Libyen ett år senare

2012-11-24 01:02:17




Den 20 oktober 2011 tillfångatogs och dödades Libyens diktator Muammar Gaddafi av rebeller. Upproret i landet startade i flodvågen efter den arabiska våren, men har fått en annan utveckling än i Egypten och Tunisien.

I mars 2011 inledde NATO sitt luftangrepp mot Libyen, för att upprätta en flygförbudszon över landet. Den uttalade avsikten var att understödja upproret och framförallt att ”skydda civila” från att falla offer för regeringsstyrkorna. Men västmakterna och imperialismen agerar aldrig för massornas frigörelse från diktatur och förtryck.
Trots att det höjdes röster, till och med från socialister, som gav stöd till ingripandet och sade att flygförbudet är en förutsättning för den libyska revolutionens framgång, var RS och CWI tydliga i sin linje. Om störtandet av Gaddafi hade varit resultatet av Libyens arbetarmassor hade det hyllats, men den direkta inblandningen från imperialismen skulle kasta en skugga över revolutionens framtid.
Mer än ett år efter Gaddafis död är situationen i Libyen långt ifrån stabil. Det nationella ­övergångsrådet som bildades under inbördeskriget och som utsåg sig själva till ledare för rebellerna, lyckades slutligen få till skott ett val i juli 2012. Men hur ­valet genomfördes kritiserades hårt, inte minst av studentorganisationerna.
– Vi ska tillsätta 200 delegater som vi inte vet något om och som representerar 200 olika åsikter, sade en student till al-Jazira i juli.
Sedan valet i juli har nationalförsamlingen mött flera problem. Den första premiärministern, Mustafa Ab­ushagur, fick en misstroendeomröst­ning riktad mot sig innan han ­kunde presentera ett ministerråd.
Valet av en ny premiärminister tog sedan flera veckor, och efter att Ali Zidan slutligen valts av generalförsamlingen uppstod protester mot hans förslag till ministerråd.
Ett hundratal beväpnade milismän ockuperade församlingen under omröstningen, med krav på att Zidans förslag skulle rivas upp.
Istället fick man till stånd ett slags kompromiss, där sex av de 32 ministrarna nu ska utredas på grund av deras tvivelaktiga historia under Gaddafis styre.
Enligt Reuters har flera av de föreslagna ministrarna täta band med den tidigare regimen.
Bland nationalförsamlingens delegater dominerar proimperialister och kapitalistiska företrädare.
På Al Jazeeras Inside Story uttalar sig Abdelmonem Alyasser, parlamentsledamot och medlem i Nationella säkerhetsrådet, för ett militärt samarbete med bland andra USA med målet att bygga en libysk militär samt att avväpna miliserna med hjälp av västmakterna.

Trots att inbördeskriget sägs vara avslutat utbryter ständigt strider mellan rivaliserande milisgrupper. Mellan 200 och 300 olika miliser är aktiva i landet och stridigheter dem emellan sker på daglig basis.
Under hela 2011 har rapporter om brott mot mänskliga rättigheter kommit från krigets Libyen.
I januari rapporterade Läkare Ut­an Gränser om att rebellernas styrkor höll åtminstone 8 000 fångar, och man kunde presentera bevis på att tortyr förekom samt en stor avsaknad av tillgång till medicinsk utrustning och vård.
Landet plågas av en ungdomsarbetslöshet på 30 procent (enligt al-Jazira) och folket har tröttnat på att plågas av milisernas strider.
Tack vare att oljeproduktionen har kommit igång kan man dock räkna med intäkter på en miljard amerikanska dollar var tionde dag.
Samtidigt är det känt att politikernas löner ligger på hisnande 7 800 dollar (52 800 kronor) i månaden (enligt en rapport av franska Le Monde diplomatique) i ett land där stora delar av befolkningen svälter efter att infrastrukturen har slagits ­sönder av kriget.
– Regeringen måste hitta en lösning på den här säkerhetsröran, ­säger en tripolibo till al-Jazira och fortsätter:
– Det har gått två år sedan revolutionen och vi har fortfarande inte någon säkerhet. Antingen så får de hitta en lösning eller så får vi ta till gatorna igen.

I början av den libyska revolutionen fanns det ett brett motstånd mot utländsk intervention. Men till ­skillnad från Tunisien och Egypten, där det redan fanns arbetarorganisationer eller utvecklades nya fackföreningar, saknades detta i Libyen. Det gjorde att borgerliga, ledda grupper och miliser fick övertaget och Väst kunde gripa in.
För att driva revolutionen framåt är bildandet av arbetarorganisationer helt avgörande.Det behövs fackföreningar och ett arbetarparti, med stöd i storstäderna och bland landsbygdens fattiga, som går till aktivt försvar av alla demokra­tiska rättigheter, och mot de enorma privatiseringar som hotar Libyens olja.
Arbetarnas egna organisationer måste ta kontroll över miliserna,och samtidigt kräva att utländska trupper och säkerhetsstyrkor dras tillbaka.
En av de viktigaste uppgifterna för ett nytt arbetarparti blir att bryta med alla kapitalistiska krafter och vägra att regera tillsammans med sådana partier.
Stefan Berg