Löfven som S-ledare – ska det kallas nystart?

IF Metalls ordförande Stefan Löfven blir ny S-ledare. Det meddelade Socialdemokraterna på en presskonferens idag, den 26 januari.

Stefan Löfven, som inte sitter i riksdagen men som suttit i Socialdemokraternas högsta ledning (VU:t) sedan 2006, är fast förankrad på högerkanten: han har varit emot låglönesatsningar, jämställdhetspotter och rejäla lönelyft på vinsternas bekostnad, men för krisavtal och det nya industriavtalet. Han är dessutom en stark vän av kärnkraft och EU. 

Löfven är enligt Dagens Industri ”Företagarnas vän”, vilket också bekräftas av hans ”meritlista” som ordförande i IF Metall.

Det är ett parti i djup kris som Löfven tar över. I TV4/Novus senaste väljarbarometer, som presenterades idag, har S rasat ned till 22,9 procent. Ett statistiskt säkerställt ras med 3,3 procentenheter sedan december, samtidigt som Moderaterna klättrat upp till 35,6 procent.

Dagens S-kris är till skillnad från krisen vid partisprittringen 1917 inte heller övergående. 1917 var Socialdemokraterna fortfarande ett arbetarparti, om än med en borgerlig ledning, och partiet hade en helt annan förankring än idag. Även efter splittringen kunde S inkassera brett stöd från arbetare och andra grupper i samhället, samtidigt som stalinismens framväxt i Sovjetunionen försvårade framväxten av ett nytt starkt vänsteralternativ.

Att Sverige slapp undan andra världskrigets förstörelse och den svenska kapitalismens guldålder 1950-1975 lade sedan grunden för ett historiskt långt socialdemokratiskt regeringsinnehav och en modern välfärdsstat.

Sedan dess, från 1970-talets mitt, har kapitalismens stagnation samt Socialdemokraternas slakt av den välfärd man själv byggt upp resulterat i valnederlag och en tilltagande S-kris. 

Socialdemokraterna har omvandlats till ett borgerligt parti med allt svagare band till ungdomen, arbetarna och dem som har det sämst: fattigpensionärer, arbetslösa, sjuka och ensamstående.

”Det bristande förtroendet för socialdemokratins förmåga att skapa full sysselsättning är ett av de viktigaste skälen till partiets försämrade valresultat. Samtidigt har partiets trovärdighet sjunkit också på andra områden. Klyftorna i Sverige har ökat i trettio års tid, även under socialdemokratiska regeringar. Följden av den ökande ojämlikheten och att allt fler står utanför arbetsmarknaden är att ofriheten breder ut sig i samhället. Socialdemokratin har under lång tid inte förmått leva upp till sina grundläggande

löften om arbete åt alla, ökad jämlikhet och större frihet för var och en. Detta har skapat ett trovärdighetsproblem vars betydelse inte kan överskattas. En del av socialdemokratins problem ligger också i att partiet i praktiken accepterat att politikens möjligheter att styra har avlövats”, tvingades Socialdemokraternas kriskommission teckna i sin rapport “Omstart för Socialdemokratin” från 2011. 

Vad kriskommissionen inte kunde förstå var att S fallit offer för sin egen inomkapitalism, marknadsanpassning och högerpolitik.  

Valet av Håkan Juholt var ett led i en ”omstart”, som var dömd att leda till en ny återvändsgränd eftersom allt tal om förnyelse stannade vid Juholts installationstal vid S-kongressen i mars i fjol.

Efter det var det fortsatt högerkurs och fördjupad kris, som bara blev värre av Juholts oförmåga att ge klara besked samt hans fiffel.

Det som skulle bli en omstart blev istället också till en upptrappning av den interna maktstriden inom Socialdemokraterna. 

Juholt, som blivit vald efter att alla andra kandidater sagt nej eller spelat ut varandra, blev en övergångsfigur och snabbt ”en lam anka” när olika falanger, med medias hjälp, fortsatte den ledarstrid som länge pågått inom S-toppen. 

Maktstriden inom S handlar väldigt lite om politik utan mest om rädslan för att partiet ska fortsätta att krympa och äventyra S-politikernas jobb, inkomster och status. 

”Det talas friskt om partiveteraner och kommunalråd som sitter och räknar på vad 25 procent på riksnivå ger i de lokala valen och inser att man inte ens kommer ha heltidsarvoderat oppositionsråd om det fortsätter så här”, skrev tidningen Fokus den 20 januari under rubriken ”Så avsätts en partiledare”. Men det gäller förstås också de S-märkta på landstings- och riksdagsledamöterna samt alla andra som får sin utkomst som  anställda av socialdemokratin och fack.   

Tvärtemot de förhoppningar – om en vänstersväng och uppsving i opinionen – som Juholt väckte vid S-kongressen har Socialdemokratins kräftgång fortsatt samtidigt som partiet gått än mer till höger. Under Juholt har S inte på en enda punkt lyckats formulera en opposition till regeringens högerpolitik. Oppositionens svaghet blev Reinfeldt & Co:s styrka.

”Det är ju inte som om regeringen briljerar. En ganska självgod statsminister, arbetslöshet som väntas öka, en utrikesminister i blåsväder, privatiseringskritik, en koalitionspartner eller tre under isen och när hörde ni senast ett nytt förslag som var spännande och relevant? Det finns några öppna mål inför 2014”, för att citera Fokus igen.

Men alla öppna mål till trots och trots regeringens nyliberala extremism samt snabbt växande klassklyftor har Socialdemokraternas kris har bara fördjupats eftersom partiet inte har något annat att erbjuda än allianspolitik 2.0.

Kan Löfven ändra på detta och åtminstone tillfälligt hejda (S)önderfallet?

Det är möjligt. Men bara kortvarigt och som en biprodukt av ett växande missnöje med regeringen, vilket i sin tur kommer att resultera i att moderatbubblan börjar spricka. 

Som en ren självbefarelsedrift har S under Löfven sannolikt inget val än att försöka hitta en väg tillbaka till en opposition light – kritik av regeringen på vissa enskilda punkter – i kombination med attacker mot att regeringen står handfallen inför den ökade arbetslösheten. Det kan ge möjlighet till en viss uppgång i opinionen, även om Saabs konkurs och IF Metall-ledningens övriga svek kastar långa skuggor efter Löfven. 

Utan hopp om att ensamt bilda regering tvingas dock Socialdemokraterna, särskilt efter det röd-gröna samarbetets kollaps, att envist försöka hitta samarbetspartner bland ett eller flera av högeralliansens partier. Och Löfven är en av de fackliga ledarna som har investerat mest i samarbete och gjort en dygd av att undvika en strid med såväl arbetsgivarna som regeringen. Det tillsammans med partiets pro-kapitalistiska politik sätter bestämda gränser, i både tid och omfattning, för en möjlig S-återhämtning.  

Det enda som den nya S-ledningen egentligen kan hoppas på är att partiet temporärt erövrar en ställning i opinionen som ett något mindre ont än högeralliansen. 

Den grundläggande S-krisen kommer därför att bestå. Aldrig någonsin kommer den nya borgerliga socialdemokratin att återfå sin förankring och stöd.

Partiet kommer, precis som alla andra etablerade partier, att trendmässigt fortsätta att tappa medlemmar och trogna väljare, och eventuella valframgångar är endast en reflektion av tillfälliga opinionssvängar.

Socialdemokratins uppgång och fall uttrycker behovet av ett nytt socialistiskt arbetarparti och demokratiska, kämpande fack.

Gå med i Rättvisepartiet Socialisternas kamp för arbetarrörelsens socialistiska återfödelse.