Det tredje lokalvalet sedan Jeremy Corbyn blev socialdemokratiska Labours nye ledare ägde rum den 3 maj. Nu försöker kapitalistiska politiker från alla håll och kanter att använda valresultatet till att attackera Corbyn och Labours ledning.
Skakade av de 3,5 miljoner som strömmade till Labour i fjolårets nyval var högerpolitikerna och kapitalisterna rädda att dessa val skulle bli ännu ett beslutsamt steg fram för Corbyn. När så inte skedde (Labour gick bara framåt knappt) har ropen ökat om att förklara ”Corbynmanin” som ”officiellt död”, som Economist uttryckte det.
Inte så förvånande har det regerande högerpartiet Tories försökt utmåla förlusten av bara 33 kommunplatser som en seger, då de var förberedda på ett katastrofalt resultat. Men det är inte bara högermedia och Tories som försöker använda valresultatet för att slå mot Corbyn – även kapitalistflygeln inom Labour trappar upp.
Blairiten Chuka Umunna var en av de många ledamöter för Labours högerflygel som attackerade resultatet och krävde ”en intern undersökning om partiets valkampanj”. Självfallet skulle en genuin undersökning lägga all skuld på Umunna och kompanis roll i upptakten till den 3 maj med deras hänsynslösa försök att falskt hävda att Corbyns Labour är fullt av antisemitism.
Den viktigaste lärdomen från dessa val är att reträtterna gentemot Blairiterna måste stoppas. Uppgiften att få bort kapitalistflygeln inom Labour – som en del i processen att omvandla Labour till ett demokratiskt, socialistiskt massarbetarklassparti – är ytterst angelägen och brådskande.
Om istället eftergifterna till Blairiterna fortsätter finns det en verklig risk för att desillusioneringen kryper in bland många som inspirerades av det radikala program som Labour ställde upp med i parlamentsvalet. Detta då de, med rätta, känner att ett parti som inte kan stå upp mot kapitalisterna i egna led osannolikt vid makten kan stå upp mot kapitalistklassen i kampen för ett program för de många, inte de få.
Hur som helst är dessa blandade valresultat inget hinder för en ny entusiasm kring Corbyn vid nästa parlamentsval. Däremot är de varningssignaler. Labour gjorde små framsteg, till största delen beroende på det fortsatta uppsvinget för Labour i London, om än i mindre skala än vad som förutspåddes på förhand. Men Labours nettovinst var bara 77 ledamöter runt om i landet, där inga förändringar skedde i antalet kommuner de kontrollerar.
Om lokalvalens resultat upprepades vid ett parlamentsval skulle resultatet för Labour och Tories vara 35 procent vardera, enligt BBC. Men lokalval är inte detsamma som riksdagsval. I fjolårets riksdagsval röstade 68,8 procent av befolkningen, med mängder av ungdomar som röstade.
I årets lokalval hade vissa valdistrikt bara omkring 40 procents valdeltagande, och en del arbetarklassområden hade kring 30 procent eller lägre.
Utan tvekan gick en stor del av arbetarklassen och ungdomen inte till valurnorna den 3 maj.
För att få dem att rösta skulle valen ha behövt kopplas till aktiva masskampanjer för att tvinga fram ett nyval för att få bort Tories. En viktig aspekt i en sådan kampanj skulle vara att kräva att de 124 Labour-ledda kommunerna slutar implementera Tories åtstramningar och vägrar genomföra nedskärningar, samtidigt som en rörelse byggs för att få ett slut på Tories styre.
