Det är ont om spår av svälten i det officiella Irland. Konstverket ”Famine” upprättades i Dublin 1997 på privat initiativ.
I år är det 170 år sedan den stora potatissvälten bröt ut på Irland år 1845. Det var en svält som pågick i fem år medan spannmål fraktades ut från Irland för att säljas utomlands. Pär Lodin skriver en fängslande och tillika hemsk skildring av svälten i boken Svart potatis (Politisk Historia, 2015).
Först planerade Pär Lodin att skildra potatissvälten ur ett klimatperspektiv. Sommaren 1845 började som en bra sommar, men vädret slog om med ett tvärkast i ett land som vid denna tid troligen var Europas fattigaste. Värmen byttes mot tät och kall dimma, temperaturen låg under sex veckor en och en halv till sju grader lägre än genomsnittet de senaste två decennierna.
I augusti kom ösregnet som skulle vara i tre veckor utan uppehåll. Vägar, hus och åkrar översvämmades. Frågan var hur detta hade drabbat potatisskörden som fyra miljoner irländare var beroende av för sin överlevnad?
När den första tidiga skörden togs upp skulle de hungriga sommarmånaderna vara över. Först trodde man att potatisen hade klarat sig, men sen kom chocken. Inte nog med att skördarna var förstörda, även potatisen som man trodde var frisk och hade grävt ner i gropar ruttnade. I många av de vittnesmål som redovisas nämns den stank som potatisen spred. Det här var början på en allvarlig kris för den redan fattiga befolkningen.
Irlands folk har en lång historia av förtryck. Svälten utbröt mot bakgrund av 700 år av engelsk ockupation och repression. På 1500-talet ägde för Irland en av de kanske mest politiskt avgörande invasionerna rum. Utvalda områden tömdes på invånare, framför allt Ulster, som idag till större delen utgörs av Nordirland. Pär Lodin beskriver detta som ”ett 1500-talsexempel på etnisk rensning och bosättningspolitik”. Protestantiska bosättare från England och Skottland lockades till Irland med kravet på att de inte fick beblanda sig med några irländare. Här har vi grogrunden till dagens existerande konflikt på Nordirland.
Den katolska befolkningen jagades bort och fick nu istället hyra in sig på sina tidigare egendomar, men med magrare jordar.
I mitten på 1600-talet ägde den omryktade invasionen som leddes av Cromwell rum, vilken ledde till ytterligare tvångsförflyttningar där alla jordägande katoliker flyttades till Connacht. Cromwell gav irländarna valet att ”Go to Connacht or go to hell”.
Resultatet blev att jordägandet skiftade. Den katolska befolkningen gick från att ha ägt 60 procent av marken till att bara äga 20 procent mycket sämre mark. Resten ägdes av protestantiska storgodsägare som ofta inte ens bodde på Irland.
Peelregeringen som styrde när de första varningssignalerna om sjuka potatiskördar kom var ovillig att göra något.
Exporten av livsmedel fortsatte från Irland, trots hungersnöd. De första tre månaderna efter att potatissjukdomen slog till exporterades förutom stora mängder spannmål också över 160 000 grisar, nötkreatur, får och lamm, allt för konsumtion i England. Transporterna av varor under den långa svälten skedde med militäreskort för att garantera exporten.
Hyrorna för invånarna var så höga att man inte bara sålde spannmål, utan även sina kläder för att slippa bli vräkt. De som vräktes hamnade i de fruktade fattighusen som kallades ”work houses”.
I Irland och England fanns fattiglagar. Synen var att fattiga skulle avskräckas från att få hjälp av staten och istället ta ansvar för sina egna liv – annars uppmuntrades en förslappning. Ekonomen George Nicholls skrev: ”Jag önskar att de arbetande klasserna ska se på fattighuset med fasa och att skammen att vara intagen där ska föras vidare från far till son.” Det var han som utarbetade den irländska fattiglagen.
130 fängelseliknande byggnader byggdes på Irland där de fattiga var tvungna att skriva in sig för att kunna få ”hjälp”. Dessa rymde cirka 100 000 människor. Men eftersom även de lägst betalda arbetena gav en så låg levnadsstandard gjordes fattighusen avskräckande på andra sätt. De intagna tvångsklipptes och kläddes i fångkläder. Alla i familjen tvingades skriva in sig och sen delades män, kvinnor och barn från två år upp. Det här gjorde att folk hellre dog tillsammans i ett dike än att separeras från varandra.
I England hade en stor liberal rörelse för frihandel utvecklats. Det var deras program som Peel och senare den efterföljande Whigsregeringen hellre värnade om än den irländska befolkningen. Det huvudsakliga målet var att avskaffa spannmålstullarna, inte för att kunna försörja Irland med billig mat, utan för att öppna för frihandeln. Tullarna ledde till högre brödpriser och därmed högre lönekostnader för industriägarna.
Peelregeringen köpte in 20 000 ton majs till Irland, men inte för att delas ut till svältande som kunde tros. Den skulle istället säljas till statens självkostnadspris. Majsen skulle användas som ett medel för priskontroll när övriga priser skenade iväg.
Tanken i Peels plan för Irland och för frihandeln var aldrig att försörja folket, eftersom det ansågs skada arbetsmoralen. Att vänja potatisbönderna vid lönearbete var däremot en del av planen. Genom att ge de svältande nödhjälpsarbeten skulle de kunna betala för billig mat.
”Det var tydligt att för de flesta parlamentsledamöterna var spannmålstullarna en huvudsak, och Irlandsfrågan en bisak”, skriver Lodin.
Under den här perioden fanns en i princip religiös syn på att staten inte skulle lägga sig i marknaden. Att hjälpa det svältande folket på Irland var att lägga sig i och det kunde få oanade konsekvenser enligt liberalerna.
Inte bara Irland drabbades av potatissjukdomen. I Sverige förstördes 20 procent av skörden åren 1845-46, men det var lindrigt i jämförelse med andra europeiska länder. I Nederländerna och Belgien svalt tiotusentals ihjäl. Men i Nederländerna, där man hade en icke-interventionspolitik, dog dubbelt så många beräknat på andel av befolkningen än i Belgien där staten ingrep med offentliga arbeten.
Svart potatis är en skakande bok om imperialism, förtryck och liberalism på ett sätt som får läsaren att dra mer än en parallell till dagens kapitalistiska kriser och utsugning. Men även klimataspekten är oroväckande påträngande:
”Klimat och biologi i samverkan ledde till vad som skulle bli den största humanitära katastrofen i Europa under 1800-talet. En ekologisk olycka, praktiskt taget ut-an motsvarighet, som kan sända kalla kårar långt in i nutiden som ett exempel på vilka krafter en klimatrubbning kan släppa lösa.”
De kalla kårarna förvärras av tanken på hur ovillig och okapabel kapitalismen är att rädda både klimatet och jordens befolkning. ■
