Libyen två år efter Gaddafis fall

2013-02-27 15:42:00




Det som började som ett folkligt uppror i Libyen, med inspiration från Tunisien, blev allt mer ett inbördeskrig. Idag två år senare, pågår strider mellan olika miliser om kontroll över regioner och städer.

Skälen till varför upproret avleddes är dels imperialismens militära ingripande våren 2011, som gav de prokapitalistiska och sekteristiska ledarna ett övertag, och dels bristen på självständiga arbetarorganisationer.
Även om rebellerna tog över allt mer under striderna mot Gaddafi sattes spiken i kistan av de USA-ledda interventionerna. Dessa flygbombningar hade inte syftet att störta Gaddafi som första steg, utan riktades som en varning mot andra länder att inte göra uppror.

Libyen är ett viktigt land för den globala kapitalismen, framförallt när det kommer till oljan. EU har dock tidigare haft viktiga samarbeten med Gaddafi i andra frågor. Inte minst när det gällde att stoppa flyktingar från Afrika till Europa. Gaddafis regim begärde och fick miljarder från EU ”för att förhindra att Europa blir svart” (Gaddafi vid ett möte med Italiens dåvarande premiärminister Silvio Berlusconi i augusti 2010).
Svenskt Näringsliv skickade 2010 representanter tillsammans med handelsministern Ewa Björling (M) för att bland annat ­sälja teknologi som skulle underlätta övervakning av både medborgarna och afrikanska flyktingar.
Det var viktigt för makthavare att efter Gaddafis död po­ängtera att det som skulle prioriteras först var investeringar. En ny guldrusch för storföretag kommer att vara att bygga upp infrastrukturen efter bombning­arna.
Idag råder en massiv kris i Libyen, fattigdomen har ökat samtidigt som miliser och regeringen har berikat sig.
Valet i juli resulterade i en svag regering som är helt oförmögen att och inte hyser något  intresse av att avväpna miliserna. Det i sig har inneburit nya strider, mellan miliser som stödjer regeringen och miliser som inte erkänner regeringen.
Under oktober belägrades bland annat staden Bani Walid i södra Libyen då regeringsgrupper ville omhänderta personer från fientliga klaner.
Allmänt har spänningarna i södra Libyen mellan olika klaner ökat under det senaste året. Det enda gemensamt som alla grupperingar har är attackerna mot svarta.
Staden Tawergha är fortfarande nästan folktom och Human Rights Watch beräknar att runt 35 000 människor, majoriteten svarta, tvingades fly och inte får återvända, då stadens invånare anklagas för att ha ­tagit ställning för Gaddafi och utsatt staden Misratas invånare för tortyr och våldtäkt, och nu betalas det tillbaka med samma mynt.
8 000 människor har suttit fängslade i över ett år, där majo­riteten inte har fått genomgå rättegångar och 3 000 av dessa är fängslade av miliser. Många av dem har blivit torterade.

Det enda som kan vända den här utvecklingen är ett nytt kampuppsving. De fattiga massorna blir förtryckta av alla militära element i Libyen.
Genom att ta kamp mot den fattigdom som sprider sig kan de fattiga massorna överskrida de etniska och religiösa gränser­na samt trotsa klanstrukturerna.
De sekteristiska motsättning­arna i Libyen hade inte kunnat växa fram så fort utan imperialismens ingripande.
Det som behöver byggas nu är stridbara arbetarorganisationer som förenas bakom ett kampprogram för kontroll över vapen, för sociala rättigheter och för verklig demokrati.
Amer Mohammed Ali