LO-kongressen beslutade på söndagen att verka för en ”non-profitprincip” inom vård, skola och omsorg. I den motion från Handelsanställdas förbund, som antogs mot LO-styrelsens linje, krävs också att Lagen om valfrihet, som tvingar kommunerna att öppna för privatiseringar, ska rivas upp.Beslutet om nej till vinster i välfärden klubbades utan rösträkning sedan minst tre fjärdedelar av kongressen ropat ut sitt ja till kravet. Det antogs också efter kongressens längsta och mest laddade debatt, där inte minst flera ombud från Byggnads, Handels och Kommunal deltog.
– Jag är positivt överraskad. Beslutet var en riktig skräll, säger en av Kommunals kongressombud, RS:aren Bilbo Göransson, vars inlägg var ett av de två av ett 20-tal inlägg som citerades i Arbetet (f d LO-Tidningen):
”Frustrationen gällde inte minst Socialdemokraternas inställning till vinstorgierna inom välfärdssektorn. En hållning som Jan-Olof Gustavsson, kongressombud från Målarna sammanfattade som ’Hm, ja, okay’.
– På vilket sätt gynnar vinster i välfärden våra medlemmar? Det är frågan vi ska ställa, sa Jan-Olof Gustavsson.
– Baklängesrevolutionen inom välfärden har pågått länge nog, instämde Bilbo Göransson. Allt som går att säljas säljs, medan arbetarrörelsen säger ’mjä, mjä’. Det är dags att driva ut månglarna ur templet, refererar Arbetet efteråt.
Två av dem som blev ordentligt stukade i debatten var LO-styrelsens föredragande Ulla Lindqvist och Kommunals ordförande Annelie Nordström, som i det längsta försökte avvärja nederlaget och som nu utsätts av ökad press från LO:s majoritet inför den rapport som Kommunal själv ska utarbeta till nästa års kongress.
Exakt hur non-profitprincipen ska utformas juridiskt ska nu utredas. Motionen tar inte tydlig ställning mot privat drift i andra former, som stiftelser, kooperativ eller andra ”ideella” utförare, vilket ändå kan möjliggöra ”svarta” vinstuttag, till exempel i form av chefsbonusar o s v.
Men enligt Arbetets bedömning kan ruttna kompromisser i stil med den på Miljöpartiets kongress om att tillåta utdelning av ”skäliga” vinster inte bli LO:s linje. Beslutet är i så fall, och särskilt om den nya LO-sty-relsen också tar strid för den, en viktig framgång för den gryende proteströrelsen mot den nyliberala privatiseringspolitiken.
Bilbo Göransson är också positivt överraskad av den radikala tonen i det linjetal som hölls av den nyvalde LO-ordföranden Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson.
– Om det sedan är mer än en anpassad retorik och en flirt med vänstern för stunden återstår att se.
Liksom tidigare fick den avgående LO-styrelsen också smäll på fingrarna av kongressen i frågor som ersättningen i a-kassan, som kongressen vill återställa till 90 procent i stället för till 80 procent, och om att tandvården ska räknas in i sjukvårdens högkostnadsskydd.
LO:s kongress hölls i en känsla av frustration över en välfärd som steg för steg avlövats utan fajt.
Beslut togs om att utreda såväl en ny politik för full sysselsättning som om hela socialförsäkringssystemets förfall, såväl pensionerna som sjukförsäkringen och tandvårdsförsäkringen.
Formerna för det fackligt politiska arbetet ska också utredas, även om kongressen sa nej till Trondheimsmodellen att grilla alla partier på samma sätt. Banden till S ska enligt LO-kongressen bibehållas, men de egna positionerna göras tydligare och avståndet längre än idag.
Ändå saknades en rejäl självkritik om LO:s egen totala passivitet inför denna utveckling, liksom slutsatser om vilka kampmetoder som krävs för att bryta den.
Något stöd för Handels krav på att LO ska anordna nya Rättvisedagar, liksom massdemonstrationerna mot högerpolitiken 6 oktober 1991 och 1992, antogs inte av kongressen.
Om beslutet att alla 14 förbunden ska ha en ordinarie ledamot i LO-styrelsen betyder bättre förutsättningar för att rusta till strid återstår att se.
Hur som helst ger kongressens beslut ny legitimitet åt nya intitiativ underifrån i kampen mot privatiseringar och riskkapitalister i välfärden.
Arne Johansson
