Samtidigt som fackföreningsrörelsens ledning klappar sig för bröstet och hyllar varandra för treårsavtal på mellan 3-4 procent/år – avtal som medlemmarna inte kunnat rösta om – visar LO i en ny rapport att makteliten dramatiskt frossar i de pengar som inte kommer i löntagarnas fickor. 1980 var inkomstspridningen i Sverige som minst och toppskiktet tjänade 5 gånger mer än en industriarbetare. 2005 är har inkomstklyftan vuxit till att vara större än någon gång tidigare sedan LO började mäta 1950. Snittinkomsten för de 50 verkställande direktörerna (vd) i undersökningen ligger nu på 41 industriarbetarlöner.
Rapporten som tagits fram av LO-utredarna Jeanette Bergström och Åsa–Pia Järliden har tittat på inkomstutvecklingen för den så kallade makteliten. 198 personer i näringslivets (verkställande direktörer) politikens (politiker, fackliga toppfunktionärer) och byråkratins (högre tjänstemän) toppskikt har granskats.
I löneligans topp
Det är framförallt direktörerna i näringslivet som boostat sina löner och inkomster från kapital de senaste fem åren. De tjänar nu i snitt 41 industriarbetarlöner varje år. LO säger inte så mycket i pressmeddelandena om den kategori av makteliten där de själva ingår. Man meddelar endast att inkomsten för makthavarna i den politiska och byråkratiska eliten legat ganska stilla men det kan ändå konstateras att löntagarnas fackliga representanter på denna nivå tjänar 5 gånger mer än dem de ska företräda.VD-kategorin i makteliten har höjt sina löner med 55 procent mellan 1998 och 2005. Mellan samma år steg börsen med 30 procent och en genomsnittlig industriarbetarlön med 24 procent.
Sidoinkomster
Många i makteliten sitter i bolagsstyrelser och kammar in alltmer även på detta.Styrelsearvodena för ledamöterna i börsens största bolag ökade med 54 procent mellan 2000 och 2006 samtidigt som börsen sjönk med 5 procent och industriarbetarens lön endast ökade med 3,5 procent.
LO gör som vanligt bra och angelägna rapporter men använder inte materialet till annat än att på dagen för publiceringen konstatera läget och gnöla över detta.
Avtalsrörelsen
LO är högst ansvariga för att klyftorna ökar – för att de inte tagit strid. Man frågar sig varför inte rapportens siffror användes som bränsle för att mobilisera alla medlemmar till kamp i avtalsrörelsen?Istället publiceras rapporten i avtalsrörelsens efterdyning och kommenteras av LO:s avtalssekreterare Erland Olausson som är putt. Inte på direktörernas inkomstnivå men på deras skall på de avtal som just slutits:
– Det vi är mest upprörda över är inte nivån, det är svårt att fastställa vad som är en rimlig nivå. Det vi upprörs över är att man säger till folk i allmänhet att det finns ett löneökningsutrymme på 3,7 procent, men själv ska ha 7,5 procent. Det är inte acceptabelt, säger han till TT.
Dags för handling
Olausson kritiserar inte magra avtal och de växande klyftorna utan snarare risken för att direktörenas löneökningar riskerar löneglidning och risk för inflation.LO låter nu meddela att de kommer att skriva till finansmarknadsminister Mats Odell för att försöka få AP-fonderna, som sköter större delen av våra pensionspengar, att ta ett större ansvar för toppchefernas inkomstutveckling. Nej! Just det, det låter inte som att rapportens dramatiska siffror fått LO-ledningen till att själva blåsa ”Upp till kamp”!
Stefan Lundqvist
