Fredagen den 23 augusti, bara åtta dagar efter det förödande terrorbombdådet i huvudstaden Beiruts södra förorter, genomfördes nya terrorattacker mot civila i två moskéer i Tripoli i norra Libanon. Två bilar lastade med inte mindre än 100 kilo sprängämnen spred död och förstörelse. Totalt dödades 47 människor och mer än 1 000 skadades i terrorattackerna i Tripoli, som är Libanons näst största stad.
Tripoli har sedan de blodiga striderna inleddes i Syrien sett många väpnade sammandrabbningar mellan sunnimuslimer och alawiter.
Motståndare till shiabaserade Hizbollah har pekat ut dem som ansvariga för terrorattackerna i Tripoli den 23 augusti. De som anklagat Hizbollah säger att det var en hämndattack efter att shiiter dödats i ett tidigare terrordåd i södra Beiruts förorter. Men Hizbollah har förnekat all inblandning i dådet.
Den 15 augusti sprängdes en bil lastad med 80 kilo sprängämnen mitt i rusningstrafiken i ett tätbefolkat område beläget i en av Beiruts södra förorter. Uppskattningsvis 25 personer dödades och mer än 300 skadades i denna terrorattack. Efter denna terrorattack var många av Libanons politiska partier snabba med att anklaga Israel och förneka att det skulle vara en sunnigrupp som låg bakom attacken mot shiiter. Detta gjordes för att om möjligt desarmera de ökade sekteristiska spänningarna.
Den fruktansvärda bombattacken mot civila i Beiruts södra förorter den 15 augusti, ett område under inflytande av Hizbollahrörelsen, hade föregåtts av en serie attacker mot samma område.
För tre månader sedan föll tre raketer mot förorten. Dessa raketer var ett tydligt budskap till Hizbollah, då de avfyrades efter att rörelsens generalsekreterare, Hassan Nasrallah, tillkännagivit att Hizbollah stred tillsammans med Assadregimen i Syrien. Den 9 juli skadade en bilbomb i för-orten 50 personer. Idag finns det en rädsla bland invånarna och den dominerande känslan är att fler terroristattacker väntar.
Den 16 augusti meddelade Nasrallah, i ett tal på den sjunde årsdagen av slutet på det förra kriget med Israel, att Takfirigrupper (grupper som anklagar andra för hädelse) står bakom dessa terrorbombningar och att bomberna har samma konstruktion som de i Irak, Syrien och Afghanistan. Nasrallah förklarade krig mot de Takfirigrupperna och sa att: ”Precis som vi vann över Israel, kommer vi också att vinna över Takfirigrupperna”.
Den senaste tidens terrorattacker äger rum mot bakgrund av en av de mest komplexa situationer som Libanon och regionen i stort har upplevt. Och det både politiskt och ekonomiskt.
Effekten av blodbadet i Syrien känns av överallt och det finns delar av de härskande klasserna som utnyttjar sekteristiska splittringar för att behålla inflytande och makt. Båda parterna i konflikten i Libanon är inblandade i kriget i Syrien.
Alla tecken tyder på att de kommande dagarna och veckorna kommer att bli mycket intensiva och kostsamma för Libanons arbetare och fattiga.
Libanon har varit utan regering i sex månader. Den härskande klassen hävdar att detta beror på den försämrade säkerhetssituationen (som om det inte har någonting att göra med att situationen är densamma, med samma härskande elit som styrt i årtionden!). De säger att detta motiverar en förlängning av representanthuset i ytterligare två år.
Det har blivit en oroväckande ökning av arbetslösheten, särskilt bland unga. Ungdomsarbetslösheten ligger på över 40 procent.
Antalet syriska flyktingar har nu enligt vissa rapporter nått över en miljon – motsvarande en fjärdedel av Libanons befolkning.
Det finns en total avsaknad av plan för att inhysa ett så stort antal syriska flyktingar, som fallet varit och fortfarande är för en och en halv miljon palestinier som också bor i Libanon.
Libanons politiska partier använder syrier som syndabockar för att dölja sitt misslyckande med att trygga jobb, social service och energiförsörjning. Med detta förstärker de rasismen mot flyktingar och sekterismen mellan alla grupper.
I vissa byar och småstäder, där antalet flyktingar har överskridit den lokala befolkningen i antal, har några kommuner börjat piska upp rasismen med ”säkerhetsläget” som ursäkt.
De baserar detta på rapporter om att brottsligheten har ökat dramatiskt. Men den höga brottsstatistiken har sociala och ekonomiska rötter. Många av dessa brott utförs av det libanesiska folket till följd av arbetslöshet, fattigdom, korruption, kaos, förtryck och exploatering av kvinnor. De ansvariga för de villkor som ger upphov till dessa brott är den härskande kapitalistklassen. De som får betala är arbetare, fattiga och flyktingar.
Libanons ekonomi krymper. Nedgången har drabbat alla delar av samhällsekonomin. Turismsektorn står inför förluster på grund av bristande säkerhet och politisk instabilitet. Detta har lett till avskedandet av många arbetare från turistbaserade företag, som hotell och restauranger. Industri- och jordbrukssektorn står också inför en nedgång.
Den nuvarande tillfälliga regeringen, som är vid makten fram till bildandet av en ny regering, vägrar att genomföra löneökningar för offentligt anställda.
En stor del av arbetarklassen, ungdomar och de fattiga satte stort hopp till vårens generalstrejk, utan tidsbegränsning, inom den offentliga sektorn. Anledningen till detta var att strejken markerade en oemotsvarad upptrappning av den fackliga kampen. Strejken kunde ha vunnits och tvingat regeringen till reträtt om samordningskommittén för strejken hade spelat en ledande politisk roll för arbetarklassen. Ledarskapet kunde ha kallat till byggandet av en enad arbetarrörelse mot korruption och sekterism.
Istället begränsade de sina krav till höjda löner för offentliganställda och lärare, snarare än att vädja till alla arbetare och ungdomar, särskilt arbetslösa.
Förra våren fanns det en möjlighet att locka bort unga människor från de religionsbaserade partierna och istället bygga en klassrörelse. Det var ett tillfälle som missades, vilket ledde till nedkylningen av rörelsen och att ett stort antal ungdomar och arbetare distanserade sig från det samordnande organet.
Idag arbetar samordningskommittén för att samla in en miljon underskrifter i ett upprop för sina krav och säger att man överväger att även samla en miljon ute på gatorna.
Men namninsamlingen är ingen kampanj på gatorna för att förbereda sig för en sådan rörelse och det finns en pessimism om deras förmåga att leda kampen efter att ha besegrats i en öppen strejk. Men oberoende fackföreningar kan fortfarande spela en viktig roll om de utvecklar och utökar sina krav på att skapa ett oberoende politiskt alternativ för arbetarklassen, som kan stå emot sekterismen och bryta med kapitalismen.
Det finns inget substitut för byggandet av en enad arbetarrörelse som kan utmana den härskande klassen. Det finns ett akut behov av att bygga en rörelse som leds av oberoende fackföreningar och ungdomar – libaneser, syrier och palestinier – och som förenas bakom ett demokratiskt socialistiskt program. En sådan rörelse är, om den kan byggas, det enda alternativet till kapitalismens ruttenhet och barbari, och det enda som kan ena regionens arbetare i en gemsam kamp för att avskaffa fattigdom,
ockupation och krig.
Tamer Mahdi, CWI
