foto: Flickr / SPÖ Presse und Kommunikation CC
LO-ledningen motverkar den allt mer nödvändiga klasskampen.
Mycket talar för att årets avtalskamp är över innan den ens har börjat, i varje fall när det gäller lönerna inom den privata sektorn.
Att LO-toppen trots rekordartade nivåer för vinster, aktieutdelningar och direktörslöner nedlåtit sig till att gemensamt med Svenskt Näringsliv uppmana alla fackförbund att kröka sig för industriavtalets låga märke på 2,2 procent är ett knivhugg i ryggen på först och främst Byggnads och Målarna, som varslat om strejker för högre lönekrav än så.
När sedan 6F-fackens förbundsledningar trots detta välkomnar utspelet hälls ännu en hink av kallt vatten över alla LO-medlemmar som börjat hoppas på att några förbund äntligen skulle våga utmana LO:s knäfall för kapitalägarna med en fläkt av klasskamp.
Så sent som den 1 april rapporterade DN att LO-ledningen inte ansåg sig ha något mandat att tala om för Byggnads och andra LO-förbund att industrins låga avtal skulle utgöra något ”märke”. LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson, som tidigare har haft samma uppdrag för Byggnads, meddelade att han varken ville eller kunde ta de fack som DN kallade ”märkesmyteristerna” i örat. Eftersom LO-samordningen hade spruckit var det upp till de 14 LO-förbunden att förhandla enligt eget huvud.
– Jag tycker att vi tar ett stort ansvar när vi vågar göra det här tillsammans med arbetsgivarna, förklarade LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson på en gemensam presskonferens med Svenskt Näringsliv (SN), väl medveten om hur kontroversiellt det dessutom var att göra detta strax innan han skulle gå in på det möte med LO-styrelsen som han just ställt inför fullbordat faktum.
– Vi är väldigt nöjda med att LO vågade göra detta, och vi hoppas att alla nu håller sig inom märket, svarade Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv.
Vad än värre är gick kuppen hem. Detta underlättades av Handels avtal på samma nivå, men omräknat till 590 kronor, och ett undanröjt hot om sänkta lägstalöner som just hade undertecknats. Och Kommunaltoppens stöd köptes genom att LO i det gemensamma uttalandet med SN förbehållit sig rätten att stödja kravet på ett extra påslag utöver märket för undersköterskorna.
Inför detta valde så även 6F-fackens ledningar att på stående fot, och även de över medlemmarnas huvuden, att hellre visa god min i elakt spel än att ta fortsatt strid om märket och demokratiska principer. Det gjordes genom att till och med ”välkomna” uppgörelsen mellan LO och Svenskt Näringsliv som en framgång för 6F-samarbetet.
– Nu har vi ett riktigt LO igen. Det här är ett steg tillbaka mot en riktig samordning, kommenterar Byggnads ordförande Johan Lindholm det hela.
I själva verket handlar det om en samordnad underkastelse under kapitalägarna i Svenskt Näringsliv som kan skratta hela vägen till sina utdelningsfester och skandalbanker som Nordea med sina ökade förmögenheter.
Genom att hänvisa till både Riksbankens och Konjunkturinstitutets beräkningar medger visserligen 6F-facken att ”löneutrymmet” borde ha legat högre, runt 3 procent, samtidigt som de förklarar sig märkligt nöjda med att själva med sina varsel ha bidragit till att pressa upp industrins ”märke” en aning mer, till 2,2 procent, än det annars skulle ha blivit.
Men att industrins arbetsköpare skulle ha kunnat hålla fast vid sina extrema utgångsbud, först på bara 0,5 procent, var närmast en orimlighet även utan 6F-fackens varsel. De välkomnar också att LO i stödet för märket gör ett undantag för en satsning på Kommunals felavlönade kvinnor, något som dock enligt Carola Lemne i Svenskt Näringsliv inte berör dem.
Kanske hoppas Byggnads och de övriga 6F-facken på att de genom att ”gilla läget” och undvika en strid om att överträffa ”märket” mot både industrifacken, Svenskt Näringsliv, LO, Medlingsinstitutet och regeringen Löfven, lättare ska kunna få stöd i andra frågor mot sina egna arbetsköpare.
För Byggnads gäller det i första hand att stå emot försöken från Sveriges Byggindustrier att knäcka det lönesystem för större byggen som bygger på ackordslöner i arbetslag.
Återstår att se hur den samordnade kapitulationen om lönerna och offrandet av all intern facklig demokrati kommer att påverka medlemmarnas kampvilja inför de eventuella strejker som enligt Målarnas varsel inleds den 8 april och enligt Byggnads varsel den 12 april om det inte har tecknats avtal innan dess. Allmänt sett gäller också att svaghet ofta inbjuder motparten till aggressivitet.
Behovet av en kamp för demokratiska och kämpande fackföreningar där medlemmarna till sist också får rösta om avtalen har aldrig framstått mera skriande än nu. Även om sannolikheten för strejker nu har minskat betyder det inte att avtalskampen är avgjord ens för denna gång.
”Flera arbetskamrater som reagerat”
Offensiv har talat med några unga arbetare i byggfacken, som först har varit mycket kritiska till LO:s utspel tillsammans med Svenskt Näringsliv.
Den 23-årige snickaren Charlie Alnemark, som själv jobbar på ett bygge som är varslat om strejk i andra omgången den 14 april, är en.
”Ni ska ge fan i att lägga er i våran avtalsrörelsen nu när samordningen spruckit, alla förbund gör som de vill”, var hans spontana reaktion på Facebook efter LO-ledningens och Svenskt Näringslivs gemensamma utspel.
– Det är förvånande att LO lägger sig i på det här sättet tillsammans med Svenskt Näringsliv och bromsar vår avtalsrörelse, säger han fortfarande efter att 6F-fackens ledningar förklarat sitt stöd till LO:s agerande.
För Charlie är poängen med en samordning att kämpa för att få upp lönerna.
– Motsägelsefullt och märkligt, säger han även sedan han hört argumenten från Byggnads ordförande Johan Lindholm om att 6F och Byggnads var för en LO-samordning medan det inte gick att komma överens med industrifacken om en samordning som skulle stärka de lågavlönade och Kommunals undersköterselöner.
– Det är flera arbetskamrater som har reagerat, även om vi varit beredda på att vi till sist skulle ge upp någonting för att försvara vår nyckelfråga om rätten för arbetslagen att välja ackordslöner.
Offensiv får även ett svar från Unga elektriker, som på Facebook driver kampanjen #Jag är redo och säger att industriavtalet med det skrattretande låga märket på 2,2 procent är ett sänke för hela LO:s medlemskår.
De vill inte framträda med namn, men skriver så här: ”Vi ifrågasätter fortfarande ’märket’. Industrin klarar inte av att driva igenom krav längre. De borde skicka vidare stafettpinnen!”
Bussföraren Petri Myllykoski kallar LO-toppens agerande ett knivhugg i ryggen mot förbundens avtalsrörelse. Under det möte med arbetsplatsombud som han var på tidigare under måndagen var kritiken mot LO:s agerande svidande.
– Alla var skitförbannade och talade om svek. När 6F-facken sedan inte vågar ta strid mot att man tvingar dem att rätta in sig i ledet sviks ett gyllene tillfälle för facken att ta fajten för högre löneökningar. Trots att löneandelen redan är nere på 1910-talets nivåer kan vinsterna nu istället gå rätt ner i fickorna på dem som redan har och till deras brevlådeföretag.
