Det var kravet från de yrkesverksamma sjuksköterskor och sjuksköterskestudenter som demonstrerade i Stockholm och på andra platser i landet den 24 april.
På demonstrationen i Stockholm höll My Morin, sjuksköterska på akuten på Södersjukhuset, ett mycket uppskattat tal som vi med hennes tillstånd publicerar i Offensiv.
”Jag heter My Morin och är sjuksköterska sedan 8 år tillbaka. Först så vill jag tacka er i 25K-upproret [inte under 25 000 kronor i ingångslön] för att ni har modet och viljan att kämpa för oss alla, blivande kolleger som patienter! Mitt innerliga Tack!
Senaste tiden har det blivit tydligt att det brister i kommunikationen mellan oss sjuksköterskor och de som sitter på makten och ansvaret. Därför tänkte jag nu på nytt försöka förmedla mina, och vågar jag nog säga, många av mina kollegers åsikter och upplevelser enligt en modell som heter SBAR. Ni förstår att inom vården använder vi denna modell i överrapporteringar för att säkerställa att viktig information inte missas, glöms eller missförstås.
SBAR står kort och gott för Situation, Bakgrund, Aktuellt och Rekommendationer.
Vi är förbannade! Vi är trötta,
oroliga, utarbetade, ledsna, men mest av allt: Vi är riktigt förbannade!!
De senaste åren har vi fått genomleva flertalet besparingar, viten, neddragningar och krav på så kallade effektiviseringar.
Vi har som en konsekvens av detta jobbat snabbare, oftare och hårdare för att kunna upprätthålla någon slags human och patientsäker vård.
Och tro mig, detta har vi gjort jävligt bra, annars hade systemet kollapsat för länge sedan. Det gör mig stolt, stolt över den kunskap och kompetens som jag och mina kolleger dagligen visar bevis på att vi besitter.
Men hur hårt vi än jobbar så räcker det inte längre. Vi måste hårdprioritera bort det som anses vara självklart: samtalet, stödet, närvaron. Vi är så pressade och överbelastade att vi riskerar att tappa kontrollen och göra misstag. Vi måste ta på oss skygglappar för att moraliskt orka. Många av oss väljer att sluta. Personalomsättningen är så hög att vi knappt hinner utveckla vår kliniska kompetens. Nya lär upp nya och allt färre väljer att vidareutbilda sig.
Detta i ett land där redan 100 000 skadas och 3 000 dör till följd av vårdskador.
Och ja, det hänger ihop! Ja, vi är livsviktiga! Ju färre vi är desto fler dödsfall, ju sämre arbetsmiljö vi har desto fler dödsfall, ju färre av oss som är specialister, desto fler dödsfall!
Det här är bakgrunden, det här är inga nyheter! Och vi HAR berättat det här för er, ni med makt och ansvar.
Men er respons har varit en besvikelse! Ni har antingen förnekat situationen eller ert ansvar för den! Ibland har ni till och med mage att skuldbelägga eller häckla oss!
Ordförande i SKL:s sjukvårdsdelegation, Mats Eriksson sa förra sommaren i Almedalen, citat ’Jag skulle vilja köra det i botten först’ slut citat, innan behovet av vårdplatser sågs över.
Mats! Vi har nått botten nu!
Och vi har fått nog!
Vi kan inte stå och se på när kortsiktiga lösningar, ansvarslöshet och total förnekelse av situationen innebär en fara för våra patienter.
I Stockholm, Kalix, Skövde, Trollhättan, Eskilstuna, Linköping, Uppsala, Lund, Mora, Norrköping… över hela landet vittnar vi nu öppet om överbeläggningar, överfulla akutmottagningar, brist på kolleger, massuppsägningar och omöjlig arbetsbelastning.
Vi höjer våra röster och vi säger:
’Vi har inte de förutsättningar som krävs för att kunna ge en god vård. Vi kan inte längre garantera patientsäkerheten!’
Och vi hoppas på opinion.
Ni måste bli vettiga arbetsgivare!!
Garantera en ingångslön på minst 25 000 kronor MED efterföljande god löneutveckling!
Säkerställ kompetensen genom vidareutbildning på arbetstid MED efterföljande specialistlön!
Ni måste få in luft i systemet! Utöka bemanningen och vårdplatserna radikalt! Sluta upp med besparingar, viten och nedskärningar!
Och sist men inte minst; Lyssna på oss! Ta oss på allvar!! Det gäller ju för fan era liv!”