Luleå: Socialdemokraternas uppgång och fall

En av de skolstrejker som organiserades 2016. Skolkampen är en reaktion mot den nedskärningspolitik som S driver (Foto: Jonas Brännberg).

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

I valet 2010 fick Socialdemokraterna i Luleå 50 procent av rösterna och egen majoritet i kommunfullmäktige. Nästan lika många röster fick de i valet 2014. I valet 2018 rasade de till 37 procent. Sedan dess har krisen bara fördjupats och manifesterades i oktober med skandalerna i stadshuset som ledde till att bland andra kommunalrådet Niklas Nordström och kommundirektören Mikael Lekfalk tvingades avgå. Offensiv ger här en analys till att S förlorat ett av sina sista riktigt starka fästen.

Bland lulebor läggs skulden ofta till stor del personligen på Niklas Nordström, vars högerpolitik och arroganta ledarstil har retat gallfeber på många. Och självklart har personer betydelse – utan tvekan har Nordströms agerande varit en stark katalysator i S kris. 
Men precis som i resten av Norrbotten, Sverige och världen är Socialdemokraternas kris mycket djupare än att den kan förklaras av en person. Som Offensiv skrev inför att Nordström skulle bli kommunstyrelsens ordförande 2017: 
”Nordström är visserligen bara en hårsmån från Moderaterna, men hade Socialdemokraterna på något sätt representerat löntagare, unga, fattiga pensionärer och så vidare hade han aldrig blivit vald eller åtminstone mötts av stora protester internt. Istället har det varit helt tyst, vilket blir en svidande bekräftelse på S genomborgerliga karaktär.”

Socialdemokraterna har utan avbrott suttit vid makten i det traditionellt röda Luleå sedan andra världskriget. Under efterkrigsuppsvinget växte Luleå snabbt och blev ett industriellt centrum baserat på det megasystem som utgörs av gruvorna i Malmfälten, vattenkraften längs Luleå älv och hamnen och stålverket SSAB i Luleå. Sedan 1970-talet bidrog även högskolan (senare Luleå Tekniska Universitet) till stadens tillväxt.
Baserat på detta, tillsammans med en jämförelsevis radikal arbetarrörelse och kamp underifrån som pressade på för reformer, byggdes en relativt stark offentlig sektor och kommunal ekonomi upp. Stor allmännytta och väl utbyggd barnomsorg och äldreomsorg var exempel på detta.
Men precis som i resten av Sverige började förtroendet för Socialdemokraterna urholkas med 1990-talets stora offentliga nedskärningar. Efter stalinismens kollaps gick S snabbt högerut och den ekonomiska krisen användes för att genomföra ett systemskifte med nedskärningar, privatiseringar och kraftig omfördelning av resurser från välfärd och löner till aktieutdelningar och gåvor till de rika.
Socialdemokraterna blev ett borgerligt parti, även om processen tog längre tid i det röda Norrbotten.

Även stark förankring och ett stort förtroende urholkas förr eller senare och i Luleå tvingades S 2002 att släppa in Vänsterpartiet i värmen för att behålla makten, samtidigt som Rättvisepartiet Socialisterna kom in i kommunfullmäktige på ett program av kamp mot Socialdemokraternas nedskärningar.
Under 2000-talets första decennium lyckades dock S bromsa fallet, men orsakerna var högst tillfälliga. Baserat på en ohållbar råvaruboom och kraftigt sänkta räntor växte investeringar och privat konsumtion kraftigt, samtidigt som kommunen använde sin historiskt starka ekonomi för att göra egna investeringar – men denna gång finansierade med lån och utförsäljningar. På ytan kunde de visa på ”tillväxt” och ”utveckling” – samtidigt som missnöjet växte med ökade orättvisor, utförsäljningar och en allt tuffare situation i välfärden.

När Niklas Nordström tog över 2014 fanns alla faktorer till en ny kris:
• Ett uppdämt missnöje med åratal av allt ohållbarare situation i välfärden och smygande privatiseringar och utförsäljningar.
• Med Nordström fanns en ideologiskt övertygad borgerlig socialdemokrat i ledningen – som struntade i välfärden och genom marknadsanpassning ville omvandla kommunen till ett företag som tävlade med andra regioner samt betonade ”tillväxt i nära kontakt med näringslivet” (av andra uppfattat som ”om du kliar min rygg kliar jag din”).
• En svårare ekonomisk situation, med stagnerande skatteinkomster, ökade behov i välfärden samt stora behov av reinvesteringar i den välfärd som byggdes upp under 1950-1970-talet. (Luleås ekonomi är dock fortfarande starkare än de flesta kommuner).
• En historia av protester som underlättade för att Nordströms högerkurs direkt möttes av stora protester. Skolkampen organiserad kring nätverket Hela Kommunen Ska Leva och Lära har blivit en maktfaktor och motvikt till S-politiken, som har gjort att missnöjet har vänts till ilska istället för som på många andra ställen uppgivenhet.

Bakgrunden till S kris visar att Nordströms avgång inte kommer att rädda partiet. 

Till skillnad mot krisen på 1990-talet är den bas och det förtroende S byggde upp bland arbetarklassen med efterkrigstidens reformer borta. Det finns därför ingen ”krockkudde” som kan hindra raset. Sympatierna för S är idag lika flyktiga som för alla etablissemangets partier. 
Bakgrunden till Socialdemokraternas kris visar att Nordströms avgång inte kommer att rädda partiet. Den tid när Socialdemokraterna var ett stabilt 40-50-procentsparti är för alltid borta. Socialdemokraternas politik fram till 1970-talet byggde på ett helt annat världsläge där kapitalismen utmanades, och där de rika i ”samförstånd” därför accepterade S reformer. När S politik nu istället har blivit en del av det klasskrig som de rika driver för att attackera välfärd, strejkrätt, hyresrätt och så vidare är grunden för S stora väljarstöd borta.

I det rådande politiska klimatet, med en reaktionär politisk agenda från etablissemangets politiker, media, statliga institutioner som polis och militär med mera, finns en stor risk för att Socialdemokraternas kris på kort sikt kan gynna andra högerpartier, både de traditionella och Sverigedemokraterna.
S-krisen i Luleå är dock i grunden baserad på en revolt mot högerpolitik, även om det än så länge kanske inte är så tydligt. 
Det innebär att S kris på sikt lägger grunden för att en stark vänsterpol kan utvecklas, som både i val och på gator och torg tar strid för välfärden och demokratin och mot de galopperande orättvisorna.


Utförsäljningen av allmännyttan

Lulebos bestånd av nästan 11 000 lägenheter började säljas ut redan innan Niklas Nordström blev kommunalråd, men med honom antog utförsäljningarna en ”industriell” skala. 
Mer än 3 000 lägenheter såldes ut till framför allt Rikshem och Heimstaden. Resultatet har varit förödande:
• Kraftiga hyreshöjningar, framför allt genom ”totalrenoveringar” när hyresgäster flyttar ut.
• Minskat inflytande för hyresgästerna.
• Försämrad service.
• Miljardvinster till de privata fastighetsbolagens ägare. Rikshems köp utsågs 2015 till ”tredje bästa fas­tighetsköp” av tidningen Fastighetsvärlden.


Skolkampen och krisen i välfärden: Hösten 2019 gav delseger

Flera skolor har räddats efter en omfattande protestvåg (Foto: Sarah Häggström).

Skolnedläggningarna i Luleå, lanserade 2015 under namnet ”Framtidens skola”, är ett systemskifte för nedskärningar och på sikt privatiseringar i stor skala, istället för ”osthyveln”. Genom att samla personal och elever till stora förskolor och skolor ska personalen pressas hårdare, klasserna kan maximeras och det blir mindre yta per elev. Lärarbristen har använts som ett fikonlöv för förändringarna – trots att det är just attackerna på arbetsvillkoren i skolan som är orsaken till bristen på pedagoger.
Sedan 2015 har kampen gått i vågor, hela tiden samlad runt nätverket Hela Kommunen Ska Leva och Lära. Svartöstadsskolan, Kläppenskolan, Vitåskolan och Kyrkbyskolan har lagts ned medan till exempel Hertsö­skolan, Benzeliusskolan och Kråbergskolan har räddats kvar under kampens gång. I oktober 2019 vanns en stor delseger när skolorna i sörbyarna – Ersnäs­skolan, Måttsundsskolan, Alviksskolan samt Klöverträskskolan – räddades kvar tills vidare.
I oktober lämnade också Hela Kommunen Ska Leva och Lära in nästan 9 000 namn, knappt 15 procent av de röstberättigade, med krav på folkomröstning om att riva upp hela ”Framtidens skola”-principen.

I äldrevården är krisen nästan ännu större än i skolan. Rättvisepartiet Socialisterna har deltagit i flera strider som också vunnit segrar, till exempel mot delade turer. Men när kampen inte har kunnat hållas uppe har de undergrävts av nya nedskärningar.


Demokratin på undantag

Nordströms ”nätverkande” med ”näringslivet” har bara varit en del av S-ledningens strategi. Den andra har varit att medvetet tysta opposition, både inom och utanför det egna partiet. 
Hela ”Framtidens skola” mörkades inför valet 2014 och nedläggningar har genomsyrats av ett uppifrånperspektiv där personalens, elevers och föräldrars synpunkter har ignorerats. Redan har ett folkinitiativ för folkomröstning röstats ned av Socialdemokraterna, Moderaterna och Landsbygdspartiet. Nu försöker de göra samma sak igen. I valet 2018 lovade S att Vitåskolan inte skulle stängas – ett år senare var skolan stängd.

Obekväma personer har motarbetats aktivt. Festivalen Musikens Makt, vars personal vägrade att sitta tysta i båten och till exempel kritiserade att artister skulle spela gratis för Luleå Kommun, hotades med indraget bidrag och kunde bara räddas på grund av ett ramaskri från lulebor och kulturengagerade i allmänhet. Nu läggs festivalen ändå ned på grund av minskade bidrag. 
Konstnären Kornelia Nilsson gjorde en karikatyr på Nordström i samband med att han välkomnade en krigsövning i Norrbotten, varpå hennes projektanställning för att arrangera Kulturnatten avslutades.

Helt utan diskussion eller förankring med vare sig personal eller Luleåbor lanserade Niklas Nordström planen att Teknikens Hus skulle flytta till Södra Hamnplan – och bestämde dessutom själv att ett speciellt arkitektkontor skulle vara med i projektet.
Stora beslut har varit omgivna av hemlighetsmakeri. VIP-event med stora fastighetsbolag genomfördes inför utförsäljningen av Lulebo och bolagets vd hölls utanför när hon ifrågasatte innehållet i affären, vd:n fick sedan sparken. De inom partiet som protesterade, till exempel inom SSU, ringdes upp med uppmaningen att vara tysta.
Efter valet 2018 beslutade S och M att minska den politiska insynen i nämnderna och strypa bidragen till oppositionen, samtidigt som M fick ett ”oppositionsråd”, trots att S och M bildar majoritet tillsammans.


Nordströms skandaler

Nordströms vurm för militärövningar och flyg ledde till denna karikatyr, vars upphovs­person sedan förlorade jobbet (Karikatyr: Kornelia Nilsson).

Det mycket stora missnöjet med S och Niklas Nordström har inte bara att göra med politiken. Nordström har själv stått i centrum för en rad skandaler. Att han redan innan han kom till Luleå avslöjats med att ha lejts av PR-byrån Prime för sitt arbete med att driva Socialdemokraterna högerut gjorde att många från början var skeptiska. Sedan dess har skandalerna avlöst varandra.
Kommunen bjöd in 150 ”VIP”-personer till Luleå Energi Arena för att fira Niklas Nordströms 50-årsdag. Luleåborna skulle betala – men var inte inbjudna. Utförsäljningen av 3 000 bostäder för miljardtals kronor skedde till utvalda bolag. Ett av dem var Rikshem, där Nordströms kollega från Prime-tiden, Ilja Batljan, var vd. Luleå startade ett ”samarbete” med Austin, ett projekt som tagits från Prime, där två kollegor till Nordström fick uppdrag åt kommunen.

Som kommunalråd har Nordström många gånger uttalat sig positivt om flyg, försvarat Bromma flygplats med mera, utan att uppge att han samtidigt har varit ordförande för lobbyorganisationen Svenskt Flyg. Han har även stöttat kärnkraft i norra Finland, militärövningar och mer gruvor.
Det som till sist blev Nordströms fall var ett ”personalärende” där Nordström anklagades för ”olämpligt beteende” och ”utnyttjande av person i beroendeställning” mot en kvinnlig anställd i ett kommunalt bolag. Med Nordströms avgång vill S nu lägga locket på i frågan och inte utreda frågan vidare. Det visar att det inte bara är solidariteten som partiet har övergivit, utan också jämställdheten.