I rapporten Pensionsreformen i halvtid har LO utvärderat det nya pensionssystem som infördes i slutet av 1990-talet. Offensiv var då en av förslagets många kritiker. Ja, till och med den dåvarande so-cialdemokratiske statsministern Göran Persson vånda- des eller kanske skrockade i utländska media 2005:– Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort.
Utvärderingen ger nu LO, som stödde reformen, kalla fötter.
Pensionärer får redan idag sämre pensioner än vad reformens skapare utlovade på 1990-talet. De sa 1995 att man beräknades få ut 62 procent av slutlönen i pension när det nya systemet var fullt utbyggt. I år får en snittpensionär ut 52 procent av slutlönen, i dagens penningvärde ca en tusenlapp mindre i månaden än vad denna skulle ha fått ut 1995.
I en rapport från EU-kommissionen förra året (Offensiv # 928) avslöjades det att de svenska pensionerna idag ligger under genomsnittet bland EU:s med- lemsländer och att de om 40 år kommer att vara de näst sämsta. Att oron gror visades också när politikerna, i höstens valrörelse, bjöd över varandra i löften till pensionärerna.
När pengarna inte räckte till de utlovade pensionerna i det gamla ATP-systemet gick staten in och finansierade mellanskillnaden med skattehöjningar eller utgiftsminskningar på annat håll. Idag är pensionssystemet kopplat till ekonomins utveckling och ska finansiera sig självt med en pensionsavgift på lönen på 18,5 procent under hela arbetslivet. Går systemet back slår den så kallade ”bromsen” till och pensionerna sänks. Vilket är fallet just nu.
LO-rapportens huvudförklaring till pensionernas urholkning är att medellivslängden har ökat med två år sedan 1995. Detta är naturligtvis glädjande, säger man. Samtidigt är spridningen av medellivslängd stor i befolkningen. Dålig arbetsmiljö gör att färre arbetare i LO-kollektivet än till exempel akademiker får ta del av en högre medellivslängd samtidigt som den sänker pensionerna, då delningstal och arvsvinster blir lägre.
Rapporten redovisar tre förslag på lösning av problemet med fortsatt urgröpta pensioner.
1. Gör ingenting, hoppas på börsutvecklingen.
2. Höj pensionsavgifterna från 18,5 procent till 22 procent eller mer.
3. Höj pensionsåldern.
Sedan starten år 2000 har inte premiepensionerna kunnat ge några märkbara tillskott från aktiespekulation till den statliga pensionen.
Att höja pensionsåldern är den vanligaste lösningen som förs fram från riksdagspartierna. Även LO tycker att det är rimligt, då medellivslängden ökar. Att arbeta något eller några år extra premieras och ökar pensionen märkbart.
Samtidigt säger LO att en stor del av dess medlemmar idag inte ens kan arbeta fram till att de är 65 år. För att komma åt detta behöver det satsas stora resurser på att förbättra arbetsmiljön. Detta tar dock tid och kommer inte att ge några högre pensioner på kort sikt.
Slutligen kräver LO att sjuka och arbetslösa ska få sin pensionsrätt räknad på bakomliggande inkomst och inte på da- gens försvagade sjuk och arbetslöshetsersättningar.
LO kräver även att rätten till sjukersättning, sjukpenning och arbetslöshetsersättning följer med pensionsåldern så att den flexibla pensionsåldern blir verklig även för dem som inte har möjlighet att välja att jobba längre än fram till 65 års ålder.
Rapporten avslöjar att utländska besökare som kommer på studiebesök till Sverige frågar: ”Varför protesterar inte LO mot pensionärsreformen som fackliga organisationer gör i andra europeiska länder?” LO svarar då ”Vi är pragmatiska!” Fortsätter facket att vara ”realistiskt” efter Reinfeldts och Borgs systemskifte lär pensionerna fortsätta att sjunka.
Det är nog dags för LO att göra studiebesök i kampens och protesternas Europa.
Stefan Lundqvist
