”Sammanfattningsvis, ett guldkorn som kan rekommenderas för alla att se”, skriver Klara Heydar om succéfilmen Les Misérables.
Les Misérables följer flera karaktärer, främst från ar-betarklassen, från 1815 i Frankrike fram till Juniupproret 1832.Jean Valjean (Hugh Jackman), som avtjänat ett 19 år långt straff för att ha stulit en limpa bröd, är den karaktär som står i förgrunden.
Andra karaktärer är inspektör Javert (Russel Crowe), en osympatisk man som under filmens gång klättrar högre och högre upp i monarkins militära maskineri, och fabriksarbeterskan Fantine (Anne Hathaway), som får sparken från sitt jobb eftersom förmannen får reda på att hon har ett utomäktenskapligt barn. För att kunna betala för omvårdnaden av sin dotter Cosette tvingas hon sälja sitt hår, sina tänder och prostituera sig.
Historien skildrar senare främst Cosette (Amanda Seyfried) och Valjean, som tar på sig vårdnaden om henne. Man får följa hur deras liv involveras i Juniupproret och man får följa med på resan om att hitta kärlek.
Det finns flera saker som gör att filmen sticker ut. Vanligtvis när man sätter på en av de nya filmerna från Hollywood förväntar man sig inget i stil med Les Misérables.
Filmen, baserad på boken från 1862 av Victor Hugo, skiljer sig på många olika sätt från andra filmer. En utmärkande sak är att det är en musikalfilm. Man kan nästan räkna på ena handen de repliker som i filmen inte är en del av en sång och även om det ibland känns lite krystat med one-liners med melodi fungerar det ändå riktigt bra.
Det blir ännu mer effektfullt och dramatiskt i musikalform när man följer de många svängningarna i filmen. När man hör kampsången vid barrikaderna för att senare få höra om sorgen över alla dem som föll är det svårt att sitta oberörd.
Det som främst gör att filmen sticker ut är dock det klasshat som odlas när man ser den.
Det är fruktansvärt hur väl i filmen fattiga människors öden skildras och hur de ensamma står maktlösa mot monarkin och militären.
Valjean är ständigt jagad av inspektör Javert, som maniskt ser det som sin plikt att upprätthålla monarkin och statens makt.
Det är många av karaktärerna som dör på fruktansvärt sorgliga sätt och det var mer än en gång som jag satt och storlipade när jag tittade på filmen.
Det är inte bara den verklighetstrogna och hemska skildringen av fattiga och arbetare som gör filmen så bra, utan också hur revolutionär den är.
Även om Juniupproret främst var en republikansk studentrörelse mot monarkin, handlade det ändå om ett utmanande av den rådande ordningen och mot den ojämlika fördelningen av samhällets rikedomar. Detta är också något som betonas väldigt tydligt i filmen. För samtidigt som fattigas misär kommer som ett knytnävsslag i ansiktet är också kampen och upproret mot monarkin en stor och viktig del av filmen.
Les Misérables, som är 2,5 timmar lång med kärlek, uppror, sorg och otaliga stjärnskådisar som alla kan sjunga förvånansvärt bra, känns som att den har allt.
Vissa långa solonummer hade väl kunnat kortas ner, men det hade skadat känslan i filmen och även om jag ryggade tillbaka lite när jag satte på filmen, när jag såg hur lång den var, kunde jag inte slita mig från den när den väl hade börjat.
Sammanfattningsvis, ett guldkorn som kan rekommenderas för alla att se.
Klara Heydar
