Stor oro för framtiden präglade LO-kongressen. Om LO-toppen försvagning vittnade både dess försök att i maskopi med s få med kongressen på begränsade återställare av a-kassan och sjukförsäkringen och nederlagen för dessa försök.Mot LO-styrelsens vilja röstade en massiv majoritet först för slopade karensdagar och 90 procent, om än till sist ”på sikt”, i a-kassan och sedan för borttagen karensdag och 90 procent i sjukförsäkringen.
Attacken på a-kassan och det stora medlemsras detta framkallat både i a-kassorna och facken kastade mörka skuggor över kongressen, liksom EG-domarna i målen om Laval, Viking och Rüffert, där strejkrätten underordnas EU-kapitalets fria rörlighet.
Att i detta försvagade läge, som LO-ledningen gör, signalera en beredskap att kompromissa med Svenskt Näringsliv om ännu trögare förhandlingsregler än dagens och att samtidigt säga villkorslöst ja till det nya EU-fördraget är nya steg mot fackligt självmord.
Endast lojalt stöd i nöden från IF Metall och Kommunal säkrade en majoritet för LO-ledningens agenda i dessa frågor. Samtidigt fattades både analys och skärpa i kraven från de kritiska förbunden.
LO har på ett år tappat 130 000 medlemmar. Enligt SCB har det stora raset skett bland unga under 30 år, från 58,1 procent organiserade 2005 och 56,3 procent 2006 till 44,6 procent idag. Bland de äldre har organisationsgraden fallit mer långsamt, från 82,9 procent 2005 och 82 procent 2006 till 77,8 procent.
Men trenden sätts av de unga, som möter en arbetsmarknad präglad av hög andel tillfälliga jobb, deltidsjobb och individuell lönesättning. Dessa kan bara vinnas om facken visar sin vilja att försvara deras villkor och trygghet, som demokratiska och kämpande organisationer.
Risken är stor att raset i stället
förstärks. På LO-kongressen varnade en rad talare från t ex Elektrikerna, Grafikerna, Transport och framförallt Byggnads för rövarkapitalismens snabba utbredning. En artikel i GP den 30 maj berättar också om
skadeglädjen över Lavaldomen hos det lettiska bemanningsföretaget
Hyrlett, som hyr ut byggnadsarbetare för 150 kronor i timmen och diskare och städare för 115 kronor.
Samtidigt präglades även ”oppositionen” på LO-kongressen av stora svagheter. Ingen ställde krav på folkomröstning om EU-fördraget. Inte ens kravet på ett svenskt undantag i EU-fördraget för kollektivavtalen m m restes. Fastighets fick ensamma plädera för en organisering av de papperslösa. ”Rätt till heltid” släpptes som politiskt krav.
Trots att många talare instämt i kravet från Byggettans ordförande Johan Lindholm på att Sverige inte ska skriva på EU:s nya Lissabonfördrag förrän facken fått garantier för kollektivavtal och konflikträtt, landade även den debatten i en kompromiss om att fördraget inte ska skrivas på förrän Lavalutredningen (om ändringar i den svenska utstationeringslagen och Lex Britannia) är klar i december – åtgärder som i bästa fall kan lindra skadan.
Till saken hör att Sveriges arbetare inför EU-medlemskapet lovades full respekt för kollektivavtalen. Samtidigt kan socialdemokraterna ensamma stoppa EU-fördraget i riksdagen, då det krävs en kvalificerad majoritet.
Tyvärr vågade ingen utmana det felaktiga påståendet från LO-toppen om att EU-fördraget på något sätt skulle stärka fackens rättigheter.
Frågan är nu om de LO-förbund som varnade för eftergifter till Svenskt Näringsliv i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal vågar löpa linan ut och stoppa det genom att använda sin vetorätt att vägra skriva på, om detta föreslås av förhandlarna.
SN:s ordförande Signhild
Arnegård Hansen förklarar att ett nytt huvudavtal är ointressant för arbetsgivarna utan en försvagning av LAS för små företag och inskränkta konfliktregler för stora företag. Ställd inför sådana hot måste försvaret av fackens möjlighet att använda strejkrätten nu ges högsta prioritet.
