Som alltid när Linton Kwesi Johnson ger en konsert, kommer bandet The Dennis Bovell Dub Band in några låtar före poeten. De utgör ett slags förband åt sig själva: deras insats hyllas sällan av kritkerna och deras roll består mest i att värma upp publiken. Men ikväll hinner de knappt slå sina fösrta baktakter innan vädret blir livsfarligt. Himlen har öppnat sig och vattnet sköljt in över scenen. Det sprakar betänkligt i utrustningen och ställda inför utsikterna att bli elektrifierade drar sig bandet tillbaka i väntan på att scenen ska torrläggas och vädret stillas.
Men sedan är det dags igen. Och till sist kommer Linton in. Han ser ut som vanligt och det är inte det minsta reggae över den ljusa kostymen, hatten och glasögonen han har på sig – möjligen en aning poesi. Kanske är det meningen. Linton Kwesi Johnson är allmänt ansedd som en av förgrundsgestalterna inom dub-poesin, där reggae blandas med text. Men själv hävdar han att han är poet i första hand. ”En svart Trotskij!” ropar en vän. Trotskij eller inte: på scenen förkroppsligar Linton Kwesi Johnson decennier av antinazistisk kamp.
Svartas rättigheter
Som ung student gick han med i Black Panthers, där han säger att han lärde sig om politik och om sin historia och kultur. På nära håll bevittnade han 1970-talets raskravaller i Brixton. Under kvällens konsert är ett par av låtarna tillägnade några av dem som fick sätta livet till i kampen. Johnson bjuder, sin vana trogen, på många av låtarna från 1979 års klassiker ”Forces of Victory”, inklusive den antifascistiska kampsången ”Fite dem back”.Publiken dricker öl och dansar med lika delar entusiasm. Linton själv rör sig med små, bara halvt dansanta steg över scenen. Leendena är sällsynta – för det mesta är han gravallvarlig och verkar vilja pränta in texternas allvar i oss. Vid ett tillfälle greppar han ett autografblock som sträcks fram från publiken – utan att avbryta den politiska texten.
Från början var det tänkt att Linton med band skulle ha spelat på Mosebacke redan den 12 augusti, men attentaten mot Londons flygplats och den brittiska regeringens terrorhysteri kom emellan. Linton tilläts inte lämna England. På scenen ikväll påminner han publiken om att detta återaktualiserar den kamp för demokratiska rättigheter som fördes av svarta på sextio- och sjuttiotalen.
Linton Kwesi Johnson brukar säga att en av framtidens revolutioner blir den om arbetsdagens förkortande: det finns ingen anledning att arbeta åtta timmar om dagen, säger han. Vi behöver mer tid till utbildning, till nöje, till att täkna.
Det går hem, så klart, hos den redan måndagstyngda söndagspubliken.
Ulrika Waaranperä
