LO, var är solidariteten?

2017-09-27 21:01:51

foto: Elin Gauffin
Facken kan inte stå vid sidan av kampen för flyktingars rättigheter.

Nu har Ung i Sverige sittstrejkat i sju veckor. Snart har de suttit just utanför LO-borgen på Norra Bantorget i en månad. Trots den väldigt tydliga inviten till arbetarrörelsen med symboler som Hjalmar Brantingstatyn och protestdagen Vi bygger landet, så har ingen representant från LO besökt de unga afghanerna.

Ien intervju i Arbetet säger LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att han inte har pratat med Ung i Sverige fast att de sitter enbart några meter ifrån hans arbetsplats. ”Jag har faktiskt funderat på att gå ut och snacka med dem någon dag, men jag har inte gjort det” säger Thorwaldsson i en chockerande nonchalant ton där han även anser att det är fel av Seko Stockholm att uttala sitt stöd till Ung i Sverige.
253 lärare skriver i ett upprop att utvisningarna måste stoppas. Kommunal sektion Solna/Sundbyberg har antagit samma uttalande som Seko och det finns önskemål om att hela avdelningen gör det.
– Jag förstår att de som deltar i manifestationen känner frustration över sin situation, och jag kan verkligen känna med dem. Men det är inte i första hand en facklig fråga och har därför inte varit prioriterat för Kommunal Stockholms län. Det har lämnats in en motion i frågan som ännu inte är behandlad av avdelningsstyrelsen. Men den kommer givetvis i god demokratisk ordning att komma upp till beslut på kommande representantskap i november, säger Kommunals avdelningsordförande Jessica Klemetsson till Offensiv.

Kvällen innan jag ska skriva den här artikeln deltar jag på ”Minnesstund för de som fallit offer för svensk asylpolitik” på Norra Bantorget.
Det är en väldigt vacker, stämningsfylld och tung manifestation som äger rum för att ytterligare en ung person i torsdags tog sitt liv då pressen med att vara flykting och få negativa svar blev för stor.
Mohammed talar och berättar att hans flykthistoria började för nio år sedan. Han blev såld som sexslav. Han kom till Sverige för två år sedan. Han har fått tre avslag på sin asylansökan då Migrationsverket säger att de inte tror på hans historia och kräver att han lägger fram bevis som styrker den. Han borde hyllas som den hjälte han är, som lyckades frigöra sig från sitt slaveri, men behandlas alltså som en lögnare.
När ett barn kämpar för sitt liv är kanske inte att säkra bevis det första han tänker på. Mohammed berättar att han ska utvisas inom kort och att det känns för honom som att döden är en enklare utväg än att skickas tillbaka till helvetet i Afghanistan.

Ung i Sveriges ledare Fatameh Kawari ingriper och säger att vi alla ska kämpa för Mohammed, för hans liv och för allas rätt till liv i trygghet.
”Jag ser att ni vill gråta men att ni har hört att mannen inte gråter. Men vi behöver tillåta oss att sörja, för att vi är människor. Det får oss att orka. Vi sörjer för att de som tog kamp och flydde hit för att de ville ha längre liv fick kortare liv. Det är så sorgligt att vi inte kunde göra mer för dem och vi sörjer att deras liv förkortades av det som mötte dem.” Detta är lite av Fatemehs budskap denna kväll. Det är svårt att ta in men det är sanningen, så här är det.
Regeringen erkänner det genom att tillsätta extra pengar för psykiatrisk vård för denna grupp – men låter själva orsaken till att de mår dåligt kvarstå. Väntan, avslagen och att de inte får ta hit sina föräldrar. Redan dagen efter kommer den fruktansvärda nyheten om ett nytt självmord. Först hade den nästan helt blinda 18-åringens 15-åriga bror fått avslag då Migrationsverket ansåg att den en-da släktingen – 18-åringen med sina synskador – utgjorde ett nätverk i Afghanistan för 15-åringen. Pressen på 18-åringen blev för stor.
Det är bokstavligen en kamp på liv och död som pågår utanför LO-borgen och det finns rent medmänskliga skäl för LO-ledarna att ta del av det som händer utanför deras arbetsplats. Därtill finns det starka solidariska skäl. Från det Kommunistiska Manifestets dagar har arbetarrörelsens ledord varit ”Arbetare i alla länder, förena er!” Vi som är löntagare, fattiga och våra barn världen över har inget att tjäna på att dras med de nationella borgarnas konkurrens och krig mot varandra, tvärtom! Vi är offer i dessa krig.

När politiker som Löfven eller Merkel säger att flyktingströmmen måste stoppas och de som kommit måste utvisas, gynnar det rasisterna i Sverigedemokraterna eller tyska AfD – som haft denna tes hela tiden.
En ökad rasism är ett gift som kan fräta sönder de solidariska principer som arbetarrörelsen alltid byggt på.
Vår styrka är att vi är många – låt oss enas och inte ställas mot varandra. Några har problem med dåliga arbetsmiljöer, andra dåliga bostäder, de tredje behöver papper för att få stanna i landet. Våra frågor hör ihop och bara om vi kämpar tillsammans har vi en chans. Ung i Sverige har bland annat fört fram krav på höjda pensioner och mer pengar till vårdtagare.
Rättvisepartiet Socialisterna kräver att pengar som idag går till banker, storföretag och rika i olika subventioner och förmåner ska gå till att ge alla som flyr för sina liv ett långvarigt permanent skydd. Vi kräver en arbetarrörelse som återigen tar kamp för de svaga i samhället och som står upp mot rasismen om den så kommer från staten. ■


Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!