foto: PMDB Nacional / Flickr CC
Den brasilianske högerpresidenten Michel Temer.
I förra veckan höll CWI, den internationella socialistiska organisation som Rättvisepartiet Socialisterna tillhör, styrelsemöte. Det var kamrater från världens alla kontinenter som deltog. På mötet deltog också representanter från Izquierda Revolucionaria (IR) i Spanien med systerorganiationer i Mexiko och Venezuela som siktar på att förenas med CWI under nästa år. Mitt under mötet kunde kamraterna från IR, vars medlemmar står i spetsen för det stora elev- och studentfacket Sindicato de Estudiantes, meddela att man har vunnit en viktig seger i Spanien – regeringen drar tillbaka förslaget om att införa nya extraprov som elever och studenter skulle vara tvungna att göra innan man gick vidare till nästa studienivå.
Mycket av diskussionerna på mötet ägnades naturligtvis åt att diskutera världen efter Donald Trumps seger i USA. Socialist Alternative, CWI:s sympatisörer i USA, var de första att ta initiativ till protester mot Trump. Efter det har flera hundra ansökt om medlemskap i Socialist Alternative, som nu växer snabbt. Med början i detta nummer kommer Offensiv i december ge rapporter från mötet samt spegla arbetet i olika länder.
Latinamerika är en del av världen som mycket snabbt kommer att drabbas av Trump. En dag på mötet ägnades åt att diskutera Latinamerika idag och imorgon. Utgångspunkten för den diskussionen var ett material som hade författats av André Ferrari från LSR (CWI i Brasilien). André öppnade med sitt tal också punkten om Latinamerika på CWI-mötet och sa bland annat:
– Efter år av relativ politisk stabilitet och ekonomisk tillväxt, som följd av ökade råvarupriser, är Latinamerika nu tillbaka till att präglas av svår ekonomisk kris samt politisk och social turbulens. Bakom krisen finns råvaruprisfallet och att Kinas ekonomi bromsar in. Men nedgången är också ett uttryck för den särskilda strukturella kris som plågar den latinamerikanska kapitalismen.
– Samtidigt genomgår vänstern en mycket besvärlig fas efter de så kallade progressiva regeringarna nått vägs ände. Ingen av dessa regeringar – som politiskt spände från lulaismen i Brasilien till chavismen i Venezuela – bröt kapitalets makt. Det i sin tur har öppnat vägen för att högern har kunnat avancera i Latinamerika. Högern har inte bara gått fram på bekostnad av de så kallade progressiva regeringarna, utan det har även skett en tydlig högersväng från vänster-mittenregeringar som ännu sitter kvar vid makten, vilket har skapat förvirring och minskat stöd jämsides med att högern har blivit allt mer aggressiv. Till det ska läggas att processen mot kapitalismens återupprättande på Kuba fortsätter.
– Det vore dock felaktigt att likna dagens nya situation med den som rådde i Latinamerika under 1990-talet då olika högerregeringar i efterdyningarna på stalinismens kollaps och då det inte tycktes finnas något alternativ till den kapitalistiska marknaden gick till nyliberal offensiv.
Det finns begränsningar i hur långt den nya högern kan gå. Arbetarklassen är inte fullt ut besegrad och effekterna av den globala kapitalistiska krisen finns i färskt minne. I många fall har det handlat om att valresultaten mer uttryckt ett missnöje med de styrande än ett stöd till högern. Det finns inget folkligt stöd för privatiseringar och nedskärningar. Högern, som påstår sig bekämpa korruptionen, är själv än mer korrumperad. Dörren till massmobiliseringar är inte stängd. Tvärtom. Försöken att vrida klockan tillbaka möter motstånd.
– I exempelvis Argentina har kampen och de många strejkerna, särskilt inom den offentliga sektorn, tvingat president Mauricio Macris ministär att retirera på vissa punkter. Från dag ett har Brasiliens nya regering under den tillfälliga presidenten Michel Temer mötts av motstånd.
Temer, från högerpartiet PMDB och tidigare vice president, tog över efter att parlamentet på ett kuppartat sätt avsatte och beslutade att påbörja en riksrättsprocess mot president Dilma Rousseff från socialdemokratiska PT (Arbetarpartiet). Dilma och PT vann valet 2014 genom att att varna för högerns nyliberalism, men efter valet och i samarbete med delar av högern kom man att bedriva en nyliberal politik. Sedan 2002 har PT styrt landet på basis av sociala kontrakt och klassamarbete. Men Dilma, som avsattes av den höger som var koalitionspartners, satte punkt för detta. Den härskande klassen vill se mer brutala åtgärder. Högerpartierna gick också framåt i det senaste lokalvalet tidigare i år. PT var valets stora förlorare.
– Från år 2013 har Brasilien skakats av återkommande stora proteströrelser. Nyligen var närmare 1 000 skolor ockuperade, där 14-15-åriga elever konfronterade polisens försök att slå ner kampen. Bara för någon dag sedan demonstrerade uppemot 25 000 i huvudstaden Brasilia, som ligger avlägset långt inne i landet, mot Temers försök att få igenom en lagändring som fryser de offentliga utgifterna under 20 år. Även om Temers skulle få igenom sitt lagförslag, en sista omröstning ska hållas i senaten den 13 december, är det långt ifrån säkert att den kan genomföras eftersom det skulle innebära ett totalt förfall.
– Vad som har hänt delstaten Rio de Janeiro, där den ekonomiska krisen har nått ”grekiska proportioner”, ger en bild av vad som kan hända när sparpaketen, attackerna mot de delstatsanställdas löner och villkor, möts av resolut och bitter kamp. Även poliserna har gått ut i strid. Det finns till och med exempel på kravallpolis som vägrat att lyda order och istället anslutit sig till arbetarnas demonstrationer.
– I Chile har det genomförts omfattande mobiliseringar mot det rådande pensionssystemet och dess privata fonder till förmån för offentliga pensioner. Våra chilenska kamrater har spelat en viktig roll i denna kamp och initierar nu en diskussion bland aktivisterna för att kampen också ska få en fortsättning i form av bygget av ett nytt politiskt alternativ. Ett annat exempel är Mexiko där lärarna och annan skolpersonal har utkämpat en bitter kamp som har krävt flera dödsoffer och som fortfarande pågår.
– Det har varit ett år av kvinnokamp i Latinamerika. Den rörelse – ”Ni Una Menos” (Inte en till mördad kvinna) – som växte fram efter den brutala våldtäkten och mordet på en 16-årig flicka i Argentina fick stor spridning utanför landets gränser. Runt om i Latinamerika genomfördes olika protester på den gemensamma aktionsdagen den 19 oktober, som även inkluderade strejker mot det sexuella våldet. Och i Brasilien var kvinnornas kamp den avgörande faktorn till varför underhusets ärkekonservative talman Eduardo Cunha tvingades avgå i juli.
– CWI i Brasilien manar till enhet mellan alla som är beredda att bekämpa Temer. Men vi avvisar de strävanden som finns hos en del inom vänstern att bilda valallianser med PT, som inte vill bekämpa Temer, utan bara väntar på nästa val. Istället måste den socialistiska vänstern förenas.
– Temer har satt sig uppgiften att genomföra en genomgripande förändring till höger. Eftersom han inte ställer upp till omval behöver han heller inte frukta väljarnas dom. Samtidigt finns inga tecken på ekonomisk återhämtning. Brasilien upplever nu den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Varje minister misstänks för korruption. Det finns en allt större strid mellan politikerna och rättssystemet, vilket kan resultera i en allvarlig kris som kan leda till Temer-regeringens fall och att uppdraget att genomföra åtstramningsåtgärderna istället går till en ”teknokratregering”.
– Vi säger: ”Ut med Temer – bestämmanderätten ska ligga hos folket!”. Det är en paroll som svarar mot stämningarna och kortfattat summerar kamprörelsens uppgift.
Ett genomgående drag för Latinamerikas så kallade progressiva regeringar – Nicolás Maduros i Venezuela, Rafael Correas i Ecuador, Evo Morales i Bolivia och Dilmas i Brasilien – är att de alla har försökt att övertyga den härskande klassen om att de kan göra jobbet. Detta är i sin tur ett uttryck för reformismens misslyckande, vilket högern nu försöker dra vinning av. Men ur kampen kommer en ny vänster att växa fram. Att PSOL, ett brett socialistiskt parti som LSR tillhör, har börjat växa i stöd och inflytande är en föraning om detta. PSOL gick framåt i lokalvalen. I Argentina blev FIT (en front av partier som benämner sig som trotskistiska) fjärde största parti i valet 2015 med 3,3 procent av rösterna. Nyligen samlades nära 20 000 på ett stormöte som FIT anordnade i huvudstaden Buenos Aires.
– Inom vänstern har lulaismen (socialdemokratin) i Brasilien och chavismen (den bolivariska revolutionen – ”Socialismen i det 21:a århundradet”) i Venezuela länge ansetts som två motsatta modeller. Men på olika vägar har såväl lulaismen som chavismen hamnat i en djup kris. Erfarenheterna av hur dessa båda modeller kom att utvecklas leder till en slutsats: behovet av att bygga ett revolutionärt socialistiskt parti.
– I Venezuela är läget desperat. Krisen idag är den djupaste någonsin. Inkomsterna har rasat efter att priset på olja mer än halverats. President Maduro har avvisat alla krav på en folkomröstning om sin framtid och skjutit upp de val som skulle hållas i december, men samtidigt som högern motsätter sig detta har högeralliansen MUD inlett samtal med Maduro om landets framtid.
– Nästan varje dollar som landet har fått in har Maduro använt till att betala av skulder. Det råder en alarmerande brist på varor och service. Från september i fjol till september i år ökade inflationen (prisökningarna) med 457,5 procent. Det behövs 4 minimilöner för att betala det minimum av mat en familj behöver. Livsvillkoren börjar likna de som finns i en krigszon.
– Under många år, när den globala kapitalismen växte och oljepriset steg, kunde chavismen genomföra flera sociala program som finansierades genom en omfördelning av de exportinkomster som oljan gav. Men man misslyckades med att bryta det ensidiga beroendet av oljan, som betalade all import. Kapitalismen avskaffades aldrig. När oljepriserna rasade följde kris och brist samt ett tilltagande missnöje.
– Det finns ingen väg ut ur Venezuelas kris som inte innebär en direktkonfrontation med kapitalismen och det byråkratiska styret. Att vägra betala av skulden och förstatligande av ekonomins alla nyckelsektorer under arbetarnas demokratiska kontroll är en nödvändighet om landet ska återuppbyggas.
– Men Maduro går inte alls i riktning mot att avskaffa kapitalismen. Den återvändsgränd som Venezuela är inne i tenderar istället leda till att regimen blir allt mer desperat och repressiv, allt medan högern fortsätter att sabotera och konspirera – det finns i deras gener.
– Huvuduppgiften för revolutionärer i Venezuela är att försöka formera ett socialistiskt alternativ till den byråkrati som idag dominerar det chavistiska lägret. Detta kan bara göras genom att ta strid mot högern, samtidigt som man står sida vid sida med de arbetare som utmanar Maduros metoder och styre.
Krisen i Venezuela och socialisters uppgift var självfallet ett dominerande tema i den efterföljande diskussionen. En av CWI:s medlemmar i Venezuela berättade att sedlarna med de högsta valörerna bara räcker till en bit bröd.
– Bilden av människor som äter skräp från gatan tillhör vardagen. De fattigas kris är enorm. Trots regeringens påstådda kapitalkontroll har 300 miljarder dollar (2 700 miljarder kronor) försvunnit ut ur landet. Regeringen förlorar i stöd för var dag som går. Det finns dock ingen entusiasm för högern. Det är fortfarande möjligt att bygga ett genuint vänsteralternativ, men det brådskar.
Juan Ignacio Ramos från IR i Spanien poängterade att:
– Utvecklingen i Venezuela har nått en kritisk punkt. Inget finns kvar av förhoppningen om att det ”svarta guldet” (oljan) ensamt skulle kunna garantera varaktiga förbättringar. Den statliga byråkratin har svällt till en 3-miljoner-hövdad massa som tar resurser från såväl arbetarklassen som exporten. En stor del av denna byråkrati har demoraliserats och anser att ”Chavez gick för långt”. Armén spelar en större roll, och delar av armén med bolagsintressen vill att regeringen gör upp med högern.
– Både högern och imperialismen väntar på att den ekonomiska krisen till sist ska leda till att Maduros regim kollapsar, likt vad som hände i Nicaragua när Sandinisterna kraftigt försvagades av den djupa ekonomiska krisen, förlorade makten i valet 1990 och splittrades.
– Chile som nyliberal modell har kollapsat. Det här året har präglats av en historisk kamp mot det privata pensionssystemet med nästan en och en halv miljon människor ute på gatorna den 24 juli, följt av nya jätteprotester i oktober och november. Vi hoppas nu att representanter för denna proteströrelse ska ställa upp i presidentvalet nästa år, berättade Celso från Socialismo Revolucionario (CWI i Chile).
Janice från LSR gav en levande beskrivning av den omfattande kamp som bedrivs mot privatiseringar och att PSOL, trots politiska svagheter, vinner stöd.
– Till och med borgerliga tidningar erkänner nu att PSOL har en potential att börja fylla det politiska tomrum som har uppstått till vänster om PT.
Latinamerika genomgår en ny fas. Det har skett högervridning. Men medvetenheten nu är annorlunda än under 1990-talets svåra år. Motståndet mot privatiseringar är omfattande.
– Inte ens alla korruptionsskandaler har fått en majoritet att kräva att oljejätten Petrobras ska privatiseras, sa André i sin summering av diskussionen och fortsatte:
– Våra uppgifter kan sammanfattas i att dels ta initiativ som kan trappa upp kampen mot alla attacker på sociala och demokratiska rättigheter och dels ur den kampen stärka och, där så krävs, återuppbygga den revolutionära socialistiska vänstern. ■
