Ljus i skymningen

2006-09-12 21:28:06




FILM
Titel: Ljus i skymningen.
Regi: Aki Kaurismäki.
I rollerna: Janne Hyytiäinen, Maria Heiskanen, Maria Järvenhelmi.
Ljus i skymningen
är den avslutande delen i Kaurismäkis ”arbetslöshetstrilogi”. Som de båda tidigare utspelar den sig på samhällets bottenskikt i en finsk samtid. Filmerna visar ett industrisamhälle i förfall där hjältarna slåss för att överleva i en värld där till och med kärleken är hård och hänsynslös.

Ljus är vanligen inte vad man hittar i skymningen, och filmen har heller inte mycket till ljus att erbjuda: snarare närmar den sig det nattsvarta, överbefolkad som den är av maffiaskurkar och hejdukar, kamratförrädare och svekfulla kvinnor.
Gamla bilar, gamla möbler och tidlösa kläder skapar som vanligt stämningen i Kaurismäki-land. Möjligheten att någon av karaktärerna skulle ta upp en mobiltelefon eller sätta sig framför ett dataspel är utesluten.
I en av filmens första scener lämnar Koistinen in sina nycklar efter avslutat skift. Sedan tre år tillbaka jobbar han som nattvakt på ett stort glaspalats till köpcentrum i centrala Helsingfors. Men varje kväll frågar mannen som tar emot nycklarna samma sak: Hur var namnet? ”Koistinen”, svarar Koistinen, ”precis som förut.”
Koistinen är den ständige outsidern: han blir aldrig tillfrågad när arbetskamraterna går ut och dricker öl, han har ingen tur med kvinnor och bor i en knapert inredd källarlägenhet. Drömmen om att starta egen bevakningsfirma verkar mer än avlägsen. ”En del av kamraterna på jobbet följer nog med”, säger han när han broderar ut sina framtidsplaner för flickan i korvkiosken klockan halv tre. Det är inte meningen att vi ska tro honom.
Men så en dag på ett tomt kafé kommer en kvinna, Mirja, fram och sätter sig vid hans bord. ”Du såg ut att sakna sällskap” säger hon. ”Syns det?” frågar Koistinen. Mirja spelas av Maria Järvenhelmi, och redan innan hon sagt sin första replik förstår den som är bekant med Kaurismäkis filmer att hon kommer ha den kvinnliga huvudrollen. Hon är nämligen nära nog en yngre kopia av Kati Outinen, som spelar kvinnorna i trilogins båda första filmer Mannen utan minne och Moln på drift.

Blundar för olyckorna

I Ljus i skymningen skymtar Outinen för övrigt förbi som snabbköpskassörska. Båda skådespelerskorna är blonda och kyliga med markerade drag i ansikten som skulle kunna vara öppna om de inte alltid var så behärskade och därför omöjliga att läsa av, att lita på. Och mycket riktigt visar det sig snart att Mirja har baktankar. Genom hennes försorg dras Koistinen in i en stöldhärva och det blir han som får bära hundhuvudet.
Hur stora olyckor Koistinen än drabbas av, förblir han underligt passiv – ibland verkar han till och med självmant medverka till den riktning åt skogen mot vilken hans liv barkar.
Kaurismäkis filmer brukar kännetecknas av en mycket knapp men också mycket litterär dialog; skådespelarna talar på ett sätt man inte pratar i Finland och knappast heller någon annanstans.
Dialogen, tillsammans med miljöerna som är underligt livlösa och kulisslika, skulle kunna skapa en känsla av fiktion. Istället gör det filmerna kusligt verkliga. Vi kan lätt få för oss att det vi ser skulle kunna hända varsomhelst och, vad värre är – det skulle kunna hända oss.

Kusligt verklig

Men det blir aldrig socialrealism, det avskalade gör också att filmen balanserar på gränsen till det overkliga, mystiska. Jag kommer faktiskt att tänka på David Lynch emellanåt. För ibland är Ljus i skymningen som Kati Outinens ansikte: till synes vidöppen men med små, hemliga budskap dolda under den förrädiskt behärskade ytan.
Därför säger jag, i bästa Lynch-anda; lägg märke till den bundna hunden. Den kommer inte att lösa gåtan, men den förstärker det trilogin verkar vilja banka in i oss; det försiggår en rovdrift i samhället och vi kan alla bli offer för den.

Ulrika Waaranperä