Vid socialdemokraternas arbetarkommuns möte den 3 april pressades cirka en tredjedel av ombuden till att rösta för att riva upp de planerade privatiseringarna inom tekniska förvaltningen i Luleå. Mötet visade att s-ledningen är skakad men bara ytterligare massiva protester kommer att kunna stoppa det förslag som kommunledningen lagt ned stor prestige i.Drivande på mötet var Metallklubben vid SSAB som lade fram förslaget på att privatiseringen skulle skrotas helt.
– Det här är inte socialdemokratisk ideologi, sade Bert Johansson, ordförande för verkstadsklubben på SSAB.
Tobias Baudin från Kommunal lade ett ”kompromissförslag” om att man bara skulle privatisera om det blev ”billigare och lika bra eller bättre”.
Som en borgare
– Det är bara 15 jobb av 7 000 anställda, svarade kommunalrådet Karl Petersen, men hade som vanligt inga argument på vad som var bra med privatiseringen.Ingen ska heller tro att de jobb som nu hotas är de sista om kommunledningen får sin vilja igenom.
– När du säger så, då tänker du som en borgare, sade en man på bakersta raden, som menade att alla jobb är viktiga, speciellt för dem som har dem eller förlorar dem.
Även om det inte var många som försvarade privatiseringarna stod en tyst majoritet bakom Karl Petersen.
Arbetarkommunens möte visar vilket sorts parti socialdemokraterna har blivit. Partiet styrs sedan länge av en grupp välmående karriärister och jasägare som oftast har ytterst lite gemensamt med arbetare och som bättrar på sin privatekonomi med arvoden från diverse politiska uppdrag.
Starka protester
Den opposition som finns kommer från ”bakersta raden”; av några fackliga representanter som fortfarande har kontakt med vanliga arbetare och från pensionärer och andra som har karriären bakom sig och ser hur partiet blir allt mer tydligt blått.Orsaken till att oppositionen inom s mot privatiseringarna i Luleå blivit omfattande beror inte på någon stark ”vänster”, utan är helt och hållet ett resultat av de starka protesterna utanför partiet, framförallt av de anställda.
De protesterna skulle kunna bli ännu starkare om fackföreningarna tog aktiv del i dem och inte anpassade sig på grund av sina band till det socialdemokratiska partiet. För även om Metall och Kommunalledningen uttalat sig kritiskt mot privatiseringarna har de inte deltagit i, eller hjälpt till att organisera, de protester som de anställda har lett.
Vissa fackledares passivitet kan förklaras med att de är rädda om sin karriär och inte vill stöta sig för mycket med s-ledningen i partiet och facket. Andra tror kanske att en alltför stark ”konfrontation” försämrar möjligheterna att ”övertyga” s-ledningen om att den har fel.
Än är det inte för sent
S-ledningen kommer dock inte att kunna övertygas med argument, den har sin politik klar sedan länge. Det som återstår är att tvinga den till att backa – för att rädda sina politiska karriärer.Bland de privatiseringshotade anställda planeras nu för fler aktioner, bland annat på kommunfullmäktigemötet när beslut ska tas och på 1 maj. Än är det inte för sent för de fackliga ledare som verkligen står upp mot privatiseringarna att fullt ut delta i de anställdas kamp.
Jonas Brännberg
