Allt tyder på att nästa veckas LO-kongress bekräftar bilden av ett LO på knä för kapitalet. Inte sedan raset efter storstrejken 1909 har LO tappat fler medlemmar än under de nästan ett och ett halvt år som gått sedan högeralliansens frontalattack på a-kassan.Efter att först ha låtit detta ske utan politisk strejk eller andra massprotester, tycks LO-ledningen nu också vara redo för att ge efter för krav på inskränkt strejkrätt i förhandlingar om ett nytt huvudavtal med Svenskt Näringsliv (SN). Inget görs heller för att på allvar ta strid mot EG-domstolens beslut i Laval/Waxholms- och Rüffertmålen.
Med nästan en halv miljon förlorade medlemmar i a-kassorna står en stor andel av Sveriges löntagare nu utan skydd inför den kommande lågkonjunkturen. Därmed underlättas kraftigt högeralliansens målsättning att tvinga fram en ny låglönemarknad.
Samtidigt har högeralliansen också lyckats väl med sitt outtalade mål att tömma facken på medlemmar. Från en organisationsgrad i slutet av 1990-talet på som mest 87 procent har denna redan fallit till 72 procent. Mer än hälften av detta ras kom efter regeringens attentat mot a-kassan.
Historiskt medlemsras
– Historiskt får man gå tillbaka till storstrejken 1909 för att hitta ett så stort tapp på ett enda år, säger fackföreningsforskaren Anders Kjellberg, enligt E24.se.Vad värre är, är att ytterligare 26 procent av dem som fortfarande är med funderar på att lämna facket, enligt en opinionsundersökning!
Vanja Lundby-Wedin tycker, enligt LO-Tidningens bilaga om LO-kongressen, att ”det är ofattbart att det inte finns mer kritik mot den borgerliga regeringens systemförändringar av välfärden”. Det är ett uttalande som idag måste upplevas som ett hån bland många LO-medlemmar. Hösten 2006 demonstrerade de mot försämringen av a-kassan – bara för att gång på gång kylas av genom LO-ledningens ständigt upprepade nej till alla krav på politisk strejk och massdemonstrationer, som skulle ha kunnat stoppa försämringen av a-kassan.
Av bara farten väntas riksdagen, utan hörbara protester från LO eller TCO, den 4 juni klubba igenom en ny allvarlig försämring av sjukförsäkringen. Att 50 000 LO-medlemmar skrivit på protestlistan ”Sabba inte sjukförsäkringen” från Kommunal i Norrbotten är dessvärre något som utan fackliga kraftåtgärder klingar för döva öron. I Frankrike manar samtliga fack till massdemonstrationer på gatorna till följd av en – i jämförelse med de svenska systemskiftena – relativt begränsad försämring av pensionerna, men här i Sverige avspisas de krav på en politisk strejk som på nytt har framförts av Byggettans lagbasar med vändande post.
LO-toppen (och PTK), med den snart pensionerade avtalssekreteraren Erland Olausson i spetsen, har strax innan LO-kongressen tackat ja till förhandlingar med Svenskt Näringsliv om nya allvarliga begränsningar av konfliktreglerna. Det riskerar att bli ett självmål av historiska dimensioner. Därmed avvisades också kravet från Elektrikerna, Transport och Grafikerna (i Byggnads frånvaro) att först låta LO-kongressen den 31 maj-4 juni diskutera förhandlingsunderlaget.
Värn av kollektivavtal?
LO-ledningens dåliga ursäkt är att presentera eftergifterna som ett försök att värna kollektivavtalen och undvika lagstiftning. Av bara farten nedgraderar LO, inklusive Kommunal, som en ytterligare gest av kompromissvilja kravet på lagstiftning om rätten till heltidsarbete och tryggare anställningar.– Det låter väldigt klokt och bra. Då visar LO allvar med att parterna ska återta en viss del av hegemonin på arbetsmarknaden, kommenterar Jan-Peter Duker, vice vd för Svenskt Näringsliv, enligt LO-Tidningen.
Förändringarna av fackförbundens huvudavtal är enligt den f d LO-juristen Kurt Junesjö den viktigaste medlemsdemokratiska frågan som varit på tapeten sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 (www.kurt.nu).
Svenskt Näringsliv vill enligt sin egen hemsida ta bort sympatiåtgärder, stridsåtgärder som inte anses proportionella, stridsåtgärder på arbetsplatser där facket inte har medlemmar eller som bemannas enligt villkoren i andra länders kollektivavtal, krav på tvångsskiljedom, förlängda varseltider, obligatorisk medling.
För LO/PTK utgör de inskränkningar i strejkrätten som redan avtalats i det s k Industriavtalet från 1997 ett ”golv” i förhandlingarna.
– Konfliktreglerna är en känslig fråga för facket. Men hade vi inte varit beredda att diskutera hade vi inte gått in i förhandlingarna, kommenterade LO-ordföranden Vanja Lundby Wedin i DN den 6 maj.
Till det som facktopparna, enligt Junesjö, är beredda att gå med på hör ett uppgivande av all ”retroaktiv lön” om det skulle gå till stridsåtgärder, medling av en ”opartisk ordförande” med rätt att lägga förslag, skjuta upp stridsåtgärder (till och med igångsatta på obestämd tid om en ”opartisk” kommitté godkänner det) och tvångsskiljedom.
LO/PTK går också med på att ”nya avtal skall träffas innan de föregående avtalen löpt ut” – d v s under fredsplikt!
Släpper förhandlingsmakt
Enligt Junesjö är LO/PTK beredda att sälja ut delar av sin förhandlingsmakt, d v s konflikträtt, mot andra icke maktfrågor som: regler om rehabilitering, omställningsavtal, kostnader för utbildning av skyddsombud och bolagsstyrelseledamöter etc. Inte oviktiga frågor i sig, men något som den f d LO-juristen liknar med att ”sälja utsäde för att köpa bröd”.Detta sker dessutom i ett Sverige som:
• är ett av de länder som har minst antal strejkdagar per löntagare;
• har en löneutveckling som ligger under jämförbara länders, trots en bättre produktivitetsutveckling;
• har en vinstnivå för aktier efter skatt som är högst i världen.
Vädjan om samförstånd
I sin desperata vädjan till Svenskt Näringsliv om ett nytt samförståndsklimat mitt i den nyliberala arbetsgivaroffensiven, har LO till och med satt sitt enda hopp till SN:s och regeringen Reinfeldts välvilja för att begränsa skadeverkningarna av EG-domstolens reaktionära domar i de s k Laval/Vaxholms- och Rüffertmålen.Detta sker trots att LO-ledningen skulle kunna sätta massiv press på både EU och den svenska regeringen genom en så enkel åtgärd som att begära en folkomröstning om det nya EU-fördraget eller att åtminstone begära ett undantag i fördraget.
I både Lavalmålet och det tyska Rüffertmålet har EG-domstolen chockat de västeuropeiska facken genom att slå fast den inre marknadens fria rörligheter som överordnade principer jämfört med den fackliga strejkrätten som skydd mot social dumpning av löner och villkor.
För ett par år sedan ansåg Erland Olausson att ett negativt utslag från EG-domstolen i Vaxholmsmålet skulle ändra LO:s syn på medlemskapet i EU, men efter den oväntade domen var han snar att göra en ny halsbrytande saltomortal.
Nu sätts i stället hoppet till att skadan med Reinfeldts och Littorins hjälp kan begränsas av förändringar i utstationeringslagen och den s k Lex Brittannia samt av en kamp för höjda lägstalöner i framtidens fackliga avtal.
EU-jurister överdomstol
Som till och med den tidigare s-ministern Morgan Johansson och s-riksdagsledamoten Bo Bernhardsson skrev på DN Debatt den 3 mars, kan ingen sådan förändring av svenska lagar och avtal undanröja att jurister i EG-domstolen getts mandat att döma över svenska konfliktregler och underkänna svenska lagar och avtal.Erland Olausson drar sig inte ens för att bemöta en växande opposition bland svenska fack och till och med s-politiker genom en bluff om att EU:s nya grundlag, det s k Lissabonfördraget, skulle införa ett nytt skydd för strejkrätten som inte finns i dag – som ett argument för att snarast rösta för detta.
Men, som Gösta Torstensson i Nej till EU övertygande visat i en artikel den 26 maj, tillämpas den så kallade rättighetsstadgan, där samma formuleringar ingår, ända sedan december år 2000 av EU:s lagstiftande institutioner. Och detta har bevisligen inte räckt till någon facklig seger när den kolliderar med EU-kapitalismens fria rörligheter. Även regeringen konstaterar i sitt PM om Lissabonfördraget att ”EG-domstolen tillämpar redan motsvarande rättighetsskydd som stadgan i sin rättspraxis”.
Ansvaret vilar nu tungt på de fackförbund – som Transport, Elektrikerna, Byggnads och Grafikerna – som ibland vågat hävda sin rätt att tillgripa konflikträtten att tydligt visa på en annan väg än LO-ledningens.
Arne Johansson
