990-1996 är jag som statsminister och oppositionsledare med om att fatta en rad smärtsamma beslut: Jag är med om att driva igenom stora skattehöjningar och massiva nedskärningar av statsutgifterna”, skriver Ingvar Carlsson som medger att besluten var impopulära och kritiken hård.
Den socialdemokratiska krispolitiken under 1990-talet, vilken även inkluderade det intima samarbetet med Carl Bildts högerregering 1991-94, slog in en kil mellan S och arbetarna. Den förtroendekris som följde har partiet aldrig återhämtat sig ifrån. Och kapitalismens stagnation ger inte utrymme för någon ny socialdemokratisk ”skördetid”.
På en presskonferens i augusti 1995 meddelade Ingvar Carlsson plötsligt att han ämnade avgå nästkommande år. Hans efterträddes av Göran Persson som mer än någon annan skulle komma att personifiera den nya borgerliga socialdemokratin.
Ingvar Carlsson hävdar, föga förvånande, att nedskärningarna var nödvändiga. ”Det var inte socialdemokratin som förändrats, utan verkligheten”, skriver han, vilket inte är mycket till försvar.  Samtidigt erkänner han självkritiskt att socialdemokratins kanske största misstag i modern tid var att man inte tog mer strid mot den globala nyliberala offensiv som inleddes under 1980-talet. ”Underskattningen av nyliberalismen är ett av mitt livs största politiska misstag” och ett ”allvarligt personligt misslyckande”. I väldigt försiktiga ordalag medger Ingvar Carlsson att de nyliberala idéerna börjat märkas inom det socialdemokratiska partiet under 1980-talet.

Men han gör inga kommentarer om dagens socialdemokrati och dess nyliberala politik. Den slagkraftiga kritik han riktar mot Alliansregeringens nyliberalism, skattesänkningar och ”utförsäljning av folkhemmet” kan i mångt och mycket också riktas mot Stefan Löfvens socialdemokrater som varken är beredda att riva upp regeringens skattesänkningar eller ”stoppa utförsäljningen av folkhemmet”.
Socialdemo­kratins kapitul­ation för nyliberalismen började redan när Ingvar Carlsson satt vid rodret. I denna bok liksom i Så tänkte jag menar Ingvar Carlsson att han själv inte hade möjlighet och tid att sätta sig in i alla de förslag som låg till grund för den avreglering av kredit- och kapitalmarknaden som inleddes 1985.
Det är sant att det var en liten klick – dåvarande riksbankchef Bengt Dennis tillsammans med finansminister Kjell Olof Feldt och dennes närmaste medarbetare – som drev på och utarbetade förslagen i det som har kommit att kallas ”Novemberrevolutionen” efter att de sista resterna av kreditregleringar avskaffades i november 1985.
Men regeringen som helhet, inkluderat Ingvar Carlsson, gjorde inget för att stoppa de nyliberala avregleringsivrarna. Beslutet om att avskaffa valutaregleringen, som fattades i slutet av 1986 när Ingvar Carlsson var statsminister, motiverades med att ”regleringarna överlevt sig själva. Även Sverige måste leva med de villkor som nu gäller internationellt”, skrev Ingvar Carlsson i sin tidigare bok Så tänkte jag.
Först flera år senare bekände Ingvar Carlsson att han och övriga i regeringen inte förstod vidden och följderna av det olycksbringande systemskifte man genomfört.

När 1980-talet gick mot sitt slut var kredit- och kapitalmarknaderna helt avreglerade och det nyliberala experimentet skapade en kreditexpansion och en börs- och fastighetsbubbla som landet aldrig hade sett maken till. Bankernas utlåningsvolymer fördubblades och med lånade pengar skapades ett finansimperium vars enda tillgångar var dyrt belånade fastigheter. Knappt hade det nya decenniet börjat innan bubblorna sprack. Under 1990-talet började fastighetspriserna att falla och bankerna drogs med i fallet.
Den finansiella krisen spred sig snabbt till resten av ekonomin. 1990-talets kris var en kapitalistisk härdsmälta. Under 1990-talets första år steg arbetslösheten i Sverige från knappt 2 procent till 12 procent. Mellan 1990 och 1994 försvann nästan en halv miljon jobb och många tvingades bort från sina hem eftersom lånen inte längre kunde betalas. Det var ett stålbad som samhällsekonomin aldrig har hämtat sig ifrån. Och när sedan S-regeringen 1994-98  ”slog världsrekord i budgetsanering”, enligt Göran Persson, föll den ”gamla” socialdemokratin, som Ingvar Carlsson ändå representerade, offer för sin egen krispolitik. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!