Vattenfalls nedgång och fall kan stå som symbol för nyliberalismens monumentala misslyckande. Med bolagiseringen år 1992 slogs den första spiken i kistan. Fyra år senare var den svenska elmarknaden helt avreglerad. Det var den dåvarande socialdemokratiska regeringen som genomförde avregleringen med stöd av de andra riksdagspartierna.
Fram till avregleringen hade Vattenfall varit en inhemsk kraftproducent med i huvudsak vattenkraften som främsta kraftkällan. Men regeringen ville att Vattenfall skulle bli en europeisk energijätte och tjäna pengar. Med utgångspunkten att elpriserna alltid skulle stiga gjordes kortsiktigheten till en dygd. ”Därför började bolaget köpa upp andra energibolag runt om i Europa. I början av 2000-talet köpte Lars G Josefsson [Vattenfalls vd] tyska energibolag på löpande band. Det var brunkolsgruvor och kolkraftverk i östra Tyskland, energibolag i Berlin och Hamburg, och dessutom andelar i ett antal av Tysklands äldsta kärnkraftverk. Därefter fortsatte uppköpen i Polen, Danmark, Belgien, Finland och även i Storbritannien”, skrev tidningen Fokus efteråt.
De styrande gav Vattenfalldirektörerna fritt spelrum, samtidigt som man gav läpparnas bekännelse till behovet av satsningar på förnybar energi. Inom loppet av bara tio år gick Vattenfall från nästan inga utsläpp alls till att släppa ut nästan dubbelt så mycket koldioxid som hela Sverige. Bakom denna svarta utveckling låg inte minst bolagets många kolkraftverk.
År 2009 betalade Vattenfall över 100 miljarder kronor för det holländska kraftbolaget Nuon. Köpet gjordes med lånade pengar i en tid då det bokförda värdet på Nuons ålderstigna anläggningar (gas och kol) var cirka 57 miljarder kronor. Men Alliansregeringen var nöjd och från den så kallade oppositionen hördes inte ett knyst.
Nuonköpet dränerade Vattenfall och under senare år har bolaget tvingats göra allt större avskrivningar. Under 2015 redovisade Vattenfall ett minus på 28,2 miljarder kronor, men vd:n Magnus Hall fick sammanlagt 18,6 miljoner kronor i lön och pensionsavsättningar.
Nu vill Vattenfall dumpa sin östtyska brunkolsverksamhet på någon annan. Hittar Vattenfall en köpare är regeringen, som har sista ordet, nöjd. Detta trots att valet borde var självklart: Stoppa affären – låt kolet ligga i marken. ■
