Löfvens lavin för lika livschanser

2013-07-13 08:41:39




Stefan Löfvens tal i Almedalen var antagligen hans hittills i ord radikalaste som partiledare, vilket dessvärre inte säger så mycket.
Reinfeldts påhopp om att han skulle vara otydlig mot Sverigedemokraterna kontrade Löfven utan namns nämnande med att påminna om att Mandela aldrig fick något stöd mot apartheid av den svenska högern och att ”rasismen är beprövad som ideologi, och det är tidlöst skit”. Med en fras om könsmaktsordningens mörka murar försökte han även blinka åt feminismen.
Men det var jobb och utbildning som stod i fokus, och visst slog Löfven där an en sträng som många har längtat efter när han konstaterade att ”någonting har gått sönder i Sverige” när 40 000 unga har gått utan arbete sedan januari eller längre, tre gånger fler än när Alliansen tog makten på löften om att utradera utanförskapet. Och med frasen att Sverige ”i stället för att vara det land där klyftorna ökar snabbast” ska vara ”bäst på att ge alla, oavsett kön eller bakgrund, hälsa eller funktionsnedsättning, samma möjligheter i livet” lät han nästan lika bra som Håkan Juholt.
Det lät också bra när han sa att ”innan vi ens talar om 75, ska vi göra det möjligt för alla att orka jobba till 65”, lovade att bekämpa stress, press och delade turer på arbetsmarknaden och att stoppa staplandet av tillfälliga anställningar på varandra.

Men Löfvens anklagelse mot regeringen för att dess budskap till de unga är att de ska ”sänka sina förhoppningar, sina ambitioner och sina löner” känns inte så trovärdig när den kommer från den som först föreslog de introduktionsanställningar med sänkta ungdomslöner som Reinfeldt bara övertagit genom att kalla dem YA-jobb. Och vad har han själv gjort under alla år som ordförande i IF Metall för att bekämpa alla otrygga anställningsformer?
S-ledarens nya huvudparoll i Almedalen om att göra valet till en demokratisk lavin för ”lika livschanser” är ett motto som klingar betydligt mer socialdemokratiskt än den ”affärsplan för Sverige” han tidigare talat om.
Men Löfvens prioritering av jobb och utbildning motsvaras varken av konkreta planer för en anständig bemanning av välfärden eller för att möta de akuta behoven av bostadsbyggande, klimatomställning, renovering av miljonprogrammet, utbyggd kollektivtrafik o s v.
Bara på skolans område fanns ett nytt besked, där Löfven utlovade tre miljarder kronor till en ny förskolereform med fem färre barn i varje förskole- och lågstadie-klass och 1 000 fler speciallärare. Mest skratt fick Löfven genom att anklaga Jan Björklund för att driva svensk skola som ”vilda västern, med både lycksökare och guldgrävare. Och i mitten står en folkpartistisk sheriff som skjuter från höften”.

Men vare sig Löfven eller hans närmaste allierade, Gustav Fridolin i MP, har några effektiva åtgärder alls annat än tomma besvärjelser om kvalitetskrav att komma med mot dessa ”lycksökare och guldgrävare”, vars lobbyister hängde över dem som klasar i varje hörn i Almedalen.
Som Lärarnas Riksförbund underströk i Almedalen är ett förstatligande av skolan en förutsättning för att de satsningar som S och MP talar om ska kunna genomföras i fattiga kommuner. Och som Lärarförbundet påpekar, finns heller inte de tusen speciallärare som Löfven vill anställa utan en lön som kan motivera de unga att bli lärare, samtidigt som lärarkrisen är särskilt akut i förskolan.

Även Dagens Arena (S) inser att det fattas något fundamentalt i Löfvens tal – nämligen hur lika livschanser och en ökad ambition i välfärden ska finansieras när han inte ens är beredd att höja skatterna för de rika, med motivet att man inte vill ”riva upp människors hushållsekonomi”.
Lägg därtill att vårdkrisen som är sommarens mest akuta knappt nämndes och att Jonas Sjöstedt var helt ensam om att ta upp kravet på ett stopp för vinster i välfärden så bekräftas bilden av ett totalt knäfall för det nyliberala systemskiftet.
Något som S och MP också har börjat cementera redan före valet, med uppgörelser över blockgränsen som senast inom friskolekommittén.