I måndags hade finansminister Anders Borg (M) kallat till en presskonferens för att presentera regeringens nya ekonomiska prognos. Som väntat var den nya prognosen fylld av skrytvalser och påståenden om att ekonomin står inför en kraftig vändning uppåt.– Världen har landat på fötterna efter krisen, sa finansministern och förutspådde att den svenska ekonomin växer med 2 procent nästa år. Tidigare räknade regeringen med att tillväxten bara skulle öka med 0,6 procent år 2010.
Arbetslösheten däremot skulle förbli hög, över 10 procent år 2010 enligt regeringens nya beräkningar.
– Jämfört med andra länder står vi starka. Sverige står starkare än vad vi tidigare bedömt. Vi har undvikit en depression och vi har inte fått en bankkris men den ekonomiska politiken måste även i fortsättningen vara starkt expansiv så att vi kan förhindra att arbetslösheten biter sig fast, menade Borg och förklarade krisen som över.
Det var ett tidigt valtal som Borg gav på sin presskonferens.
Men krisen är långt ifrån över. Det är fråga om en ytterst bräcklig och tillfällig återhämtning från en bottennivå och efter att den svenska BNP rasat i en omfattning som saknar motstycke.
Bruttonationalprodukten (BNP) krympte med 6,0 procent under andra kvartalet jämfört med samma period året innan, enligt Statistiska cen- tralbyrån (SCB). Minus 6 procent betyder ett produktionsbortfall på över 190 miljarder kronor, en hisnande summa som är större än vad dagis, fritids och skolan kostar under ett helt år.
Till följd av världens största räddningspaket – G20- länderna har satsat ofattbara 70 000 miljarder kronor för att hejda den ekonomiska krisen, enligt brittiska BBC september i år – har den globala kapitalismens fria fall bromsats upp. Men till priset av väldiga underskott samtidigt som kapacitetsutnyttjandet är lågt och risken för nya finansiella kriser kvarstår. ”Nu väntar tio år av nedskärningar och skattehöjningar G20-länderna när krispaketen ska betalas”, varnade Internationella Valutafonden i sin nya prognos den 3 november. Åtstramningar och de med nödvändighet avvecklade stödåtgärderna kan mycket väl bli inledningen till en ny djup nedgång. Borg är nog ganska ensam om påståendet att ”vi inte fått en bankkris”. Om så vore fallet, varför alla stödmiljarder och statliga garantier till bankerna samt Borgs utfall mot Lettland?
En devalvering i exempelvis Lettland kan utlösa en ny dramatisk kris för de svenska bankerna, som hittills dolt sina kreditförluster i hopp om snar vändning uppåt. Samtidigt väntar den nya bobubblan i Sverige, som bankerna blåst upp, på att brisera när räntorna stiger och bopriserna faller.
Den svenska industrin har genomgått ett stålbad som varit värre än 1990-talets. ”Sammantaget har antalet anställda inom industrin under de senaste tolv månaderna minskat med 87 000”, Industrins Ekonomiska Råd i en rapport daterad 12 oktober. Industrins produktion ligger fortfarande 20 procent lägre än för ett år sedan.
Oavsett hur ekonomin utvecklas de närmaste månaderna ökar arbetslösheten.
”Arbetslösheten väntas fortsätta stiga för att nå sin topp på cirka 10,5 procent i slutet av 2010, vilket innebär att cirka 510 000 personer då är arbetslösa. Uppgången i arbetslösheten från botten till toppen blir därmed den kraftigaste sedan 1990-talskrisen. Trots återhämtningen kommer cirka 160 000 fler personer att vara arbetslösa i slutet av 2012 jämfört med slutet av 2007” (Riksbanken: Penningpolitisk rapport oktober 2009).
Det är en tillfällig återhämtning utan jobb och fortsatta neddragningar av offentlig verksamhet samtidigt som den globala kapitalismen präglas av extrem instabilitet. Det finns ingen grund för en varaktig uppgång. Tyvärr har Swedbanks chefsekonom Cecilia Hermansson rätt när hon i ett nyhetsbrev den 27 oktober skrev att det är lite ljusare nu för ekonomin, sedan blir det mörkare igen.
