Libanesisk återvändsgränd

2007-09-26 17:24:38




Läget har varit spänt i Libanon sedan Israels bombkrig sommaren 2006. Sinioras västvänliga regerings oförmåga att bygga upp landet tillsammans med dess öppna flirt med imperialismen har bidragit till ett ökat stöd för Hizbollah. Efter en bojkott från delar av oppositionen, har Libanons splittrade parlament tvingats skjuta upp valet av president Lahouds efterträdare, men den sekteristiska splittringen ökar. I förra veckan mördades den åttonde prosyriske politikern i ordningen sedan mordet på Hariri 2005.
Offensiv har träffat Aysha Zaki, CWI-medlem som har bott i Libanon sedan våren 2006.

I valet av ny president behöver Sinioras koalition stöd från delar av oppositionen, men läget i parlamentet är paralyserat sedan de sex shiitiska regeringsmedlemmarna lämnade sina poster i november 2006.
Efter Israels bombkrig förra sommaren har situationen i landet varit kaotisk. Före kriget förde Hizbollah en tynande tillvaro och hade inte attackerat några civila mål sedan Israel drog sig ur Libanon år 2000. Hizbollah diskuterade avväpning med regeringen.
– När kriget startade tänkte många ”Inte ännu ett krig, varför skapar Hizbollah oroligheter?”, förklarade Aysha Zaki, medlem i CWI, när Offensiv träffade henne i augusti i år.

1 100 libaneser dödades

Enligt Stephen Zeunes på FPIF (amerikansk tankesmedja) är det uppenbart att USA stödde Israels planer på en attack mot Hizbollah, planer som fanns långt innan Hizbollah grep två israeliska soldater, vilket Israels regering påstod var orsaken till kriget. Över 119 israeliska soldater och 43 civila fick sätta livet till, och fler än 1 100 libaneser, majoriteten civila, dödades.
Det var det största konfliktutbrottet i Libanon sedan inbördeskriget 1975-1990.
– Sedan kom en snabb vändning; människor insåg att Israel backades upp av amerikanska intressen och att Siniora inte heller gjorde någonting. Medan en av landets tre miljoner människor befann sig på flykt, satt han och åt middag med Condoleezza Rice. Ansvaret för flyktingarna hamnade helt och hållet på vanliga människor, sa Aysha.
Sinioras vädjan till västliga regeringar om bistånd har hittills i år resulterat i motsvarande 22 miljarder kronor. Första veckan i september tecknades ännu ett avtal med världsbanken och EU, men vanligt folk ser inte mycket av de pengarna.
– Broar, skolor, moskéer, sjukhus och vägar är fortfarande förstörda. Vart medlen har hamnat är det ingen som vet: bara en enda bro har till exempel återuppbyggts, i ett rikt område, där en av ministrarna bor, sa Aysha.
Regeringens passivitet skapar ännu större möjligheter för Hizbollah, som med ekonomiskt stöd från Iran fyller tomrummet.
– Om Hizbollah måste man säga att de är otroligt välorganiserade och att återuppbyggnaden de genomför på många sätt är heroisk.
Aysha förklarade att Iran fram till augusti i år hade finansierat återuppbyggnaden av 40 skolor, och lovat att man ska återuppbygga totalt 150. Det har i sin tur ökat stödet och respekten för Iran. Även om man säger att återuppbyggnaden sker för ”Libanons folk”, är de sekteristiska dragen tydliga. Skolorna har hittills bara byggts i shiitiska områden.
Stephen Zeunes uppskattar Hizbollahs stöd till omkring 80 procent, också i sunnitiska och kristna områden. Missnöjet med Sinioras regering är minst lika utbrett. Det kulminerade i december 2006 i en miljondemonstration i Beirut. Bakom demonstrationen stod shiitiska Hizbollah och kristna FPM (Fria patriotiska rörelsen), som inte har mycket mer gemensamt än att de motsatt sig Israels ockupation och Sinioras regering, men just därför betraktas de allmänt som frihetskämpar.
I samma veva som demonstrationerna drog genom Beirut, åkte Siniora till Paris och skrev på ett internationellt avtal för ekonomiskt stöd till återuppbyggnaden, ett avtal som ekar av samma krav som IMF och Världsbanken har ställt i över 15 år. Det uppmuntrar till privatiseringar av till exempel elektriciteten och har öppnat upp för utländska ekonomiska intressen, vilket har betytt att inhemska företag köpts upp av multinationella, enligt Aysha Zaki.
Aysha sa att demonstrationerna är en god illustration till hur det är att försöka arbeta socialistiskt i Libanon just nu:
– Föreställ er mig försöka dela ut flygblad till en miljon demonstranter… Jag satsade på dem som hade något slags vänstersymboler på sina kläder eller på sina flaggor, banderoller, alla som inte hade orangefärgade (FPM) eller gula (Hizbollah) flaggor…
– Behovet av CWI:s politik är skriande. Allt i Libanon är inordnat enligt religiöst sekteristiska linjer: så ska presidenten vara kristen, premiärministern sunnit och talmannen shiitisk. De religiösa linjerna går igen också inom facken, som saknar egentlig förankring på arbetsplatser och hos arbetare. De varken är eller betraktas som kämpande rörelser. Det blev tydligt under den så kallade generalstrejken i våras.

Ingen arbetarförankring

– Det var ingen generalstrejk, det var ett upplopp!, säger Aysha.
– Det var Hizbollah och FPM som stod för aktiviteten. Protesten var absolut inte förankrad bland arbetare; folk hade inte kunnat gå till sina arbeten även om de velat det, så kaotiskt var läget på gatorna.
När delar av den kristna högern och sunniextremister gick ut på gatorna för att slåss, då avblåste man ”generalstrejken”.
Aysha förklarade att också den övriga vänstern är starkt påverkad av sekterismen.
– Men när resten av vänstern ropar på ”nationell enhet” och ”sekulär stat”, efterlyser vi arbetarenhet.
Sedan sommarkriget har de etniska spänningarna i Libanon förvärrats. I våras såg situationen ut att eskalera till ett inbördeskrig när den libanesiska armén angrep ett palestinskt flyktingläger i de norra delarna av landet i ett försök att komma åt den sunnimuslimska grupperingen Fatah-al-Islam.
Enligt den libanesiska regeringen sponsras Fatah-al-Islam av Syrien, vilket Syrien förnekar.
Andra påstår att gruppen har kopplingar till al-Qaida, även om Fatah-al-Islam själva säger att man delar uppfattningen om ”krig mot otrogna”, men saknar organisatoriska band.

Krigsmaterial från USA

Den 25 maj rapporterades det att amerikanska flygplan med krigsmateriel landat på Beiruts flygplats för att bistå regeringens väpnade attack. Striderna varade i 15 veckor och dödade minst 400 människor, varav många kvinnor och barn. Till slut tog den libanesiska armén kontrollen över lägret, dit de evakuerade flyktingarna fick återvända för att finna sina hem pulvriserade.
Inför presidentvalet skärps spänningarna återigen. Förra veckan dödade två bilbomber totalt tolv personer i Beiruts kristna delar. En av de omkomna var parlamentsledamoten Antoine Ghanem. Han var den åttonde antisyriske politikern som mördats sedan mordet på Rafiq Hariri 2005. Ingen gruppering har ännu tagit på sig dåden, men Libanons sunniter och kristna lär se dem som riktade angrepp mot Sinioras regim.
Många talar nu om en ”irakifiering” av Libanon, med växande klyftor mellan rivaliserande grupper. I tisdags sköts parlamentets val av en ny president upp till slutet av oktober sedan mötet bojkottats av delar av oppositionen, däribland Hizbollah och FPM.

Ulrika Waaranperä

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!